söndag 31 augusti 2014

Enter the Matrix


Som ni kanske har märkt är det lite tunnsått med bloggandet just nu. Det finns flera anledningar. En är att hösten har dragit i gång i ett så rasande tempo med jobb, forskning och extrauppdrag att jag har svårt att över huvud taget hålla näsan över vattenytan för närvarande. För mig har det i första hand alltid handlat om diskussion och interaktion, och just nu känns det som att man bäst hittar det på Instagram. Den här bloggen kommer absolut inte att dö, men missa inte snacket där. Ses.

PS. För en total frankofil-täckning som inte bara involverar bilder följer ni mig såklart även på Twitter. Men det visste ni ju redan.

tisdag 19 augusti 2014

2012 Philippe Bouvret & Jean-François Ganevat Les Compères


Vad katten är det här för nåt då? Ja, Jean-François Ganevat behöver väl ingen presentation? Fanfan verkar älskad av alla, inte minst är han alla hipstersommelierers kelgris. Ibland undrar man om han inte är lite för populär för sitt eget bästa, vinerna börjar hur som helst bli ruskigt svåra att få tag på. För min egen del har några av hans chardonnayer bjudit på riktigt stora upplevelser.

Det här vinet är gjort i samarbete med kompisen och cavisten Philippe Bouvret, som driver den fullständigt lysande lilla butiken Epicurea i Poligny strax utanför Arbois. Bouvret är dessutom ostmästare, och vet hur man lagrar en comté. Jag blev helt tagen av Epicureas sortiment när jag besökte butiken en regntung morgon tidigare i somras. Sällan har man skådat ett så genomtänkt, handplockat utbud av viner. Och inte bara från Jura.



Jag har inte hittat så mycket information om det här vinet, annat än att det är chardonnay. Men med tanke på upphovsmännens preferenser skulle det förvåna mig om det inte rör sig om ekologiska druvor utan tillsatt svavel. Mycket talar för att det handlar om inköpta druvor, men inte ens det allvetande internet verkar vara helt säkra på den saken; eventuellt rör det sig om nedklassad frukt. Vad som dock känns uppenbart är att vinet är uppfostrat ouillé, det vill säga upptoppat utan tydliga oxidationstecken, även om det finns lite bakade gula äpplen bland doftens citrus, päron, stenar och vita blommor. Det är väldigt ungt, och rent och snyggt. Ännu mer givande efter nån halvtimme i öppen flaska när temperaturen stigit en smula.

I munnen får man en stenig känsla och en slank, sval kropp understödd av fina syror. Renheten är påfallande, även om längd och komplexitet inte riktigt når upp till Ganevats domaineviner. Det är ändå gott så det räcker förstås, men även hos en mycket lätt korkad 2011 Cuvée Florine kan man ana mer storhet innan tca-stanken tar överhanden. Men så är också ambitionsnivån en annan, liksom priset. Den här flaskan kostar under hundralappen. En god, ren och snygg jurachardonnay. Det finns nog inget jag hellre dricker just nu...

PS.här verkar det kunna gå till på Epicurea. Fanfan och Manu Houillon, den adopterade sonen hos Pierre Overnoy....

tisdag 12 augusti 2014

2012 RPM Wines Gamay Noir


Här har vi ett rent dream team ur den nya kaliforniska vågen. RPM står nämligen för Roberts Parr Meyers. Japp, mästersommelieren Rajat Parr har strålat samman med Nathan Roberts och Duncan Arnot Meyers för att göra kalifornisk gamay.

Den stilistiska målsättningen känns rätt uppenbar om man har provat dessa herrars andra viner (Sandhi, Domaine de la Côte och Arnot-Roberts). Annars kan den röda vaxförslutningen tänkas ge en ledtråd, den sitter nog där som en hyllning framför allt. Eventuella kvarvarande frågetecken rätas ut när man ser gubbsen posera med självaste Jean Foillard på hemsidan.


Frukten hämtas från högt belägna granitjordar i El Dorado County. Två vingårdar bidrar med druvor: Barsotti och Witters; bägge odlade av gamaypionjären Ron Mansfield. Det här är samma druvor som Steve Edmunds använder till sin Bone-Jolly, som vi drack i början av sommaren. Och nog kan man finna likheter mellan dessa viner.

Men 2012 RPM Gamay har aningen mörkare karaktär, och dessutom mer längd och djup även om helheten fortfarande handlar om rödfrukt och svalhet. Hallon och körsbär väver skinande rena slingor tillsammans med lite svart te och skogiga drag av undervegetation. Det finns lite krossad sten också, även om mineralitet kanske inte är det första man tänker på. Det här liknar mer Corcelette än Côte du Py, om man nu måste jämföra med Foillard.

Smaken sköljer in med med svalhet, renhet och en struktur som vittnar om en hel del oavstjälkade klasar. Munkänslan är påtagligt ung, men inte oavvisande. Fina apelsinsyror och lite kryddighet hänger kvar i svansen. Som grannen sa: fjolligt hipstervin. Hur smarrigt som helst.