söndag 15 november 2015

2013 Tissot Poulsard Vieilles Vignes


Får egentligen Stéphane och Bénédicte Tissot den uppskattning de förtjänar? Det flaxar förbi rätt mycket juravin i mitt flöde, men ganska sällan något från Tissot. Visst, man gör förhållandevis mycket vin så grejerna är rätt enkla att få tag på, och dessutom har man hållit på ett bra tag. Inte särskilt exklusivt eller nytt kanske. Etiketterna är i ärlighetens namn inte heller de fräckaste. Men själva vinerna, de är strålande! Och det över hela linjen faktiskt, från oxiderat till upptoppat till rött.

Den här ljusröda, transparenta, osvavlade varelsen är inget undantag. 2013 Poulsard VV bjuder på en alldeles bedårande doft av hallon, bokna jordgubbar och rönnbär tillsammans med blodapelsiner i mängder. En liten grön kvist vill också vara med, och så lite blommor och en gnutta salmiak. Poulsard är en druva som gärna ger reduktiva viner så jag var inställd på en rejäl luftning, men det här är spelbart och öppet direkt från flaska.

Munkänslan är slank och sval, lättfotad utan att för den delen sakna intensitet, och i svansen finns en del finlemmade tanniner som gärna brottas en stund med något från charkdisken. Svår årgång eller inte är det här riktigt bra. Faktiskt ett smått strålande litet vin, för nästan inga pengar alls. Jag bugar mig.

lördag 7 november 2015

2012 Château Le Puy Cuvée Emilien


Nej, nu är det dags att ösa lite kärlek över Bordeaux. Eller åtminstone över Château Le Puys 2012 Emilien. Det här är nämligen en av de största bordeauxkickarna på länge. Kanske inte om man ser till kraft eller ett imponerande antal poäng, men till drickglädje, renhet, energi, stil.

Därmed inte sagt att det inte kan lagras. Ibland undrar man om bordeauxvin inte är snudd på odödligt i källaren, och det här lär också kunna ligga i decennier enligt dem som vet. Fast det är sannerligen inga problem att dricka vinet nu heller. Doften är vidöppen redan från början, medan smaken behöver en liten stund i karaff för att komma loss.

Här finns inget kladd, ingen vanilj, kola, kaffe eller choklad som kommer från rostad ny ek snarare än druva och jordmån. Bara ren, fin rödtonad vinbärsfrukt tillsammans med järnhaltig jord och en angenäm grönton i korsningen mellan tobak och undervegetation. Helheten känns elegant cabbig trots åttiofem procent merlot. Slank, god, rensande smak med fina syror, finlemmade nafsande tanniner och en slutklang som inbjuder till ännu en klunk. Förstås en klockren matspelare, men funkar även på egen hand. Påfyllning.

tisdag 3 november 2015

Krabbvin


Vilket vin passar egentligen bäst till krabba? Finns förstås många alternativ, men jag föredrar en liten gnutta sötma. Vinet kan gärna avslutas med en ganska torr känsla, men sådär tio gram socker per liter gör inte bort sig. Alltså inte läge för de mest allra mest knastertorra grejerna. Riesling eller chenin blanc brukar däremot landa perfekt...

She-dang! Först ut är hantverkaren Francois Chidaine med sin 2007 Vouvray Le Bouchet. Här ligger nog sötman norr om tjugo, men den är fint infattad och eftersmaken klingar åt det torra hållet. Bakade äpplen, kvitten, en gnutta ylle och en liten skvätt punsch i doften. Bra längd, men skall man gnälla på något så är helheten en aning tung. Skulle vilja ha lite mera lyft och klipp i syrorna. Men gott vin utan tvekan. Passar dessutom finfint till det ganska mustiga sköldköttet.

Fast Josef Leitz gör inte håller bort sig. Jag har varit lite tveksam till hans 2009 Berg Roseneck tidigare, men den här är en nollnia som verkligen blivit bättre med några år på rygg. Balansen är härlig just nu med fin fräschör där den lilla beskan har försvunnit. Friskt och stenigt kompletterar det här vinet framför allt krabbklorna på ett strålande sätt. Gnorr. Hoppsan, här tittar visst de gamla dieselgrävlingarna fram igen. En gång så omhuldade, nu mer tveksamma gäster. Det var samma visa senast; oljekällan är väldigt tydlig i det här vinet. Men när grävlingarna är så här gulliga kliar man dem gärna bakom örat en stund. Gott med en skön fas nu.

torsdag 29 oktober 2015

2004 Argiolas Turriga


Flaska från förr som legat till sig. Jag skyller helt och hållet på den här panegyriken att jag köpte den.

Jäklar, vilket vin indeed. Hur man kan få grenache att smaka så här väsenskild från tolkningarna från Rhône, Kalifornien, Australien och Spanien är inte illa. Ja, bara att få till den här galna överextraktionen är en bedrift. Vinet är mörkt som natten, med rejäla doser mörk choklad och en dammig, uttorkande struktur av polerade ekspån. Jag har väldigt lite erfarenhet av sardisk grenache, eller cannonau som den heter här, men det är ändå väldigt svårt att hitta något som liknar terroir i det här glaset. Det är mörkt, maffigt, ekigt och till en början tvärstängt. Den där ekkyssen visste var den tog. Rena dödskyssen. Hittar det här någonsin någon drickbar transparens?

Fanken vet, men samtidigt finns det något omissskännligt italienskt bland denna mörkrost och tobak. Blint hade jag alla gånger gissat Italien, och det beror inte på syrorna som faktiskt är ganska avrundade. Grenache ger ju sällan någon spets, speciellt inte om den hanteras på det här tondöva sättet. Men helheten, den känns "italiensk". Och det är en komplimang till vinmakaren, även om jag inser att det är en italiensk stil väldigt få av oss söker idag. Det här handlar snarare om Sucklings Italien, om Wine Spectator och Wine Advocate, om poäng och om ny ek.

För det finns ju gott om viner som var så här. Så täta och maffiga att man kan ställa en kniv i glaset. Fullt blås åt alla håll, genomluftade och klara i barriquerna när de släpps, väldigt imponerade från start. Drickfönstret måste väl bara sträcka sig fyrtio-femtio år framåt med all den här kraften?

Nej, hörni. Jag brukar inte posta sågningar. Och rent objektivt är det här så klart inte ett dåligt vin. Det handlar om stil, som alltid. Man dricker stil, inte poäng. Nu är pendeln i rörelse igen, och har väl varit i några år. Och traditionalisterna står kvar där de alltid stått. I framtiden kommer vi i ännu högre utsträckning att undra vad som egentligen hände runt millennieskiftet. Mot nya upptäckter istället.

PS. Etiketten däremot, jag gillar den. Finns något kargt, gammaltestamentligt över den. Rost och järn och blod. Gudsfruktan.

lördag 17 oktober 2015

2002 Château Clerc Milon


Det är väl ungefär så här man vill ha sin Bordeaux? Slank och i drickfönstret, en klockren matspelare? 2002 Clerc Milon bjuder på en så klassisk doft att man kan skriva noteringar i sömnen. Ni vet, blyerts och cigarrlåda och hela konkarongen. Men det är en fin doft, rätt komplex faktiskt, där cassisfrukten har fått ett litet angenämt drag av mognadssötma. Och tanninerna har till stor del smält undan i den slanka, torra smaken. Visst finns ett litet årgångstypiskt, ogint grönt drag, men det saknas verkligen inte frukt. Den lilla ekbeskan är heller inget stort problem till lite protein och fett. Funkar att dricka nu, men lär hålla länge till. Sanslös lagringspotential i de här grejerna. Gott gammeldags vin.

