fredag 25 april 2014

Nya Kalifornien med Jon Bonné


I veckan invaderades stan av det Nya Kalifornien. Engelska vinhandlaren Roberson hade tillsammans med en handfull svenska importörer tagit hit så många av de ledande krafterna i den nya vågen att man knappt trodde det var sant. På restaurang AG kunde man mingla och prova vin med personer som Rajat Parr (Sandhi, Domaine de la Côte), Sashi Moorman (dito samt Piedrasassi), Jasmine Hirsch, Jamie Kutch, Wells Guthrie (Copain) och Chris Brockway (Broc Cellars). Samt förstås legendaren Josh Jensen (Calera) i den coolaste cowboyskjorta med nitar man sett.

Med från Kalifornien följde också Jon Bonné, vinskribent på San Francisco Chronicle och författare till boken The New California Wine. Jag har tjatat om boken flera gånger, och det finns väl egentligen inte så mycket att tillägga. Har ni inte köpt den så gör det. Bonné kan verkligen skriva, och här finns en röd tråd och ett berättarflöde som sticker ut i en värld av tråkiga vinböcker fulla av mer eller mindre identiska uppräkningar av producenter.

Provningen på AG inleddes av en av Bonné ledd master class, som sedan följdes upp med en längre provning hos stockholmsmunskänkarna på kvällen. I priset ingick för övrigt ett signerat exemplar av boken. Lysande deal om ni frågar mig.


2010 Tatomer Kick-on Ranch Riesling kommer från västra delen av Santa Barbara County precis vid Vanderberg-flygbasen. Gummi och lime i doften tillsammans med lite petroleum och ett liten touch av honung. Rätt lång smak med fullt tillräckliga men aningens breda syror och en liten grapeknorr i svansen. Stilen med all gummi och lime ger mest associationer till Australien. Gott, men kanske inte så märkvärdigt.

Under dagen provades även nya årgången av 2013 Gruner Veltliner Meeresboden. Ung, nyjäst doft med en del päronestrar. Bredare och lägre syror än i rieslingen även om de räcker till, allmänt mindre precision. Rätt intetsägande i nuläget, behöver ligga till sig lite, men jag var inte helt övertygad om tolvan heller när jag drack den för någon månad sedan. GruVe är väl inte riktigt min druva.
______________

2012 Lioco Sonoma County Chardonnay bjöd på gul, stenig frukt med ett litet grönstick. Slank och ren munkänsla, skapligt lång med en liten mineralknorr.

Gott och snyggt, men den 2011 Lioco Russian River Valley Chardonnay som provades tidigare var ett par storlekar bättre. Samma eleganta renhet, men längre och djupare med mer krabbspadsliknande mineraler. Urgod. Gillar verkligen Liocos grejer, inte minst deras pinot.


2012 Arnot-Roberts "Watson Ranch" Chardonnay kommer från en vingård i sydligaste delen av Napa Valley inte långt från San Pablo Bay. Jordmånen består av kalksten som slår igenom på ett strålande sätt i vinet. Massivs med krossad sten, blommor, clementiner och päron. En liten fetma i den långa, mineraliska smaken, men helhetsintrycket är svalt och rent. Härlig balans, ett strålande hantverk.

Ett strålande hantverk var också 2011 Sandhi Santa Barbara Chardonnay med sin stora, blommiga och rejält mineraliska nos. Lång och god smak, med höga klingande syror, clementiner och krabbspadsmineraler. Kraft och renhet i skön förening, väldigt transparent stil. Smaskens. Tidigare under dagen provade jag även tolvan som var lika bra den. Tror nästan jag föredrar chardonnayerna från Sandhi framför deras pinoter.


Över till de röda. Först ut den mörkt rubinröda 2012 Kutch Sonoma Coast PN som är en blend från flera lägen längs Sonomas kust. Fin stil med övervägande mörkröd frukt, lite skogiga drag och lite stjälkkrydda. God, mineralisk munkänsla i en sympatisk stil.

Jag kommer ihåg när Jaime Kutch fortfarande var finansnisse i New York och skrev flitiga inlägg på Parkers message board. Numera gör han som bekant eget vin när han inte besöker Stockholm och drabbas av obarmhärtiga svenska pollenhalter. Stackars Jaime var både rödögd och snuvig när han visade sina viner. 2012 MacDougall Ranch PN var ett lite mörkare kraftpaket med lakrits och köttighet. Nafsande tanniner och en del tryck trots endast 12,9% alkohol. Behöver ligga till sig lite tyckte Jaime, även om vinet var nog så inbjudande redan nu. Fast jag föredrog hans 2012 Falstaff Vineyard PN från en vingård i svala Sonoma Wind Gap. Fantastiskt fin doft, med rödare frukt och mer skogiga drag. Körsbär och undervegetation, lång och intensiv trots sin lättfotade elegans. Lysande.
_________________

2011 Domaine de la Côte Sta Rita Hills PN har jag som bekant bloggat om flera gånger förut. Älskar den här stilen med sin ljusa frukt, sin kryddighet, sin urläckra druvkaraktär. Smaken bjuder på sval slankhet och visslande syror med en lång och mineralisk avslutning.

