torsdag 30 januari 2014

Vietti vs. Vajra


"The 2010 vintage in Barolo is shaping up to be a modern-day classic... It is a year that will appeal to classicists, as the wines are translucent and terribly expressive... Simply put, 2010 is the greatest young Barolo vintage I have tasted in 18 years of visiting the region and a lifetime of buying, cellaring and drinking these wines."

Han skräder inte direkt orden, Antonio Galloni, när det handlar om Piemontes tior. Visst blir man sugen på att smaka själv? Jag kan bara minnas att jag hittills provat en enda nebbiolo från 2010. Men vilket smakprov det var. Giuseppe Rinaldis 2010 Langhe dök upp blint i stora kupor vid Finare Vinares köksbord strax efter sommaren förra året och charmade brallorna av mig vid första sniffen. Sagolikt ren nebba i en vidöppen, alldeles bedårande stil; ja den där flaskan var helt enkelt en av de allra bästa förra året.

Viettis 2010 Perbacco är inte på samma nivå, och behöver dessutom lite mer tid i karaff för att komma loss. Doften bjuder på massvis av grusiga mineraler i en till synes heltraditionell stil. Frukten har en aningen kartig karaktär av purunga italienska körsbär och slånbär, och så lite lakrits och örtgrönt. Mer parfym med luft, med blommor och mint.

Smaken är senig och mager med en massa kärniga surkörsbär. Vinet är både påtagligt ungdomligt och en smula vresigt. Syrorna sitter förstås där de skall, och tanninerna har en finkornig taktil känsla, men det går inte att komma ifrån att jag hade hoppats på lite mer djup och längd. Kanske kommer det med lite lagring, vinet är självklart lite för ungt fortfarande. Men årgången kommer som sagt med en del förväntningar. Rätt gott, men knappast omistligt.

I det andra glaset dricker vi Vajras 2008 Barolo Albe. Och det är väl bara att konstatera att det här är en annan nivå. Större och mer expressiv doft, med tydligare komponenter och fler ursprungsmarkörer. Mer lättläst helt enkelt, utöver mer komplexitet. Smaken har också ett annat djup än Viettis purunga Perbacco. Mer frukt och klart bättre längd med skönt nafsande tanniner i eftersmaken.

Vi har druckit några flaskor Albe sedan första smakprovet i somras. Som jag skrev i augusti är det här en god och hederlig barolo normale man gärna dricker igen. Senaste flaskorna har bara blivit bättre och bättre. Här måste det bli påfyllning innan det är årgångsbyte.

söndag 26 januari 2014

2010 Vignobles Levet Côte-Rôtie Maestria


I december lanserades några viner från Vignobles Levet i BS. Singelvingårdsvinet 2010 La Péroline tog slut i ett nafs efter den här hyllningen, så det är väl lika bra att låta de flaskorna ligga där de ligger. Men 2010 Maestria (en cuvée från La Landonne och Côte Blonde) finns kvar om man skulle vilja ha fler flaskor. Lika bra att göra en testkörning för att få ett utgångsvärde och en känsla för stilen.

Det här är riktigt traditionella grejer i en åtminstone i nuläget lite sträng och allvarlig skrud. Doften, som ändå öppnar upp på ett fint sätt efter några timmar i öppen flaska, är finmejslad och lättläst med de flesta klassiska markörer man kan tänka sig i form av kryddor, chark och blommor. Bra längd på den slanka och lite seniga smaken som rymmer höga apelsinsyror, en gnutta stjälkighet och katekesen under ena armen.

Vinet blir bara bättre och bättre med luft, men på många sätt är det förstås vansinne att korka upp redan nu. Av allt att döma är detta ett klassiskt vin de garde som det skall bli kul att återse om kanske sju, åtta år. För det här vill man dricka igen.

lördag 18 januari 2014

2001 Domaine du Pégau Cuvée Réservée


Det finns en aktuell tråd på Robert Parkers forum som handlar om oxiderade, odrickbara flaskor av 2001 Pégau. Det verkar mest vara danska châteauneufälskare som gjort dessa observationer av för tidigt åldrande. Nåja, ett eget smakprov skadar väl knappast.

En sniff senare kan man konstatera att det åtminstone inte är några problem med den här flaskan. Den befinner sig dessutom ungefär där jag trodde att den skulle befinna sig på mognadsskalan. Den vackra varmröda färgen skvallrar om viss utveckling, och nosen har fått en härlig komplexitet av begynnande mognad. Efter en stund i öppen flaska tar doften ut en härlig höjd med massivs av garrigue, kryddor och tobak över en matta av mörk körsbärsfrukt. Lite animaliska, köttiga toner fyller på, men det finns inte alls speciellt mycket brett.

I munnen finns fortfarande en hel del struktur kvar. Tanninerna är visserligen små, men bjuder upp till en hel del snörp och det finns en stjälkig bitterhet som ännu inte gått in i helheten. Inga som helst problem till kvällens lammgryta, och nog är vinet inne i något slags drickfönster, men på egen hand efter maten är ändå känslan att man skulle vilja lagra vidare.


Dagen före nyårsafton dracks 2001 Clos des Papes, och det är svårt att inte göra jämförelser när man har båda vinerna i färskt minne. Just den flaskan var i och för sig den brettigaste och mörkaste flaska Clos des Papes jag någonsin smakat, men det finns ingen anledning att ändra på min gravt generaliserade åsikt om dessa två underbara producenter. Pégau är lite ruffigare och mörkare, Clos des Papes mer rödfruktig och burgundisk. Och i just den här årgången känns det som Clos des Papes trots allt lyckades snäppet bättre. Fast man vill i ärlighetens namn inte vara utan någon av dem.

lördag 11 januari 2014

Champagne och Howell Mountain

Dags att sparka igång ett nytt bloggår. Vi mjukstartar med vinbloggens minsta beståndsdel - smaknoteringar och några notes to self...


Köp fler! Jacquessons Cuvée no 736 är en riktigt god apéritif-champagne, i föredömlig salivframkallande stil. Skön nos av citrus, blommor, autolys och en gnutta fat-brioche. Slank munkänsla med intresseväckande spets och fin harmoni. Knastertorr och kritigt mineralisk, men inte det minsta snipig, bara helt enkelt jäkligt god. Sitter som en smäck till några snittar...


Låt ligga! Dunns 2007 Howell Mountain är visserligen ruggigt god redan nu efter några timmar i karaff, men kommer att bli ännu bättre med mognad. Stor och intensiv doft av cassis och körsbär, tillsammans med massor av tobak, kött, menthol och skog. Härlig bergskänsla här med ordentligt djup, en fast struktur, och glittrande mineralkaraktär. Intensiv aromatik och smak, men ändå en sval och fin helhetskänsla. Älskar Dunns tolkning av Cabernet, men som sagt...låt ligga för bästa utdelning.