PS. Var tvungen att kolla tillbaka på förra gången vi drack vinet, för mer än åtta år sedan när både jag och vinbloggosfären var mer naiva och rosenkindade. Nu är det främst på Instagram diskussionen förs, bloggosfären känns stendöd. Men det tar ungefär lika lång tid att skriva en sådan här kort post, och till skillnad från Instagram är det lätt att gå tillbaka och se vad man tyckte om vinerna. Jag gillar det här formatet, för egen del.

fredag 16 oktober 2015

2013 Gérard Boulay Sancerre Clos de Beaujeu


Sablar, vilket vin. Så rent, så slankt, så gott. Sanslösa mängder sten - ren terroir på flaska om ni frågar mig - och så citrusfrukter, ringande syror, och en rejäl längd. En liten ton av Basset's svarta vingummin skvallrar om druvsort, men på det hela taget är det här så långt man kan komma från den närmast parodiska tolkning av sauvignon blanc de flesta andra ägnar sig åt. Det här är mycket bättre, ja bland de godaste sauvvies jag druckit. Åtminstone sedan vi drack hans Mont Damnés i våras. Vilken hantverkare.

fredag 9 oktober 2015

2005 Tablas Creek Esprit de Beaucastel


Dags för återseende av den här gamla favoriten. Öppen från start, men lägger i ytterligare en växel i glasen. Fin och komplex doft där grannen säkert inte är den enda som skulle landa i södra Frankrike. Härligt spel mellan rött och mörkt, med körsbär, hallon, röda bioäpplen, blommor, örter, tobak och undervegetation i första ledet. Kött, vilt, blod och en gnutta brett i andrastämman. Mourvèdrekomponenten är tydlig.

Vinet är smakrikt och fylligt så klart, men här finns syror och en fräschör som mången Châteuaneuf skulle kunna döda för. Inte minst i jämförelse med den nollnia från moderskeppet Beaucastel som provades för någon vecka sedan. Där kändes det som någon hällt i en sexa Jägermeister i glaset. Alls inget sådant här, bara balans och en fin stenighet från kalkstenen. Lång och rätt elegant eftersmak. Har fortfarande struktur för att brotta ner en grillad köttbit utan problem, men dricks alldeles utmärkt just nu. Gott vin, skön fas.

söndag 4 oktober 2015

2013 Le Coste Bianchetto


Efter gårdagens debacle kring den folkkära druvan gascon vågar jag knappt knysta, men jag sticker ändå ut hakan och påstår att procanico är en lokal subtyp av trebbiano, också känd som cognacsdruvan ugni blanc. Här kommer procanicon tillsammans med lite malvasia och moscato i en lätt orange skrud efter en liten tids skalkontakt.

Den kombinationen fungerar alldeles utmärkt. 2013 Bianchetto bjuder på övertoner av apelsinblom, lite öljäst, aprikos och en slank, lätt munkänsla med smaskiga syror, fin mineralkaraktär och ett salivframkallande, torrt slut med en antydan av tanninstruktur. Ruggigt läskande, och väldigt gott på ett omedelbart vis. Ja, det här är faktiskt smått underbart. I love it.

lördag 3 oktober 2015

2012 Les Cailloux du Paradis Racines


Jag älskar den här tiden på året. I bästa fall är det brittsommar med strålande sol och hög klar luft, så att man tryggt kan förtränga den grådaskiga jämmerdal som är november. Tids nog är det dags att borra ner huvudet under filten, men inte när det bjuds dagar som idag. Ljuvliga.

Älskar också alla säsongens råvaror. Den färska krabban är som bäst, och i ostdisken dyker Mont d'Or upp som en kär gammal vän. För att inte tala om färskt älgkött. Eller kantareller.

De där sistnämnda får bli basen för kvällens gryta. I glasen hamnar en ny bekantskap från far och son Courtois i mellersta Loiredalen. Det finns förstås en historia här, hur pappa Claude från början gjorde vin i Provence men fick ägorna förstörda av en brand. Som vanligt har Bertrand Celce varit här och spårat, förslagsvis läser ni hans som vanligt ypperliga post.

Man kan bara konstatera att det här är icke-interventionella grejer. Ekologiskt förstås, ingen ny ek, och väldigt försiktigt svavlat. Och så ett sammelsurium av druvsorter som till exempel cabernet franc, côt, pinot noir, gamay, gascon, cabernet sauvignon...

Fast när man dricker 2012 Racines känns det som cabernet franc sitter i förarsätet. Ni vet hur det är, hjärnan försöker hela tiden inordna saker och likna dem vid grejer man redan känner till. Här är det den lilla tonen av paprika och gräs som gör det, men backar man en smula inser man att frukten inte är så typiskt cabbig. Mer skogsbärig, med såväl svala rödblå slingor som en liten angenäm sötma.

Smaken är slank, svalt bärig och livsfarligt tillgänglig med välkammade tanniner som inte bjuder mycket motstånd. Möjligen är klunkbarheten förrädisk, det här sägs nämligen kunna lagras även om det är svårt att begripa hur det skall gå till. Jag lär dricka upp sista flaskan närmaste året. Gott vin.

lördag 19 september 2015

2011 Syrah - Frankrike vs. Kalifornien


Någon måste göra't. Det känns som det är dags att prova de här grejerna i parallella glas. Inte minst efter diskussionen förra veckan. Samma årgång, några år på nacken.

Först ut är Arnot-Roberts, senast bloggad här. Hallå, det är ju så här syrah skall vara! Peppar, svarta oliver och skogsbär i en synnerligen slank och fin uppenbarelse med höga syror och lite kryddiga, skogiga aromer av de oavstjälkande druvorna. Gott, gott.

Dags för Gonon, senast bloggad här. Hallå, det är ju så här syrah skall vara! Peppar, svarta oliver och skogsbär, slankhet och härligt kryddiga, oavstjälkande drag...vänta nu. Det här går ju inte. Stopp.

För det första - rubrikens "versus" är synnerligen felvisande. Det finns inga motsättningar här, bara två underbara viner, två härliga uttryck av druvan med en hel del gemensamt. Renhet, svalhet, balans och typicitet. Och - kanske viktigast av allt - två jäkligt goda viner.

Samtidigt går det inte att låta bli att notera skillnaderna så här i parallella glas. Arnot-Roberts har mer skärpa, tydligare aromer och mer klipp i syrorna. Det känns som högre upplösning helt enkelt, och tydligare drag av skog med allt från barr till undervegetation. Dessutom lite blodapelsin.

Gonon å sin sida är lite vänligare och mer avrundad, varmare är fel ord, men definitivt lite mer fluffig i konturerna. Och så finns det ett litet drag av glödande vedträ som saknas i det andra glaset. Syrorna har inte riktigt samma höjd även om de räcker mer än väl, och munkänslan är lite mer tillrättalagd. Samtidigt finns här mer av salt olivspad, och kryddorna plockar upp mer av timjan och rosmarin än av barrskog. Terroir om ni frågar mig.

Blint är det kanske inte helt enkelt att sätta det ena vinet i Frankrike och det andra i Kalifornien (vilket grannen bittert fick uppleva för andra veckan i rad. Han föredrog för övrigt Arnot-Roberts.). Samtidigt är skillnaderna uppenbara. Att slentrianmässigt snacka om "Nya Världen" och gå på tyngd och alkoholhalt för att skilja ut Kalifornen är inte bara förlegat och mossigt utan rent korkat. Det handlar om andra markörer.

Till middagens lammgryta känns Gonon mer upppenbar och vinner med en noslängd. Efter maten är jag inte lika säker. Två ruskigt goda viner. Man vill inte vara utan något av dem.

fredag 18 september 2015

2004 Bordeaux: Saint-Julien vs. Pauillac


Jag har varit sugen på Bordeaux i flera dagar. I karafferna landar två representanter från 2004. På tallrikarna entrecôte, haricots verts, potatisbakelse och rödvinsdoja.

2004 Branaire-Ducru har den sötare doften av de två, med mer uppenbara drag av malo utöver fudge och choklad. Frukten har lite rödlätta drag, och så blommor och en känsla av handkräm. Slank smak med syrorna i täten och salmiaken i svansen, och en liten mineralisk knorr. Inte jättemycket utveckling men ändå i någon sorts drickfönster nu. Varken stängd eller nedtyngd av obarmhärtig struktur.

2004 Grand-Puy-Lacoste är tuffare och mer robust, med tobak och en antydan av stall. Mer old-school kanske man kan säga, samtidigt som det här rimmar väldigt bra med ens förutfattade meningar om skillnaderna mellan Saint-Juliens mer jordgubbstonade flörtighet och Pauillacs strängare maskulinitet. Smaken är fastare och fylligare med bättre grepp, mindre sötma och mer av rostig järnspik.