Skall man dricka Domaine de la Côte idag föredrar jag denna instegstappning, som bara innehåller femtio procent whole clusters. Jag provade även om 2011 Bloom's Field för andra gången på någon månad, och jag tycker den känns mer knuten och märkt av stjälkarna i nuläget jämfört med hur underbart öppen och förförisk den var från tank i somras. Det gäller förresten bägge de här cuvéerna i viss mån. Fast någon större plåga handlar det såklart inte om...

Sashi Moorman och Rajat Parr visade också en av dagens verkliga höjdpunkter i form av 2010 Piedrasassi Rim Rock. Sablar, vilken syrah! Druvtypisk, pepprig, blommig och animalisk med klockren syra. Côte-Rôtie har visst en fillial i San Luis Obispo. Tyvärr snudd på omöjlig att få tag på, endast 75 lådor gjorda.
__________________

Pinottrion avslutades med 2011 Hirsch San Andreas Fault PN som bjöd på lite sötare frukt än föregående vin, med lite mörkare stråk bland rödfrukten även om det fortfarande handlar om svala grejer. Här fick man mer av läckra skogiga, barriga toner, tillsammans med ljus kryddighet, lite mynta och blommor. God och saftig munkänsla, en fin tannisk ryggrad och en rejäl mineralkaraktär i avslutningen.

Jag föredrar nog den här elvan framför 2010, även om årgången sägs vara svårare. Energiknippet Jasmine Hirsch hällde 2011 Chardonnay, 2011 West Ridge PN, 2011 East Ridge PN och 2011 Reserve PN som alla förstärkte intrycket av riktigt lyckade resultat över hela linjen.


Fniss. Broc Cellars 2012 Vine Star Zinfandel var inte zinfandel som man känner den. Den här varelsen kom istället i ljusröd skrud, försiktigt extraherad, med lite peppar och stallig funkighet i doften. Slank och riktigt frisk i munnen. Ett vin man bara vill klunka i sig.

Chris Brockway gör slanka saker i naturlig och omedelbart drickbar stil utan aspiration på storhet. Hans 2012 Cassia Grenache var precis likadan med sin stallighet, sina örter och sina mjuka tanniner som för mig närmast ledde tankarna till en carignan från Languedoc, eller varför inte till en Beaujolais om man nu måste leta likheter. Bägge vinerna var oerhört sympatiska, vilket för övrigt gällde hans 2011 Carbonic Carignan också. 
_______________________

I nästa glas möttes näsan av kryddor, skogsfrukt, enbär och chark. 2011 Copain Syrah "Les Voisins" hade en smarrig, typisk druvkaraktär med fin tät frukt och en lång, balanserad och god smak. Mineraler i svansen.

Copains elvor var ett av dagens stora utropstecken för mig. En vanvettigt vacker kollektion i sval balanserad stil. De båda 2011 Tous Ensemble Pinot Noir resp Syrah är förstås instegsviner i enklare stil, medan 2011 PN "Les Voisins" bjöd på mer komplexitet och längd. 2011 Kiser PN "En Bas" och 2011 Kiser PN "En Haut" var båda två alldeles strålande med massor av mineraler och underbar, ren frukt. 2009 Syrah Halcon Vineyard var lite mörkare i frukten med rätt mycket struktur, men även här fanns fin balans. Jag kunde inte låta bli att fråga Wells Guthrie om några äldre flaskor av hans James Berry Syrah jag har liggande. Det blev nästan lite pinsamt, det är uppenbart att han lämnat den stilen bakom sig.


Avslutningsvis lite Napa Cab. Och vilken cabbe sedan. Cathy Corisons 2010 Napa Valley CS hade en oerhört klassisk och tät doft av mörk sammetsfrukt, tobak, kryddor och fuktig jord. Vinet var tätt och potent, med en rejäl kärna av frukt. Smaken balanserad och lång med fina syror och en redan nu ganska tillgänglig matta av välsvarvade tanniner. Långt och jäkligt gott.

Ett stort tack till alla inblandade för en rejäl genomkörning Cali style!

6 kommentarer:

Johan sa...

Damn, bara att gratulera till en fantastisk dag med lika fantastiska viner. Unikt att få möjlighet att prova så mycket från Cali under ett och samma tilfälle. Så jäkla knepigt,och kostsamt, att få tag på grejerna annars.
Rolig läsning!

Joakim sa...

Härlig läsning! Provar alldeles för lite buteljer från over there...

/Joakim

Red Scream sa...

Najs! Nej, mer sugen att åka över igen blir man inte... ;)

Arvid sa...

Det var verkligen strålande viner! Corison och Hirsch höjde sig högst över de andra sett till kvalité (broc cellars tog dock hem "novelty"-priset). Nu till min fråga: har du provat 2011 West eller East Ridge från Hirsch? Hur står sig San Andreas mot dem? Som jag förstår så är SA den enklare tappningen.

Frankofilen sa...

Arvid - jadå, Jasmine Hirsch hällde hela rangen tidigare under dagen. Ridgarna ungefär lika bra. Djupare, längre, mer mineralitet än SAF som ändå är riktigt god. Reserve är en blandning från de bästa faten, i min mun inget uppenbart kliv upp från West/East Ridge idag, men behöver nog lite mer tid. Gillade även deras chardonnay.

Arvid sa...

Tack. Såg att WR och ER fanns som PI. SAF skulle komma i som höstlansering. Fråga vilken/vilka man ska slå till på...