fredag 28 februari 2014

2002 Château Léoville Poyferré


Ni vet vad man brukar säga - det finns inga bra viner, bara bra flaskor. Jag älskar när flaskor överraskar positivt. Man skall förstås kanske inte tvivla på Château Léoville Poyferré, men den här nolltvåan är mycket, mycket bättre än jag hade trott. Faktiskt är det här en av de bästa bordeauxupplevelserna på ett tag. Men jag har kanske bara har fördruckit mig på Kalifornien...

Jag trodde att det skulle finnas mer stränga, gröna drag som i så många andra nolltvåor jag provat. Alls inte, bara en fast kärna av spänstig frukt. Helheten känns fortfarande ganska ungdomlig, men samtidigt har det smugit sig in lite mognadstoner som skänker äkta komplexitet. Det är lätt att bli sittande med näsan i glaset. Och vilken munkänsla sedan - slank och rensande, men ändå med fin intensitet i aromerna och ett skönt nafs i de kuvade men fortfarande gläfsande tanninerna. Inget som hindrar drickbarhet, men ändå en klockren sparringpartner för entrecôten. Vinet tycks befinna sig i ett helt perfekt mognadsfönster för min smak. Håller säkert länge ännu, men när det dricker så här är det svårt att önska mer.

Det var ett tag sedan jag nämnde kärlek och Bordeaux i samma mening, men när Bordeaux beter sig på det här viset blir jag alldeles andfådd...

...och vilken jäkla praktkork sedan. Den här flaskan kunde ha legat i tjugo år till...

måndag 24 februari 2014

2012 Arnot-Roberts Syrah North Coast


Ni vet hur det är - lådan hinner knappt innanför dörren innan man bara måste dra en kork. Det är förstås vansinne, men vissa viner framkallar en sådan nyfikenhet att man helt enkelt inte pallar att vänta. Det här är ett sådant vin.

Har man otur möts man av ett stängt, vresigt vin som inte hämtat sig efter transporten. Lyckligtvis är Arnot-Roberts 2012 North Coast Syrah med på banan. Vinet är klart spelbart även om det förstås är vansinnigt ungt, och dessutom har lite reduktiva drag som mår bra av att luftas bort en stund. Fram träder en intensiv parfym med massor av skogiga toner tillsammans med stjälkig kryddighet, jord, oliver och kött. God sniff!

I munnen ett slankt och friskt vin med höga syror och en fortfarande purung munkänsla med lite smålömska nafsande tanniner under den rena mörkröda frukten. Barrskog, kryddor och blodapelsin i eftersmaken. Det finns en sorts nyregnad, skogig svalhet här som jag finner oemotståndlig. Den här årgången känns dessutom spontant som ett litet snäpp upp från föregående, men de behöver förstås provas mot varandra. Gott och tillgängligt nu, ännu bättre om något år.

PS. Elvan provad här.

fredag 21 februari 2014

2012 Liquid Farm Chardonnay White Hill


Aj så gott! Vilken elektricitet! Liquid Farms 2012 Chardonnay White Hill har ett fantastiskt fokus i en klingande ren och helt transparent stil. Doften är inget annat än ljuvlig med citronsorbet, gråpäron och apelsinblom tillsammans med rena uppvisningen i mineraltoner - krabbspad, krossad sten och ostronskal. Svårartat salivframkallande grejer.

Smaken är fokuserad och slank med visslande syror. Frukt saknas inte på något sätt frukt, men här är det framför allt ljus och lyft i fokus. Och mineraler. Vinet skjuter ut i en riktigt lång och smaskig citrustonad avslutning som rymmer en perfekt avvägd liten krämighet. Vilket vin! Det här är helt enkelt chardonnay precis som man vill ha den. En av de skönaste vita upptäckterna på länge.

Liquid Farm är en stekhet producent av framför allt chardonnay från Sta Rita Hills (även om man gör lite rosé också). Bakom etiketten återfinns det äkta paret Jeff och Nikki Nelson. Historien är den gamla välbekanta när det kommer till den nya vågen av kaliforniska viner - en strävan efter ett svalare, mer terroirdrivet uttryck. Att döma av hemsidan är hela processen naturlig så det förslår, med minimal intervention.