Det här är två helt utmärkta Bordeauxer. Farmor och farfar var helnöjda, och det här var precis vad jag var sugen på ikväll. Men, och ursäkta om jag slår in öppna dörrar...FAN vad tråkiga de är. Jo, de smakar som vin skall smaka. Om vi skriver 1986 i almanackan och man är en Allt Om Vin-läsande munskänk. Men det finns ju inget lyft, inget wow, inget som gör att man samma kväll ger sig ut på nätet för att köpa fler flaskor. Vinvärlden är verkligen så mycket större än det här. Sådana här grejer har definitivt sin plats, speciellt till de här priserna där jag köpte Branaire-Ducru för en dryg tvåhundring. Men så ser som bekant inte verklighetsuppfattningen ut bland många Bordeauxslott längre. Och en eller snart två generationer vinälskare kunde inte bry sig mindre... Hur skall det här sluta?

fredag 11 september 2015

2013 Arnot-Roberts Syrah North Coast


Frågan är om inte Arnot-Roberts bara blir bättre och bättre? Vid första smakproven gillade jag ju tolvan av det här vinet lite mer än elvan, och så här från höften just ikväll undrar jag om inte denna 2013 North Coast Syrah är ännu ett litet snäpp upp?

Fast egentligen är det förstås mest dumt att göra sådana jämförelser. Det handlar ju om ögonblicksbilder. De andra årgångarna måste förstås smakas snart igen, och stilen är alldeles, alldeles underbar hos alla de här vinerna.

Om man vill kan man zooma in på den klockrena druvkaraktären, med blommig rödblå skogsfrukt tillsammans med peppar, svarta oliver och lite köttighet. Man kan också nämna den oavstjälkande karaktären (tänk Gonon), som ger aromerna en extra kryddig och nästan skogig skjuts. Men finge jag bara nämna en sak som jag älskar med den här stilen av kaliforniska viner så är det kombinationen av ett sant svalklimat och sol.

De flesta som inte har besökt Kaliforniens kust underskattar hur inihelvete kallt det är, även mitt i sommaren. Många av de här vingårdarna ligger på gränsen för vad som krävs för att överhuvudtaget få mogna druvor, och det märks inte minst i syrorna som är föredömligt friska. Alkoholen klockar in på 12,8%, men samtidigt finns solen där också. Konstigt vore väl annars, den är ju själva sinnebilden av Kalifornien. Ren, generös frukt i en slank, balanserad kropp med höga syror. Det är en underbar paradox.

fredag 4 september 2015

2010 Guillaume Gilles Les Peyrouses


Låt inte etiketten lura er - det här är ingen vanlig sketen Côtes du Rhône. Det handlar om rankor planterade 1875 en spottloska utanför Cornas. Vinet får precis samma vinifiering och uppfostran som producentens större grejer innanför appellationsgränsen. Lägg så till en dunderårgång. Förväntningar...

Tyvärr infrias de inte. Guillaume Gilles 2010 Les Peyrones är inget dåligt vin, men jag hade hoppats på mycket mer. Att det enbart skulle handla om gamla demi-muids känns svårbegripligt med tanke på alla rostade och kryddiga drag, men spökek har man ju hittat förr. Tyvärr känns fruktens varma björnbär också rätt blurriga utan riktig precision. Det dyker upp mer enbär och chark efter hand, men helheten känns mer Voge än Clape, om ni förstår vad jag menar. Smaken är ganska fluffig med avrundade syror och en längd som inte imponerar jättemycket även om den finns där.

Äsch, trist. Jag hoppades på mycket mer som sagt. Kanske är det tunneln som spökar. En flaska kvar, får se vad som blir av den. Köper inte fler.

söndag 30 augusti 2015

2012 Domaine du Cros Marcillac Vieilles Vignes


Fer Servadou är tydligen det nya svarta. Eller mansois som den också kallas här i Marcillac. Man blir lite varm i hjärtat när man stöter på sådant här tokfranskt tjut som mest tuffar på utan att ta så mycket hänsyn till omvärlden. Betalt tar de inte heller, vi snackar knappt tolv euro per flaska. Här går det inte att undvika p-ordet. Med stort P.

Marcillac är en av alla de där appellationerna i den lite svårgreppade och diversifierade klumpen Sud Ouest. Fast blint hade jag alla dagar i veckan gissat på cabernet franc från Loire. Här får man pyrazinerna, med paprika och gräs, och så en sval rödblå frukt. Dessutom fina syror, finlemmade tanniner och en slank ytterst drickvänlig munkänsla. Håller säkert, men inga problem att dricka nu. Det är gott, det är snyggt och det väldigt franskt. Blir glad av sådana här grejer.

fredag 28 augusti 2015

2012 Long Shadows Cabernet Sauvignon Feather


Skall man snacka om flygande vinmakare kan man inkludera Randy Dunn. Visserligen sägs han inte gärna lämna sitt älskade Howell Mountain, men sedan Long Shadows lyckades övertala honom att göra en cabbe åt dem rattar han gärna det egna planet upp till Washington med jämna mellanrum. Jag har varit riktigt nyfiken på att smaka, kul att vinet letat sig in i beställningssortimentet.

2012 Feather är förstås vanvettigt ungt, men med en rejäl luftning kan man ändå skönja vad vinet har att bjuda. Cabernet i kubik, med saftig cassis, paprika, cederträ och en lite smådammig känsla. Fat också förstås, med en rejäl dos mörk choklad i svansen som även rymmer lite värme, men samtidigt bra syror och en mjuk plyschmatta av tanniner.

Helhetsintrycket känns en smula varmare än grejerna Dunn gör däruppe på berget, och jag saknar mineralerna och skogigheten - bergskaraktären om man så vill. Det här är ett välgjort vin, mer än gott till kvällens entrecôte, även om det inte riktigt träffar mitt i prick. Det vore väldigt kul att dricka igen om sådär dryga fem år när det säkert visar sig bättre, men jag tvekar ändå att köpa fler flaskor. Mycket vin därute...


onsdag 5 augusti 2015

2005 Château La Tour Carnet


En vecka hos farmor och farfar lämpar sig väl för en blandad låda gamla synder. Det här är dock första smakprovet sedan inköp för sex år sedan. 2005 La Tour Carnet är öppen redan från början, men får en betydligt bättre upplösning efter en stund i karaff. En rejäl dos fat såklart med choklad, tobak och kryddor, och så Bernard Magrez patenterade transatlantiska frukt. Han är lätt att racka ner på, den gode Magrez, men som vanligt med hans viner är det bäst att hålla sig till vad som finns i glaset. En direkt, modern Bordeaux som framför allt talar till reptilhjärnan. Munkänslan är tillgänglig och genomluftad, ja nästan fluffig samtidigt som här finns gott om struktur. Syrorna är oväntat bra, och tanninerna har ett snyggt finmaskigt grepp. Tillgängligt och gott, men utan så mycket mognadstoner. Frågan är om det behövs? Det här är rätt långt från en gammeldags, brettig claret med mer häst än frukt. Lär förstås hålla, men funkar klockrent som sparringpartner till en rejäl köttbit som det är.

söndag 2 augusti 2015

2006 Bressan Pinot Nero


Boom! Här tar vi inga fångar. Pinot Noir är en känslig druva? Här är det fullt ös, medvetslös. Ruggig extraktion och syror. Noll procent druvkaraktär, men hundra procent Fulvio Bressan. Han kan nog köra snudd på vilken blå druva som helst genom den där Fulvio-behandlingen och det kommer att smaka precis så här. Jag spikade hans Pignol i en blindprovning utan att ha smakat vinet tidigare; det kunde inte gärna vara något annat.

Men det är en karaktärsfull stil han har. Fullmatad, och vansinnigt italiensk. Tomatpuré, och ett berg av körsbär tillsammans med mynta och lite malört. Intensiv munkänsla, höga syror, lång eftersmak. Massvis av extrakt. Väldigt mycket personlighet.

