måndag 30 juni 2014

2 x Birichino


Det är riktigt kul att småskaliga Birichino har så bra representation i Sverige via Handpicked Wines. Bakom etiketten står Alex Krause och John Locke som tidigare jobbat hos Randall Grahm på Boony Doon. Nu gör man egna grejer i sval, icke-interventionistisk stil från utvalda vingårdar.

Tidigare har vi druckit en del av deras 2010 Grenache VV från Besson Vineyard strax nedanför Santa Cruz Mountains. Det är ett smaskigt vin, alls inte stort, snarast en gnutta kort i rocken, men med en fin och tydlig druvkaraktär, skinande ren frukt och en god balans. Man vill gärna smaka resten av sortimentet.

Vi korkar alltså upp 2012 Cinsault Bechthold Vineyard som stoltserar med ett litet Old Vines på etiketten. Jojo, gamla stockar kan man lugnt säga - det här kan mycket väl vara världens äldsta Cinsault-rankor, planterade redan 1886. Doften bjuder på en ungdomlig och rätt sydlig doft av hallon och körsbär tillsammans med lite lakrits, jord, blommor, mandel och en gnutta örtighet. Sval balans i munnen, med höga syror och en ungdomlig kartighet. Absolut inte stort, men gott och redigt.

I andra glaset hälls 2012 Pinot Noir Saint Georges från ett läge strax söder om Santa Cruz Mountains där närliggande Monterey Bay ger svalkande vindar. Här får man lite mer komplexitet och djup. Receptet är annars det samma - naturlig jäst, enbart neutral ek, ingen filtrering. Frukten handlar mest om jordgubbar tillsammans med en försiktig kryddighet och en uppsjö av toner man gärna sorterar in under "skog" - allt från gräset i den där gläntan, till barr, bark och undervegetation. Smaken är slank men har ändå en lite mer tydlig kalifornisk skjuts jämfört med grannen. God, uppstyrd avslutning med blodapelsin även om det inte handlar om någon jättelängd. Återigen - det här är inget stort vin, men jäkligt charmigt i sin stil.

Två goda viner man gärna dricker igen. Köper lite till.

söndag 22 juni 2014

2010 Edmunds St. John Gamay Noir Bone-Jolly


Svart te, hallon, körsbär, rosor, blodapelsin och lite grusdamm. Steve Edmunds 2010 Bone-Jolly Gamay bjuder på en doft som inte alls är dum. Smaken är slank och sval och klockar in på beskedliga 12,4%. Fräscht och läskande utan att för den skull vara intetsägande, med en god avslutning som får lite extra längd av apelsinsyrorna. Det här är så klart inte några stora grejer, snarast något att klunka i sig, lätt kylt, på egen hand eller varför inte till kalkon som ikväll? Ambitionsnivån framgår tydligt av baksidestexten: "to ignite the jolly-ness, to quicken the spirit." Bra så.

torsdag 19 juni 2014

2011 Jolie-Laide Syrah Phoenix Ranch


Jag har sagt det så många gånger förr, men Kalifornien kokar verkligen just nu. Det tycks inte finnas någon hejd på alla nya spännande producenter som poppar upp, och det är sympatiskt att se hur mycket man peppar och hjälper varandra. Passion och vision finns så det räcker, men oftast inte så mycket pengar. Alltså är det inte ovanligt att man delar med sig av utrymme och utrustning. Kvällens vin är till exempel gjort i samma faciliteter som Wind Gaps, Ryme Cellars och (tidigare) Arnot-Roberts grejer. Det finns en punkig, DIY-anda över alltsammans.

Vad är Jolie-Laide för något då? Bakom etiketten finns Scott Schultz, som från början är sommelier. Han arbetade på Thomas Kellers restaurang Bouchon i Yountville, men kände för några år sedan att han själv ville göra vin. Efter en tid hos Realm Cellars hamnade han hos just Pax Mahle på Wind Gap, där han fortfarande arbetar. Jolie-Laide är den egna etiketten med bara ett par årgångar under bältet. Han har fått mycket uppmärksamhet för sin Trousseau Gris och Pinot Gris, men gör också lite rött. Som vanligt handlar det om balanserade grejer med minimal intervention. Och som vanligt handlar det tyvärr också om ruskigt små volymer, bara 65 lådor av det här vinet.