Till skillnad från många andra gör man inga single vineyard wines - här handlar det om blandningar med den uttalade målsättningen att spegla hela appellationens terroir. White Hill är den slankare och ser ingen ny ek över huvud taget; Golden Slope får en försiktig ekkyss och beskrivs som lite fylligare och rundare. Man blir sjukt sugen på att smaka den också.

söndag 16 februari 2014

2008 Roagna Langhe Rosso


Roagnas 2008 Langhe Rosso tar ganska omgående ut en fin höjd,  med en komplexitet man vanligen inte förväntar sig på den här nivån. Lite brettiga stalltoner, men också parfymerade rosor, pinjebarr, grusväg, mynta, läder och båtvirke tillsammans med en blandning av mörka och röda bär. Det doftar smått fantastiskt, i en lite småvild stil som faktiskt bara kan komma från ett ställe. Från Piemonte och från Roagna.

Smaken är inte lika tät som nollsexan men har ändå en god och fin längd.  Helhetsintrycket är slankt med bra syror, de ganska höga men harmoniska druvtanninerna har ett skönt nafs, och så en liten matvänlig bitterhet i svansen. Det smakar alldeles förträffligt redan nu, men kommer säkert att vara ännu bättre om något år.

Det har kommit rapporter från flera håll om att den här nollåttan inte håller måttet. Det går förstås inte att diskutera smak, och när det kommer till flaskvariation är kanske Roagna en större syndabock än vissa andra. Vinerna har för mig haft en förmåga att bete sig väldigt olika vid olika provningstillfällen. Fast jag brukar ändå landa i samma slutsats: att vinerna är jäkligt goda och att det här är en smått unik och personlig röst från Piemonte utan vilken vinvärlden vore väldigt mycket fattigare. Denna Langhe Rosso är inget undantag. Riktigt sköna grejer.

lördag 15 februari 2014

Mera sjuttiotal


Någon undrade var resten av sjuttiotalet tog vägen? Ja, det kan man fråga sig. Det är förstås ett ämne för ett antal spellistor, men jag kan ju alltid slänga upp en som jag lyssnat på den senaste tiden.

Det här är inte på något vis en sammanställning över det bästa från sjuttiotalet; snarare lite mellow shit med kraftig slagsida åt västkusten. Tänk country rock, stämsång och lata söndagar i Laurel Canyon. Tänk singer-songwriters, Asylum Records och gamla medlemmar i The Byrds. Tänk The Wolf King of L.A. och demonproducenten Jack Nitzsches galenskaper. Tänk den enda medlemmen i the Beach Boys som faktiskt kunde surfa. Tänk Linda Ronstadt som gör Jackson Browne-covers med the Eagles som kompband. Tänk en biltur längs Ventura Highway följd av en riktigt välhumlad West Coast IPA medan solen sänker sig i Stilla Havet. Och tänk förstås Dark Star...


Några år senare skulle hela scenen bli ännu mycket mer slick och full av feta västkustburgare. Djävulens musik på riktigt, helt oemotståndlig på sina sätt. Men det är en annan spellista...


fredag 7 februari 2014

2007 Domaine la Barroche Cuvée Fiancée


Boom! Vilken jädra smäll! Julien Barrots 2007 Fiancée har fått någon timmes luftning när vi sticker ner näsorna i kuporna. Vidöppet var det här, med en stor och intensiv doft där örter, barrskog, violer, anis och menthol blåser ur bihålorna ordentligt. Vidare en skål mosade hallon och kirschiga körsbär, och så lite blodigt kött på det. Lite nya fat gör sig också påminda med chokladpraliner, tobak och kaffe, men det hela sitter ihop på ett riktigt fint vis. Det är stort och maffigt, men samtidigt lättläst med fin kontrastupplösning och med en hel del ursprungskänsla.