Fast ingen skall komma och inbilla mig att det är så här Pinot Noir ter sig i Friulien, eller att det handlar om terroir. Det finns garanterat en sval, rosafärgad pinot nero från grannskapet som säger motsatsten. Det här handlar i första hand om vinmakaren. Me, myself and I. Men det är en tolkning som jag gillar. Den här årgången har dessutom inte plockat upp den rent besvärande malörtsbitterhet nollfyran stoltserade med senast. Gott vin! Jag dricker sista flaskan inom närmaste året.

lördag 1 augusti 2015

2004: Napa vs. Bordeaux


Wow, äntligen en riktig sommardag här i Sverige! Vi drar igång grillen och laddar med Jureskogs entrecôte. Att köra nedcabbat i kvällsolen känns som en självklarhet. Ett år, huvudsakligen en druva, två kontinenter, två klassiska distrikt.

Först ut är 2004 Merryvale Profile som flörtar med cassis, jord, grön paprika och kryddor. Faten drar mest åt grillat kött och kaffekola. Generös frukt, men samtidigt allt annat än oävna syror. Balanserat helt enkelt, med viss sötfrukt men utan överdriven värme. På egen hand skulle man kanske i ett svagt ögonblick luras att överväga Gamla Världen (vilket faktiskt skedde runt bordet vid förra smakprovet för snart sex år sedan), men det är egentligen ingen tvekan om ursprunget. En habil, balanserad Napa Cab, klockren till en rejäl köttbitt. Samtidigt finns här inget som ruckar min uppfattning att Merryvale är en ganska underpresterande och tämligen ospännande producent. Det finns betydligt mer nerv och spets att finna på andra håll i Napa.

2004 Château d'Armailhac bjuder på mer komplexitet. Samtidigt är det uppenbart hur mycket av komplexiteten som beror på ek och inte minst brettanomyces. Stall, svinstia, jord, tobak, ceder och så mer av kafferost och mörk choklad. Smaken är slank och strukturerad med fina syror och tanniner som fortfarande sparkar ifrån medan frukten är åt det bräckligare hållet. Det här är gott och klassiskt ut i fingerspetsarna, även om det knappast är stort. För min smak är det här i drickfönstret även om det inte lär hända så mycket härifrån på flera år.

Två goda viner med tydliga skillnader. Just ikväll vinner d'Armailhac bordets röster med sin klassiska stil. Hemmaplan.

tisdag 28 juli 2015

2005 Chanson Père et Fils Beaune 1er Cru Clos du Roi


Dags att riva fram en av de flaskor som ligger till sig. Förra smakprovet var för nästan sex år sedan, och inte helt positivt. Bäst att hålla tummarna och hoppas på mirakel...

Doften hos Chansons 2005 Clos du Roi är fin.  Rödfrukt, citrus och viss utveckling med undervegetation och insjölera tillsammans med kryddor och lite trä. Problemet, precis som förra gången, är stoppningen. Eller rättare sagt bristen på den. Frukten är rätt mager och spenslig, där den lite vattniga munkänslan domineras av rönnbärsyrorna.

Vinet är helt ok att dricka, jag gillar det snarast en smula mer nu än förra gången, men intrycken från förra gången består. Det saknas helt enkelt lite stoppning och djup. Framtidsutsikterna känns väl ungefär lika mulna som när vinet var purungt, det här lär väl aldrig fylla ut. En flaska kvar, frågan är om den är värd att slösa lagringsplats på?

fredag 26 juni 2015

2011 Dard et Ribo Saint-Joseph


Hej semester. Och hej snygging! Dard et Ribos 2011 Saint-Joseph är ett riktigt charmtroll direkt ur flaska med en klockren druvkaraktär och en frukt i krysset mellan mörkt och rött. Ingen som helst leverpastej eller andra konstigheter, däremot parfym av blommor och stjälkar, och så oliver och chark. Lätt på foten och helt tillgänglig nu med avrundade syror och en sval, extremt klunkvänlig munkänsla. God sälta i eftersmaken.

Inte samma stoppning som tian, men det är väl som det skall med tanke på årgången. Inget att spara, dricks perfekt nu. Tar slut i ett nafs.

lördag 20 juni 2015

2 x 2007 Mas de Boislauzon


En producent. En årgång. En appellation. Två viner. Sammanlagt 194 promille, förlåt poäng i glasen, varav det ena fått full pott av advokaten i Maryland. Känns som läge för en jämförelse så här åtta år senare.

Båda vinerna har kommit en bit på vägen och är drickbara nu, speciellt om man ger dem några timmar i öppen flaska. Färgen är röd med en begynnande dragning åt brunt. Likheter finns det gott om, till exempel ursprungskänslan. Det här formligen skriker Vaucluse, och kan inte vara något annat än Châteauenuf-du-Pape. Men det är en ganska mörk tolkning, från appellationens norra del.

Först ut är standardcuvéen. Boom! Stor och varm doft med kirsch, garrigue, lakrits, kött. Just den här flaskan känns en aning mer långt gången än tidigare smakprov, och det finns lite mognadstoner av soja, svamp och järnfilsspån. Gott om värme, men faktiskt också bra syror även om det inte handlar om någon frisk upplevelse direkt. Snarare en rätt grov och yxig sådan med mycket kraft under huven. Gillar man inte redan Châteauneuf skall man kanske inte börja här, men det går inte att komma ifrån att det är ruggigt mycket södra Frankrike. Flera runt bordet föredrar faktiskt den här.

För min egen del träffar 2007 Cuvée de Quet bättre ikväll. Här finns mer av allt - djup, höjd och bredd, men vinet rör sig med elegantare rörelser. Inte minst finns mer komplexitet, med fler sorter i örtbuketten som också rymmer några enbär. Känns mycket yngre, men det kanske mest handlar om flaskvariation. Här borde vara lite nya fat, men kladdig vaniljsötma är inget man tänker på. Snarare rost, blod, och järn utöver kirsch. Inte heller här saknas syror även om kostymen är stor och kraftig precis som hos syskonet. Alkoholen sitter infattad i helheten, men man får en liten känsla av hostmedcin i svansen. Lär väl hålla ett tag, men funkar nu.

Rent objektivt är det här två hantverksviner med tydlig urspungskaraktär. Hundra poäng är förstås löjligt, men att gnälla på Parker känns väl såå 2010. Gillar man Châteauneuf funkar det här utmärkt till grillat lamm med en söt grillyta, rökighet och rätt tillbehör. Men det är en stil jag har slutat köpa.

The Voice


Tolfte januari 1956. KHJ Studios på Melrose Avenue, Hollywood, Los Angeles, California, USA. På den här tiden handlar allt om hantverk, och man spelar in rubbet live i studion. Sångaren med stort S är där. Världens bästa arrangör har gjort sitt jobb med noterna, men det finns tolv takter kvar i mitten. I studion svettas en full orkester. Till just den här låten krävs ett trombonsolo. Killen med trombonen heter Milt Bernhart. Vi lämnar ordet till honom.

"I remember recording "I've Got You Under My Skin" with Sinatra. Was it really 22 takes? Yipes! I might have been just terrible on the first 21. I don't think so but can't swear to it. There weren't many micophones, one was raised very high for the brass and I stood up and pointed my horn at it to play the solo. Engineer Val Valatin said they weren't getting enough; could I stand on someting to get closer? I shouldn't have been surprised if they put me on a tight rope. I felt like a pawn on a chessboard. What should I stand on? Val said how about a box? There were crates in the hall. Could someone go get one. Who? Guess who? A guy named Sinatra. The full (as usual) house came down on this one. Frank went out and came back with a tiny box. I foresaw a balancing act as well as a trombone-playing act, but I kept my mouth shut. I had a few funny lines in mind, but I sensed that some guy in the band doing shtick on a Sinatra record would be a career-ending mistake. Frank placed the box at my feet and looked up at me for approval. I was no fool. I approved. I did manage a chuckle wondering how the concertmaster, Felix Slatkin, would have looked on that box. I stood on the box when the solo came up. A couple of times I almost fell off the damn thing. But the end finally came and I've only been that revealed on hearing the news that we dropped the A-bomb and the war was over. I had lived to see another sunrise. I left some of my life fluid on those never-heard tracks."

Många av oss skulle säga att Milt Bernhart lämnade en hel del av sin "life fluid" även på den där tjugoandra tagningen. Det görs kanske inte så många listor över världens bästa trombonsolon, men har man lyssnat på den här inspelningen inser man att det inte behövs några. Det här är nummer ett. Utan tvekan. Rent jävla blödande sväng så det svartnar för ögonen.