Med någon timmes luftning i öppen flaska tar doften ut en alldeles lysande höjd. Enormt druvtypisk aromatik med mörka skogsbär, gummi, blåa blommor, enbär och timjan. Det finns en skön skogig känsla med barr, kåda och undervegetation, och så en finkornig, grusig mineralkänsla. God sniff!

Phoenix Ranch ligger i den södra delen av Napa Valley som skall vara svalare, men uttrycket känns en gnutta varmare än hos en del andra viner i den här nya vågen. Frukten har en generositet och renhet som känns smått unik för Kalifornien när den paras med sådana här syror och friskhet. Vinet har kraft nog att stå upp mot en rejäl köttbit, men samtidigt så mycket balans och elegans att man gärna dricker det på egen hand efteråt. God, fin eftersmak med lakrits och lite salmiaksälta, det här är verkligen urgott. Jag tycks inte kunna få nog av de här jänkarna.

PS. Inköpt nu i våras i New York hos eminenta California Wine Merchants på Bridge St. Typ 285 pix. Många sköna grejer där, missa inte denna butik nästa gång ni har vägarna förbi nedre Manhattan.

PPS. Vad skall man säga om etiketten? Jag gillar den, tycker den har klass, men frågan är om den skulle kunna säljas på monopolet? Visst finns det likheter med Ganevats onanihyllning "J'en Veux" men ändå inte. Alla elvor har motiv av SF-tatueraren Kapten Hanna. Tolvorna ser helt annorlunda ut, mer som en Sophie Zelmani-samling.. ;-)

måndag 16 juni 2014

2001 Faustino 1 Gran Reserva


Det här måste väl vara systembolagets ohippaste vin? Kitschig rembrandtetikett, check. Dito ett fånigt guldnät som mest skriker turistfälla. Och så en gråblästrad specialflaska. Sjuttiotalet ringde just och ville ha sitt vin tillbaka. Ostfonduen puttrar och det är visst partnerbytarparty i gillestugan senare, höhö.

Men hallå där. Skärpning! Vi talar om riktigt traditionella grejer. Det här är dessutom utnämnt till årets vin 2013 av Decanter. Jojo, nu snackar vi yppersta världsklass med 97 poäng minsann. Dessutom har jag ju själv sagt att man måste dricka lite traditionell Rioja ibland. Här blev det ett spontanköp.

Frukten drar åt det mörka hållet med plommon och ankomna jordgubbar, och så massor av fat. Kaffe, kryddor, tobak och vanilj. Mognadstoner av läder och en försiktig antydan av stall. Det finns lite volatila drag som av ättiksgurka, men inte så mycket blommig parfym eller mineraler. Helheten är snarast lite mörk och virkesmurrig, men nog är den typisk Rioja.

I munnen möts man av sirliga syror och snälla tanniner. Munkänslan är vänlig och lite gammeldags, alls inte utan koncentration eller längd. Eftersmaken hänger kvar ett tag med en liten vaniljsötma. Tyvärr finns det också en liten fatbeska som jag inte kan komma runt.

Att Decanter har noll trovärdighet är förstås ingen överrasking. Frågan är väl om någon tog den där recensionen på allvar, förutom möjligen producenten själv som tryckt upp den i ett litet häfte som hänger runt varje flaskhals. Kul för dem att få så fina omdömen. Och rent objektivt måste man förstås hålla med om att det finns en hel del kvalitet här för inte alls mycket pengar.

Tyvärr funkar det inte riktigt för mig. Det känns för utslätat och anonymt, och jag kommer inte runt eksötman eller fatbeskan. Jag tappar intresset efter bara något glas. Och var är violerna och mineralerna? Jag vet inte hur representativ den här flaskan är, det finns ju närmare trehundratusen till av dem. Men när det gäller traddo-Rioja väljer jag hellre något från La Rioja Alta.

fredag 6 juni 2014

2004 Terredora Taurasi Campore Riserva


Handen på hjärtat - hur många av er lägger undan viner ni aldrig har smakat? Själv erkänner jag mig skyldig. Men det var värre för drygt tio år sedan. "Hoppsan, 2001 Castello di Fonterutoli får 95 pinnar av Per Bill? Bäst jag köper ett sexpack." Sedan blev det Parker och i viss mån Tanzer för hela slanten. Av någon anledning litade jag aldrig på Wine Spectator. Kronstam kändes trött och fast i sitt eget prisvärdhetsfängelse redan på den tiden.