Smaken är inte alls den maffiga bruiser man kanske hade kunnat tro. Visst, den är fyllig och bred, men samtidigt finns här friska syror och nyanser. Skön balans helt enkelt, i den här sudiste-stilen. Tanninerna har fortfarande ett grepp som skriker efter en rejäl köttbit, men på det hela taget börjar det här vinet befinna sig i en skön fas.

Här har uppenbart hänt en hel del bra grejer sedan senaste smakprovet för drygt tre år sedan. Syrahkomponenten har smält in i helheten som nu mest skriker Châteauneuf trots lite moderna trick. Kan av allt att döma lagras många år till, men kommer samtidigt att vara rent livsfarligt vid grillen redan i sommar. Gott.

söndag 2 februari 2014

2011 LIOCO Pinot Noir Sonoma Coast


Det vankas hemgjorda hamburgare på högrev till middag, och om några timmar skall Denver Broncos och Seattle Seahawks göra upp i årets Super Bowl. Ja, ni förstår själva att här krävs en jänkare i glasen.

Bakom LIOCO står vinhandlaren Matt LIcklider och sommelieren Kevin O'COnnor. Man gör eleganta, återhållsamma viner i den stil som är så vanlig i den nya kaliforniska vågen. Här handlar det om svalhet i både läge och uttryck, minimal intervention och försiktighet med nya ekfat. Läser man någon av deras oerhört informativa baksidesetiketter blir filosofin tydlig. (Annars finns en fin och tidig bakgrund signerad Jon Bonné här).

Den här stilen är precis den jag blivit så handlöst förälskad i de senaste åren, och när man smakar vinet känns det är inte direkt förvånande att LIOCO ingår i den högintressanta gruppen In Pursuit of Balance. Det här är bara så jäkla gott.

Doften bjuder på en intensiv och klingande ren frukt med hallon och körsbär. Lite rabarber sätter definitivt ursprunget i Kalifornien, och så lite goda stjälkiga inslag. Kanske är det stjälkarna som bidrar med kryddorna, eller så är det den lilla andelen nya ekfat, eller kanske rent av det svala kustnära växtläget i sig. Sannolikt handlar det väl om en kombination av alla tre; hur som helst finns det en oerhört sensuell och komplex kryddighet som drar mot såväl skogsglänta som asiatisk kryddburk om ni ursäktar den korkade liknelsen. Tydliga terroirmarkörer av jord och mineraler fyller på. Underbar doft!

Vinet sköljer in i munnen med den kombination av generös, klingande ren frukt och dansant lätthet som jag tycker de här moderna kalifornierna gör så bra. Ja, just den här balansen mellan solsken och låg alkohol är svår att finna någon annanstans enligt min mening. Syrorna får spottkörtlarna att gå in i sprinklerläge samtidigt som frukten ger en lång eftersmak med blodapelsin, kryddor, hallon och syrliga körsbär. Det här är helt öppet och tillgängligt nu, och även om tanninerna fortfarande har lite skönt nafs är det svårt att finna anledningar till att inte hinka i sig alla flaskor redan nu. Svingott.


PS. Vad tror ni om Super Bowl då? Att döma av hur twitterflödet brukar se ut på söndagsnätterna gissar jag att det är en och annan oberoende nätvinhandlare, vinbloggare, sommelier och allmän vingalning som också tänker sitta uppe?

Efter alla hatmatcher som varit mellan Seahawks och 49ers i NFC West och slutspel de senaste åren har jag lite svårt att unna dem en vinst, även om jag såklart är ruggigt imponerad över lagets spel den här säsongen. Däremot unnar jag definitivt Peyton Manning att få kröna karriären med ännu en ring, och jag tror att Broncos offensiv kommer att få sista ordet. Vilket Hollywoodslut det vore, att komma tillbaka efter en svår nackoperation och prestera på den här nivån och dessutom vinna en Super Bowl. Det lär bli en tät match hur som helst, och en värdig segrare hur det än slutar.

Och för alla ni som inte fattar hur man kan bry sig om något så fjantigt som amerikansk fotboll - här har ni 48 skäl att sitta uppe inatt. ;-)