Herregud vad jag har lyssnat på Frank Sinatra under åren. Läst böcker, kollat inspelningsdatum, samlat, jagat grejer utgivna i världens alla hörn. Den värsta febern lade sig för några år sedan, men den senaste tiden har jag överraskat mig själv genom att återigen börja hänga på forumet hos sinatrafamily.com. Kanske har det undermedvetet att göra med att mannen skulle ha fyllt hundra år nu i december?

Man kan snacka återutgivningar och remastringar hur länge som helst (grey label Capitol vinyl anyone?). Det senaste tillskottet är den nyss utgivna samlingen "Ultimate Sinatra". För första gången samlar man det bästa från RCA, Columbia, Capitol och Reprise. Äntligen en samling med låtarna i rätt versioner! Som bekant gjordes en del nyinspelningar senare i karriären. Har man bara en Sinatra-samling och "My Way" är med gör man bäst i att kolla upp den här (precis som resterande inspelningar på Capitol). En klockren introduktion, speciellt i versionen med 4 CD. Finns på Spotify.

PS. Citat taget härifrån.

lördag 13 juni 2015

2011 Domaine Bois de Boursan Cuvée des Félix


Lamm med örter och vitlök, ratatouille, färsk baguette. En kombination som aldrig tycks misslyckas med att plocka fram det bästa ur en Châteauneuf-du-Pape. Inte så konstigt egentligen, bondsk och rustik mat från trakten brukar med funka med viner från alla klassiska vingårdar i Europa. Sedan underlättar det förstås om det handlar om ett traditionellt hantverk snarare än något modernt, fatat poängmonster...

Jag har så gott som slutat köpa Châteauneuf. Det blev helt enkelt lite för mycket ett tag med nollsjuorna, och det finns gott om dem kvar i förråden. Dessutom är stilen kanske inte riktigt den jag helst söker nuförtiden, men det har ni hört förut.

Men förra sommaren semestrade vi i Vaucluse. Jag inledde med att köpa en blandlåda i den ypperliga lilla affären Vinadea mitt inne i byn, där man handlar till praktiskt taget samma priser som ute hos producenterna. Aktuell årgång var mestadels 2011, ett år som inte är en favorit. Vinerna är lite för varma enligt mitt tycke, och saknar lite fräschör. Men två elvor fick följa med hem, den underbara 2011 Pégau med sin charmiga drick-nu-karaktär, och så en flaska av kvällens vin.

Blint har jag i andra årgångar misstagit Bois de Boursans Cuvée de Felix för just Pégau. Kanske är det den traditionella stilen som drar sig åt den mörkare, vildare sidan med blod, kött och kryddor. Eller så handlar det helt enkelt om brettanomyces. Precis som hos Pégau finns här nämligen de där typiska dragen. En del talar om gamla plåster, men för mig handlar det alltid om en doft av häst och stall.

Somliga slår bakut direkt när det ett vin har brettanomyces. Rör det sig om lagom nivåer tycker jag den ger en extra dimension av komplexitet, i såväl Châteauneuf som mogen Bordeaux. Här funkar det med bravur. Hallonen, körsbären och garriguen sitter också klockrent. Invändningarna handlar snarare om en lite för tilltagen rondör och värme, men det är randanmärkningar. Syrorna finns trots allt där, och det här är riktigt bra jobbat i ett svårare år. Gott.

2012 Domaine Pattes Loup Chablis


Men snälla nån... Thomas Picos 2012 Chablis är alldeles ljuvlig - slank, frisk och ruggigt mineralisk, men ändå med en hel del stoppning. Citrusfrukter, gråpäron, blommor, en liten örtkvist och så sten, sten, sten. Strålande syror och en riktigt smaskig avslutning med en gnutta grapebeska. En känsla av transparens och inte minst elegans. Galet bra för en villages. Sommar på flaska.


onsdag 3 juni 2015

2014 Jonathan Pabiot Pouilly-Fumé


Apropå förra posten och god sauvignon blanc vill man förstås smaka Bristlys nya loireimport, upplockad på volley efter en övertygande uppvisning på restaurang i Paris. Vi dricker Jonathan Pabiots nylandade 2014 Pouilly-Fumé tillsammans med en sparad skvätt av Boulay.

En tydlig illustration till varför jag föredrar att prova viner ett och ett när man har BYOB och liknande. Boulay är på en annan nivå, mer mineraler, mer djup, mer av allt utom gräs och vinbärsblad. Ett klart "bättre" vin, och det är klart att ögonen dras dit. Men Pabiot klarar sig gott på egen hand utan att skämmas.

Det här är nämligen också en riktigt elegant och fin savvie, med fräscha toner av gröna äpplen och citrusfrukter tillsammans med lite sten. En del gräs och vinbärsblad, men inget som slår över i parodi. Vinet är rent, snyggt, väldigt fräscht och inte minst gott! Ett härligt försommarvin, det här också. Extremt användbart i en skön stil som man vill dricka igen.

söndag 31 maj 2015

2013 Gérard Boulay Sancerre Monts Damnés


Jag brukar inbilla mig att jag inte gillar sauvignon blanc. Visst, karaktären är fruktansvärt tacksam att plocka blint oavsett om den uppfostrats i tank eller ny ek, men det är också karaktären som är problemet. Alldeles för ofta antar den närmast parodiska, enkelspåriga drag, om den så kommer från Loire eller Nya Zeeland. Hur kul är egentligen de där gräsiga krusbären?

Jag inser ju att det där är en fånig hållning. Som vanligt handlar allt om vilken hantverkare som gjort vinet. Ta till exempel Gérard Boulay. Hans 2011 Clos de Beaujeu var en rejäl ögonöppnare på Vinosapiens Rust Never Sleep-provning i höstas. Så här kan man ju göra sauvignon blanc! Fast kvällens vin är faktiskt ännu bättre.

Boulays 2013 Monts Damnés (underbart vingårdsnamn) bjuder på flintrökig, knastrande sten tillsammans med citrusfrukter, och så en liten knorr av örter, vinbärsblad och lakrits. Renheten och elegansen är slående, samtidigt som det finns en rejäl kärna av frukt, massvis av extrakt och en riktigt lång eftersmak. Lysande balans helt enkelt, och en underbar munkänsla där den lilla grapebeskan i svansen får en att vilja ta en klunk till. Vilket försommarvin! Fullständigt svingott.

lördag 30 maj 2015

2011 Jamsheed Syrah Garden Gully


Det har kommit några illavarslande rapporter den senaste tiden om Jamsheeds 2011 Garden Gully Syrah. Det talas om oren skitighet, brett, malört och att vinet rent av håller på att falla sönder. Ouch. Det här måste kollas upp.

Vinet är vidöppet redan från början, med en väldigt druvtypisk doft. Hustrun tar en sniff i förbifarten och utbrister syrah. Eller som grannen konstaterar blint - "ditt vin verkligen stinker syrah i positiv bemärkelse". Frukten är sval i krysset mellan björnbär och hallon, och så kött, oliver, försiktiga kryddor och lite gummi. En hel del stjälkiga toner med lite blåa blommor (och deras stjälkar) på toppen. Ingen sprits som andra noterat. Smaken är relativt slank med fina syror, även om de 14,5 procenten också trycker ifrån lite. Mer oliver här, lite skönt nafs från tanninerna, och så en lång, nästan salt avslutning.

Mmm, det här är gott. Härlig parfym, lite rustik känsla men ingen äppelskrutt eller orenheter så långt näsan räcker, heller ingen brettanomyces och absolut ingen päls eller härsket fett. Jag kan så klart bara uttala mig om den här flaskan, men den levererar ungefär som väntat. Möjligen med tillägget att köttigheten börjar bli lite mer savoury med drag åt fond.

Samtidigt tror jag på att dricka upp resterande flaskor rätt snart. För egen del har jag svårt att se så mycket uppsida utöver det vinet redan levererar, och om det nu är så att vissa flaskor börjar svikta känns det dumt att chansa. Är det gott så är det gott så är det bara att dricka. Något man inte kan upprepa för ofta...

fredag 29 maj 2015

2010 Domaine Ganevat Terasses de Chalandigna


Den är fascinerande, den här passionen. Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och ju mer man snöar in på en region, desto mer inser man vilken variation som finns. Ta till exempel Jura, med sina traditionella viner uppfostrade under ett täcke av florjäst. Det är lätt att dra dem alla över en kam. Jaja, har man druckit ett vet man väl hur de är? Typ som sherry, kul att dricka nån gång ibland innan man laddar om för RIKTIGT vin?