Numera försöker jag alltid smaka själv innan jag lägger undan för lagring. Det är förstås inte alltid så lätt, speciellt inte när det handlar om dyra och svåråtkomliga flaskor, men inget slår att själv få se hur vinet är. Det är dessutom väldigt få skribenter jag litar blint på nuförtiden. Letar man bara tillräckligt noga verkar varenda jädra vin därute ha fått minst nittio poäng av någon, nånstans. Och är det något jag lärt mig efter alla år jag varit besatt av vin så är det att det inte finns några måsteviner. Det kommer alltid nya årgångar, nya chanser.

Kvällens vin handlar om en klockren studie i ekorrbeteende. Här åkte flera flaskor direkt in i källaren utan att passera gå. Säkert bidrog Antonio Gallonis lysande recension, liksom de positiva upplevelserna av nollettan. Men faktum kvarstår - vinet fyller snart tio och det här är första smakprovet. Var det här värt att slösa lagringsutrymme på? Och är det gott?

Redan i karaffen får vi ett tämligen mörkt och ogenomträngligt vin med rubinröda drag. Jag brukar tycka att aglianico ofta får nebbiololiknande drag, men här handlar det snarare om 60% modern sangiovese och resten Bordeaux. Helheten är otvetydigt italiensk med surkörsbär och rostade örter, men det finns också en hel del tobak, cassis, kryddor och fatig stallighet, speciellt med lite luft. Vinet har nått en ganska fin första mognadsfas med läder, farinsocker lite katrinplommon även om här fortfarande finns en hel del spänst. Efter hand dyker järnfilsspånen upp. Sammantaget en rätt stöddig doft som inte är så dum. Skönt gubbvin om man så vill.

Smaken möter upp med italienska syror, finmaskiga men stöddiga tanniner, och en slank och tobakstonad eftersmak. Här finns rejäl struktur som behöver mat för att komma till sin rätt. Balansen sitter där den skall i nuläget, och eken lirar fint med helheten, men känslan är att man inte vill att frukten skall lägga sig innan tanninerna gör det. Och det är nog precis vad som kommer att hända på sikt.

Så. Svaren på frågorna ovan blir ja och ja. Det här är gott och användbart. Inte minst landar det extra bra hos hustrun som alltid vill ha mer Bordeaux och som tycker att vi dricker alldeles för mycket konstiga kalifornier och osvavlat surtjut för närvarande. Vinet lär hålla ett gäng år till, men personligen ser jag ingen anledning att lagra så mycket längre. Drickes till stadig mat över närmaste åren.

torsdag 5 juni 2014

2010 Tablas Creek Esprit de Beaucastel


Kul att se Tablas Creek på monopolets hyllor igen! För några år sedan importerade Wine Trade denna Rhône Ranger sprungen ur kalkstensjordar i Paso Robles, men sedan blev det tyst. Som jag förstod det passade inte producenten riktigt in i den övriga portföljen. Men hos kalifornienspecialisten Vinopia sitter förstås Tablas Creek som handen i handsken. Tack för det.

Nå, hur är den nya årgången då? Ja, till att börja med kan man konstatera att det här vinet inte riktigt visar sig från sin bästa sida ännu. Precis som tiorna från södra Rhônedalen är det ganska knutet. Och Châteauneuf-du-Pape är just vad man kommer att tänka på. Fin doft av kirsch, röda äpplen, hallon och blåbär tillsammans med enbär, kött, lakrits och örter. Överst hänger lite blommor. Det här borde kunna lura upp mången blindprovare på läktaren.

Men syrorna är högre än de man vanligtvis träffar på i Vaucluse. Och det finns något med den här renheten i frukten som kanske trots allt skvallrar om Kalifornien. Producenten talar om en svalare årgång med ganska sen skörd, och frukten känns sval men också tvinnad och sluten. Det finns rätt mycket längd och kraft under huven här, men just nu blir eftersmaken en smula vingklippt och kort. De visserligen oerhört finlemmade men ändå gläfsande tanninerna mår nog också bra av att ligga till sig lite. Nästa flaska bör få vänta några år. Under tiden är det nog dags att återse nollfemman...

PS. Nollnian provad här. Nollsex här, här och här. Och den underbara nollfemman.

PPS. Klart bättre dag två. Längre och djupare. Mineraliska toner av krossad sten i doften, och mer av skogsbär och kött. Fin balans.