Inget kunde vara mer felaktigt. Så många uttryck det finns! Som Ganevat, vars tolkning handlar mest om slank elegans, inte alls den kraft och nästan torviga kryddighet man kan finna hos vissa hantverkare i andra änden av skalan. Däremot massor av nötter - fransmännens noix vertes är på pricken - lite örter och en citrustonad frukt över en snudd på salt känsla av florjäst. Knastertorrt i munnen såklart, men ändå en viss fetma i frukten; har man druckit Fanfans upptoppade tolkning av savagnin finns här ingen tvekan om druvsort, och så något avrundade men ändå distinkta syror. Låååång eftersmak med precis den lekfulla, ansträngningslösa känsla som anstår en mästare. Vackert. Och jäkligt gott, tror till och med grannen fick i sig sitt smakprov.

Så vitt jag begriper är det här en helt ny cuvée. Det är inte helt enkelt att hänga med när karln gör upp mot femtio olika viner. 100% Savagnin, 40 månader sous voile. Bra förstaårgång får man säga..

onsdag 27 maj 2015

2012 Barranco Oscuro BO2


Hur smakar egentligen tempranillo? Vad har druvan för karaktär? Frågan har stötts och blötts hos många erfarna provare. Problemet är ju att de aromer man brukar hitta i både traditionell och modern Rioja i första hand kommer från amerikansk eller fransk ek. Vad finns egentligen kvar? Någon sorts plommontonad frukt?

En sak är säker, Barranco Oscuros 2012 BO2 smakar inte som den tempranillo man är van vid. Å andra sidan brukar man kanske inte dricka tempranillo från stekheta Andalusien heller. Hemligheten här är höjden, 1300 meter över havet, som bevarar syror och fräschör. Receptet i övrigt lyder ekologisk vinodling och uppfostran i neutrala fat utan tillsats av vare sig jäst eller svavel.

Till en början finns lite reduktiva drag, här behövs definitivt luft. Fram träder en körsbärsfruktighet som snart får sällskap av hallon. Vidare stenar, ett försiktigt drag av kryddor/undervegetation och så lite järnfilsspån och rent av knallpulver. Smaken gömmer de fjorton procenten på ett lysande sätt, syrorna är friska och efterklangen ren.

Är det här själva definitionen av tempranillo, druvans innersta väsen i sin nakna prakt? Nja, tusan vet. Blint hade jag garanterat gjort snedskär till naturliga grejer från södra Frankrike, samtidigt som jag åtminstone sänt en tanke till osvavlad gamay på vägen. Men det är roligt att smaka druvan utan en massa make up. Inte ett stort vin på något sätt, men en kul ögonöppnare.

söndag 24 maj 2015

Middag med grannarna


Vi bjuder över grannarna på middag, och som vanligt hamnar ett knippe viner i glasen. Först ut är Vasse Felix 2013 Heytesbury Chardonnay till en klassisk toast skagen. Australien har verkligen svängt på en nålspets senaste åren, bort från fläsk och tropik mot svalare, renare grejer. Det görs mycket god chardonnay i Western Australia, Leeuwins Art Series har en speciell plats i minnet. Det här var ett spontanköp mest för att sätta ner foten någonstans och få någon sorts grundkänning överhuvudtaget. Det går inte att hinna med allt.

Väldigt ung men fin gulfruktig doft med mineralkänsla och lite bâtonnage-toner. Här finns en del ek, men det klarar som bekant chardonnay utan problem. Uppstyrd munkänsla med fin frukt, viss fetma men också fin svalhet även om liten varmare ton i svansen kanske skvallrar om Nya Världen. Hur som helst klart Bourgogne-tycke här, och det var också där grannen hamnade blint. Vilket var förhoppningen.


Huvudrätten bestod av ryggbiff medium-rare, årets första svenska färskpotatis, sallad och en träningsvärkinducerande hemvevad béarnaise dopad med Sturkögräs. Som av en händelse landade tre cabernet sauvignon från olika världsdelar i karafferna.

Först ut var O'Shaughnessys 2006 Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Bjuder jag på ryggbiff och béa i mitt eget hem tänker jag förstås inte missa ett sånt givet Napa Moment. Jag gillar verkligen de här grejerna och är lite sur över att vi bommade att besöka dem när vi ändå var uppe hos Dunn häromåret. Fast O'Shaughnessy har ett lite modernare uttryck, lite mer av en power cab även om all bergskaraktär man kan önska också finns här med skogiga drag och en mörk sval cassisfrukt. Fint definierade tobakstoner, ursnygg ek faktiskt, och så en hel del kraft under den ändå välbalanserade motorhuven. Det här är kvällens kralligaste vin, men ändå inte värre än att bordet snurrar i Bordeaux. Sitter perfekt till biffen. Gott och inne i första delen av drickfönstret precis som årgångskompisen från Mount Eden häromveckan.


Next stop Australia. Igen. Jag har noll koll på vad det här är för grejer, och blint var jag övertygad om att vi hade en äldre bergscabbe från Napa i glasen, varför inte från just Dunn? Det finns en sötma och intensitet i frukten som säger Nya Världen; Bordeaux var aldrig på kartan, samtidigt som de här höga syrorna och slanka helheten måste bero på en svalare växtplats. Högst syror och mest spets av den här trion. Massor av tobak, friska örter, cassis, grus. Jag är klart mer positiv än grannen som tagit med vinet, hittar inga problem alls med 2004 Mount Mary Quintet. Riktigt god, måste helt enkelt bli mer Aussies framöver.


Det går förstås inte att dricka cabernet sauvignon på den här nivån utan att göra jämförelser med Bordeaux. Så skönt då att den dyker upp i tredje glaset, och den är faktiskt inte alls svår att känna igen. Profilen är en helt annan, och till en början inte alls till dess fördel. Faten har en helt annan blurrigare karaktär med de drag av simbassäng (högst personlig referens, jag vet) jag brukar hitta i ung Bordeaux. Istället är det i munnen det händer. Wow! Slank och fin även om syrorna var högre i föregående vin, men lång och riktigt klassig. Jag gissar på Pauillac från 2005. Med luft kommer det fram mer uppenbara mognadstoner och till och med lite svamp bland kafferosten. En fin nolllfyra, jäkligt gott.

Kul jämförelse mellan cabernet från tre kontinenter. Skall man våga sig på en sammanfattning? Alla var mer än goda, Bordeaux är alltid Bordeaux, klass är evigt, men när det kommer till definition och fathantering får bordeläsarna faktiskt rejält med pisk av svalare områden i Nya Världen. Högre definition, bättre läsbarhet, mindre blurr. Och vad katten skall man göra av Australien? Missas på egen risk, ännu en boll att jaga...

onsdag 20 maj 2015

2013 Les Vignes de Babass Roc cab'


Här har vi ett redigt naturtjut - lite smågrumligt och med en del kolsyra som snabbt vädras ur. En hel del grums i flaskan. 2013 Roc cab' mår bra av en dekantering, liksom en temperatur åt det svala hållet. Pigga röda bär tillsammans med lite blåa blommor i en doft som ger ett kolsyrejäst intryck. Smaken är sval och lite kort i rocken, men väldigt läskande med bra syror. Det finns ett litet skönt nafs från tanninerna, och en gnutta foxy ton i svansen.

Sådana här grejer är väldigt mycket mer präglade av stil/framställning än druvsort och terroir. Inget stort vin alls, och skall förstås helst drickas svalt i en bar i Paris, men funkar i försvinnande snabb takt till matlagningen också. Drickbart som jos.

söndag 17 maj 2015

2011 Buronfosse L'Hôpital


Det snackas om juraväder på Instagram. Och visst, tittar man ut genom regndropparna på fönstren kan man nästan tro att man är i Arbois. Det var dagsregn vid båda tillfällen vi besökte byn förra sommaren. I bakluckan fick en blandad låda från Buronfosse följa med hem. De äkta makarna Peggy och Jean-Pascal gör vin i Rotalier nere i södra delen av regionen. Närmaste grannar är Ganevat och Labet, det saknas inte gott vin den hålan inte.

Vi har druckit flera flaskor av Buronfosses 2011 Les Varrons, en riktigt fin elva med fräscha syror och massor av sten. Dags att prova 2011 L'Hôpital, som är ännu bättre, fast ett annat djur. Nu handlar det om upptoppad savagnin istället för chardonnay. Direkt ur flaskan får man en stor och fin doft, med citrusfrukter, basilika, krossad kalksten, äpplen och en liten klick vaniljsås. Smaskens.

Smaken är lång, med exakta, friska syror och en rejäl fruktkärna. Det finns en hel del kraft, men balansen är strålande. Det är inte utan att man känner släktskapet med grannen Ganevats 2011 Les Chalasses Marnes Bleues som vi drack härom veckan. Riktigt gott.

PS. Gör ett virtuellt besök hos makarna Buronfosse vetja. Bertrand Celce postade för bara några dagar sedan.

fredag 15 maj 2015

2011 Schäfer-Fröhlich Felseneck Großes Gewächs


Här har vi en tysk elva som fungerar. Jag har tyvärr blivit ganska besviken på årgången när det gäller tysk riesling. I många händer är vinerna rätt klumpiga och tunga. Schäfer-Fröhlichs 2011 Felseneck klarar dock balansprovet. Direkt efter uppkorkandet finns lite sponti-stink som snabbt vädras bort till förmån för en stor och tämligen komplex upplevelse med mineraler, kryddgrönt, ingefära och en rejäl korg av tropiska och citrusfrukter. Syrorna är årgångstypiskt avrundade, men de finns där och trots en massa extrakt kör inte ekipaget i diket. Eftersmaken är rejält lång med en liten märkbar restsötma.

Det här kommer med rent galet höga poäng från flera håll (Wine Advocate ger 96 och John Gilman 98+). Skall man komma med några invändningar så känns vinet framför allt som gjort för att imponera. Här finns rejält med kraft, och en hel del allvar. Inga gröna pärontoner, men heller inte den där riktigt sprudlande drickglädjen. Det är mer än gott såklart, och balansen finns där, men ändå... Kanske mer imponerande än något annat. Får se hur återstående halvan av flaskan mår imorgon.

onsdag 13 maj 2015

2 x kompisar från förr



Vi fortsätter att titta till några av de flaskor som ligger till sig. Först ut är Domaine Christian Moreaus 2008 Chablis Les Clos. Jag tror vi var många som gick hem lite förälskade i Moreaus viner efter Bourgognedagen 2012. Första smakprovet för tre år sedan var dock en ganska blyg upplevelse. Med tanke på hur fin Louis Michels nollåtta var häromsistens känns det dock som det är dags att våga dra en kork. En DIAM-kork till på köpet, det tror jag inte jag har sett hos en Grand Cru förut. Men allt som minskar risken för eländiga korkskador är bra i min bok.

Som vanligt kokar det mesta ner till den personliga smaken. Tycker man det är gott (eller Goût) med rejäla mognadstoner finns det inte så mycket att hämta ännu. Men vinet har börjat få en liten mognadskomplexitet, och inte minst är det öppet och tillgängligt. Doften bjuder på krossad sten och flintrök tillsammans med bakade citrusfrukter, äpplen och en liten knorr av vanilj. Här hade man nog kunnat gissa sig ner till Côte de Beaune blint. Lång, balanserad smak med en gnutta grapefruktbeska, ännu mera sten och en hel del kraft under huven. För egen del gillar jag min Chablis i den här fortfarande ungdomliga fasen, men det här kan förstås ligga länge till.


Mount Eden är en av mina absoluta favoritproducenter, oavsett om det handlar om pinot noir, chardonnay eller cabernet sauvignon. Jag skrev en presentation förra gången vi drack det här vinet. Så, vad har hänt på drygt fyra år? En hel del bra grejer skall det visa sig. Hela den sköna bergskaraktären finns kvar med skogiga, örtiga drag över en fond av mörk bergsfrukt, tobak, jord och blommor. Syrorna är fortfarande riktigt friska och munkänslan mycket slankare än den stora doften kanske antyder. Men tanninerna har polymeriserats en hel del, drickvänligheten har ökat ytterligare, och det har tillkommit lite mognadstoner av läder. Det finns ingen tvekan om att här finns stoppning för många år till, men samtidigt är det bara att tuta och köra. Så gott.

fredag 8 maj 2015

2011 Domaine Ganevat Les Chalasses Marnes Bleues


Har ni märkt hur vissa instagram- och twitterkonton och bloggar (inte minst den här) låter som värsta rasbiologerna? Det talas om renhet, eller ännu hellre total renhet. Prova att säga det på tyska tio gångerFast det värsta uttrycket, vilket började redan hos gamla stötar som Kronstam och gänget, måste vara rasiga syror. Eller värst - renrasiga syror. Gaaah...

Vad det egentligen handlar om är nog att många gjort samma resa som jag. En resa som tagit oss bort från millenieskiftets poängstinna monster mot mer avskalade grejer. Ny ek kan absolut ha sin plats i vissa fall, men det är trots allt en smaktillsats som för alltid förändrar vinet. Det går inte att få ut en espresso igen när du väl har har gjort en mocha latte frappucino. Sedan kan jag personligen tycka att kaffe med mjölk är jäkligt gott. Men det är något annat än svart.

Bästa begreppet är kanske soil to glass transfer, myntat av Jonathan Livingstone-Learmonth (som för övrigt har skrivit den enda bok om Norra Rhône man behöver). Alltså ett oförvanskat intryck av druva, jordmån och årgång utan en massa störande moment.

För mig är Jean-Francois Ganevats viner ett utmärkt exempel. Det känns som vinerna kommer i super-HD med total upplösning och läsbarhet, 2011 Les Chalasses Marnes Bleues inget undantag. Här handlar det om upptoppad savagnin från rankor planterade 1933. Ingen som helst oxidation, däremot äpplen, citrus, sten och en del godartat gröna övertoner. Här finns lite mer kraft än i många av hans chardonnayer, samtidigt som balansen inte svajar det minsta ens i den här varmare årgången. Fina syror, lång elegant eftersmak och den där oförvanskade känslan av, just det, renhet. Perfekt till såväl en bit comté som till kycklingen kokt i grädde och vin. Gott.

lördag 2 maj 2015

2008 Château de Fieuzal


Det är nästan att jag hade kunnat skriva en notering om det här vinet utan att ens smaka det. På något sätt vet man vad man får i Bordeaux nuförtiden. Det känns som att så gott som alla de hundratalet största slotten har gjort samma renoveringar och investeringar, tillämpar samma rigida selektion av frukt, använder samma felfria fat, och får till samma polerade intryck. Och då har jag inte ens nämnt användandet av en handfull konsulter. Vad jag förstår är Hubert de Bouard från Château Angélus inblandad i just det här vinet. (Angélus i sin tur använder Michel Rolland).

Men att man hjälper varandra i en region är kanske inte så konstigt. Och eftersom man vet vad man får är det inte svårt att styra vad som hamnar på tallriken. Vi är helt enkelt sugna på Bordeaux, och gissa om vinet klarar entrecôte-testet med bravur?

Som sagt, ni vet redan hur 2008 Château de Fieuzal smakar. Det här är en snygg och polerad claret, med förstås en rejäl dos snygga rostade fat, och en god och för mig rätt Graves-typisk blandning av jord och en frukt i skärningen mellan cassis och plommon. Fina blommiga övertoner, lite blodigt kött och en första touch av mognad skall också med på tåget innan vi kan sammanfatta smaken som god och tillgänglig med bra syror och snygga, polerade tanniner. Lite fatbeska får man så klart på köpet.

Det här går utmärkt att dricka nu med lite luft, men lär förstås också hålla om man önskar mer mognadstoner. Jag blir mer och mer förtjust i den här årgången över lag. Stilen är hyfsat modern, sade jag polerad? Kanske inte så spännande, what you see is what you get. Men riktigt gott när man är på det här humöret. Och det bör man vara ibland.

fredag 1 maj 2015

2009 Domaine Rolet Arbois Expression du terroir


Ett av
de senaste årens roligaste tillskott i monopolets sortiment är Domaine Rolets fina, traditionella Expression du Terroir. Åtminstone för min smak. Vi har druckit ett gäng flaskor sedan nollåttan släpptes i december, bloggad här. Man hoppas att sådana här viner får vara kvar.

Lyckligtvis verkar jag inte vara ensam om att gilla de här grejerna som måste ha sålt åtminstone hyfsat. Det är nämligen redan dags för årgångsbyte; häromdagen var det plötsligt nollnior på hyllan. Måste förstås provas direkt.

Den här årgången har inte riktigt samma elegans som nollåttan, istället får man lite mer kraft och mer avrundade syror. Men det är randanmärkningar, här finns inga balansproblem. Däremot precis den underbara kick av äpplen/nötter/florjäst och salivframkallande torrhet man vill ha. Det lär bli fler flaskor. Har man väl fallit för sådant här kan man knappt tänka sig en bättre apéritif...

söndag 26 april 2015

2013 Franz Strohmeier Trauben, Liebe und Zeit Weiss 6


När både Vinosapien och Finare Vinare rasslar igång rejält blir man förstås nyfiken. Franz Strohmeiers Trauben, Liebe und Zeit Weiss 6 har en gulvit färg med en hel del slöjighet, och är till en början vid källartemperatur mest galet ungt. Här bjuds man mest på nyskuren citrus av olika slag; det känns som hälften vin, hälften citronlemonad. Men de här grejerna skall förstås få både lite liebe och zeit (trumvirvel)... Lite väntan och en försiktig karaffering senare kan man börja försöka förstå det här vinet.

Inte för att det är knepigt på något sätt, snarare tvärtom med skyhög klunkfaktor, men det är ett vin som gärna inbjuder till lite kontemplation. Det här är nämligen ett litet under av renhet och minimalism, ja det går nog faktiskt inte att göra renare grejer än så här. Det är slankt, uppiggande och friskt med en liten, liten blommighet och en bikarbonatliknande mineralton. Precision och avskalad elegans. Och väldigt gott.

lördag 18 april 2015

2007 Fontodi Vigna del Sorbo

G

Vi lagar melanzane alla parmigiana. Eller kanske man skall säga eggplant parmesan? Jo, jag vet att stora delar av Italien anser att det är just deras rätt, men för mig har den alltid känts mer New York-italiensk än italiensk. Speciellt som vi sneglar på Mario Batalis recept, och kanske speciellt som vi begår den sannolika dödssynden att stapla secondosecondo. Det vankas nämligen en bit utskuren ryggbiff till gratängen. Jag kan höra ända hit hur det kokar nere i södra Italien...

Men vad gör väl lite förbannelser slungade av syditalienska matronor? Fugget about it! Det är gott ju. Mozzarella, tomatsås, parmesan och rejält maillardiserat kött, medium rare på insidan. Och så lite jazz i högtalarna. Jag kan nästan se Brooklyn Bridge därborta. Till det här behövs förstås ett italienskt tjut med internationell accent. Vad sägs om lite cabernet sauvignon inblandad i sangiovesen? Lägg till två jäkla år i franska småfrallor, och en massa poäng hos amerikanska vinjournalister. Femton procent tjong får man på köpet.

Jag hör hur det låter. Det här är ju inte alls vad jag söker i min Chianti nu för tiden. Det borde inte funka, men det gör det faktiskt. Som en humla lyfter Fontodis 2007 Vigna del Sorbo, och det redan från början även om vinet blir ännu bättre efter några timmars luftning. Jag var lite rädd för en knepig mellanfas där frukten krypit undan och faten lagt ett tätt lock på vinet, men det här går definitivt att dricka nu.

Snarare infinner sig frågan om det verkligen blir bättre på sikt? Årgången var som bekant varm, och är det något som stör så är det alkoholen. De femton procenten har en liten men märkbar brännande tyngd, mer nu än för några år sedan, och så börjar frukten få en liten torkad balsamisk karaktär. Det finns en njutning i det här omedelbara, snygga bygget som man inte vill skall förloras med en åldrad balans.

Annars är det inte mycket att klaga på. Faten sitter där de skall, med tobak och ljusa kryddor men utan klet, däremot lite begynnande drag av stall och kött. Körsbären har fortfarande lyster, och tonerna av grus, thé och örter har fritt spelrum. Munkänslan är tät och lyxig, med friska syror och tanniner lika välkammade som en ung Frank Sinatra nyss utkliven från frisören i Hoboken.

Det här är och har alltid varit en Chianti mest lämpad för en rejäl köttbit. Erbjuder man den matchningen funkar det klockrent. Gott.

PS. Tidigare bloggad här och här.

söndag 12 april 2015

2004 Domaine William Fèvre Chablis Grand Cru Bougros


Jag har ägnat mig åt lite källarrensning de senaste veckorna. Eller rensning och rensning, det har mest handlat om att dricka lite äldre flaskor. Titta till dem helt enkelt. Det är så vansinnigt lätt att fastna i de senaste inköpen hela tiden, nyss landade viner som poppas direkt av nyfikenhet och upptäckarlusta. Man glömmer bort grejerna som ligger till sig.

Av någon anledning har det mest blivit vitt - lite Alsace, lite torra och halvtorra tyskar, lite muscadet, lite Kalifornien - men också lite Piemonte, Bordeaux och (såklart) Châteauneuf-du-Pape, av vilka förrådet aldrig tycks sina. För det mesta har det visat sig att vinerna gott kan ligga lite längre. I något fall har det känts som att man borde ha druckit upp för några år sedan, dessutom finns det viner där jag rent stilmässigt har gått vidare till något annat. Och så finns det viner som landar helt perfekt...

Som kvällens 2004 Chablis Grand Cru Bougros från Domaine Fèvre. Redan utseendet i glaset är salivframkallande - blekt gyllene med silvriga reflexer, helt utan tecken på premox eller ålderskrämpor. Blint är jag övertygad om att jag hade gissat på ett mycket yngre vin. En liten arrakston skvallrar möjligen om åldern, men annars handlar det bara om renhet, elegans och en helt bedårande, nästan krämig citronsorbetfrukt. Faten är perfekt inarbetade, och den grönhet som plågar en del nollfyror gör sig mest påmind i form av en liten försiktig örtkvist. Vad som dock inte saknas är mineraler, med både krossad sten och skaldjur. Lång, salivframkallande eftersmak med en liten knorr av grapefrukt.

Cellartracker börjar en del tala om att vinet är för gammalt. Hos den här flaskan märks dock inget sådant, hade säkert kunnat ligga i åtminstone fem år till. Vi dricker vinet till smörstekt torskrygg, ärter och israelisk färskpotatis, ett lite tveksamt inköp. Det smakar fantastiskt.

torsdag 9 april 2015

2013 Pierre Gonon Saint-Joseph


Plopp! Här dras korken på volley, direkt efter att vinet landat. Jo, det är klart att det är galet ungt, men vissa viner vill man smaka direkt när det kommer en ny årgång. Gonons 2013 Saint-Joseph är ett sådant vin. Enligt rapporterna var 2013 ett svårt år med uselt väder vid blomning, och sedan fortsatt elände under första delen av sommaren. Skörden blev minimal (vilket tyvärr innebär att det knappt kom några flaskor till Sverige), men den lilla frukt man fick räddades av varmare och torrare väder i september.

Fast med vinet i glaset är svår årgång knappast det första man tänker på. Snarare hamnar den här volleyn med sträckt vrist rakt upp i krysset om man gillar stilen. Vinet är öppet och tillgängligt med bara en kort vända i karaff, och bjuder på rena skolboksexemplet av primär, ung syrahdoft med lagerblad, skogsbär, vitpeppar, och kött. Som vanligt är en stor del av frukten oavstjälkad vilket ger kryddiga, skogiga drag, och så lite blommig parfym på toppen. Underbart.

Smaken är slank och frisk med en urläcker taktil känsla hos de finmaskiga men greppiga tanninerna. Helhetsintrycket är svalt även om frukten har en hel del stoppning, och avslutningen är lång med gröna oliver och en nästan salt, stenig mineralkänsla.

Det är mycket tänkbart att det här skall bråka med tunnlar i framtiden, och visst handlar det om ett purungt vin som lär bli ännu bättre med lite mognad. Men ändå. Så. Jäkla. Gott.