tisdag 30 december 2014

Årets viner 2014


Vi dricker Ganevats 2011 Les Chamois du Paradis. Den är smått underbar med sin citronsorbet, blommor, mineraler, syror och precision. Rent livsfarlig i stora kupor efter en rejäl luftning. Skall man sammanfatta mitt vinår med en enda flaska är det här inget dåligt val. 2014 var året då jag på allvar begrep hur fantastiska vinerna från Jura är. Och inte bara kristallklara och superrena men egentligen stilistiskt rätt konventionella viner som kvällens, utan även oxiderade nötiga grejer som haft kontakt med florjäst. Det var kanske i synnerhet de där oxiderade grejerna som skakade om min vinvärld rejält. Till hustruns förtret.

När vi snackar ljuvlig oxidation kan man konstatera att det inte bara var skottsäker Vin Jaune som trängdes med ketchupen i kylskåpsdörren, utan även en rad flaskor sherry. Sherry! Jag vet inte hur många artiklar jag läst under åren om hur ruggigt aptitretande och underskattat det är. Jaja, det vet man ju hur det är - mer intressant än gott. Nu snackar vi gubbdricka på riktigt. Men vill ni veta ett scoop? Sherry är ruggigt aptitretande och underskattat. Och framför allt svingott.

En annan ögonöppnare kom från Australien. Jamsheeds urläckra 2011 Garden Gully Syrah var ett av de viner vi drack mest av under året, och visade tydligt att det händer en massa down under när det gäller ökad svalhet och renhet. Tyvärr verkar baksmällan efter Parkers poängfrosseri ligga tung över australisk vinexport; det är inte mycket som letar sig hit annat än de vanliga storhusen. Hoppas på mer Australien under 2015.

En annan region där det händer mycket är såklart Kalifornien, men där har jag hängt med på ett helt annat sätt de senaste åren. Gamla förälskelser som Arnot-Roberts och Wind Gap levererade i nya årgångar, men också några för mig nya bekantskaper under året dröjer sig kvar i minnet, som Liquid Farm och Jolie-Laide. Det kommer att bli mycket nytt (och gammalt) från Kalifornien under 2015 också.

I övrigt är det bara att konstatera att förhållandet mellan mig och Bordeaux under året blivit bottenfruset; vi måste åka på en romantisk week-end under 2015. Vidare kan jag meddela att tysk riesling fortfarande höll ställningarna, och likaså Italien även om domaren famlade efter det gula kortet när det gällde en del gamla favoriter från Piemonte. Jag borde ha druckit lite mer Bourgogne och Champagne. Jag ser också att jag knappt köpt en enda Châteauneuf under året (förutom Pégaus härliga drick-nu-elva). Det finns så det räcker i samlingen, och annat lockar mer.

Slutligen - jag är inte mycket för nyårslöften, men det får bli mer Madeira under 2015.

Gott nytt år allesammans!

fredag 19 december 2014

2007 Copain Syrah James Berry Vineyard


Här är vinet Wells Guthrie på Copain knappt ville kännas vid när jag träffade honom i våras. Och det är klart; vinerna han gör nuförtiden är i en väldigt annorlunda stil. Fast det här är inte något att skämmas över. Den här stöddiga, fruktmogna stilen är ju också väldigt mycket Kalifornien, även om Guthrie precis som många andra söker slankare och svalare uttryck nuförtiden. Vet man bara vad som väntar är det inga problem att möta upp med rätt grejer på tallriken.

Men nog är 2007 James Barry Syrah lite av en bruiser med uppskruvad volym. Doften står som en kvast ur glaset, och den är uppkäftig med hår på bröstet. Helhetsintrycket är rätt mörkt och maffigt med kött, allsköns mörka skogsbär, lakrits och lite smarriga fat i form av ett glödande vedträ och lite kryddor. Vidare violer och lite oavstjälkad kryddig skogighet. Det är ingen tvekan om ursprunget i Nya Världen. I munnen är vinet förstås fylligt och smakrikt med en del solmogen värme och tyngd, men också nyanser. De finmaskiga tanninerna är fortfarande där också, och ger tillsammans med bra syror en välbehövlig ryggrad. Lång efterglöd med anis och lite örter.

Jag måste säga att jag föredrar grejerna Guthrie gör från Anderson Valley och Yorkville Highlands, men det här är inte så dumt heller när man är på det här humöret. Inget man vill dricka varje dag, men riktigt gott och välgjort i den här stilen helt enkelt. Smoooth and laid back.

PS. Senast provad för tre och ett halvt år sedan. Håller länge ännu.

torsdag 4 december 2014

2 x Monteraponi


Jag brukar göra det enkelt för mig när det gäller varuprover. Jag tar helt enkelt inte emot några. Jodå, det kommer en hel del erbjudanden, men vanligen handlar det om viner jag inte är ett dugg intresserad av att köpa. Att ta emot en massa "trevliga vardagsviner" och sedan kanske känna sig tvingad att skriva om dem - njae... Jag har fullt upp med att springa på bollar jag verkligen är nyfiken på, och köper redan för mycket vin som det är.

Men idag handlar det faktiskt om två varuprover. Och allt är min lokale osthandlares fel. Ni vet hur det är - man ses nån gång i veckan och börjar efterhand prata mer och mer och när det sedan visar sig att han håller på att starta upp en liten vinimportfirma undrar man förstås vad det är för grejer även om förväntningarna är ganska låga, men som så ofta när man möter likasinnade räcker det med bara en kort stunds samtal innan man inser att vi gillar ju samma grejer, och den här killen har ju faktiskt koll, och nånstans i höjd med diskussioner om botti och jämförelser med Montevertine hör jag mig själv tacka ja när han undrar om jag inte vill ha ett varuprov för på något sätt har han listat ut att jag kluddar lite om vin på nätet. Så kan det gå.

För sanningen är ju att jag är jäkligt nyfiken på Monteraponi. Det här bockar i teorin av alla sangioveserutor för mig: hög höjd/svalhet - check, ekologisk odling utan en massa skit - check, naturlig jäst - check, enligt uppgift burgundisk elegans - check, cementtankar respektive botti utan en massa hårdrostade franska småfrallor - check. För en mer utförlig presentation av producenten gör man lämpligen ett virtuellt besök tillsammans med Lessrof som var där och spårade redan i somras. Där finner man också lite hårddata kring druvsammansättning och vinmakning som jag inte tänker dra igen. För att låta vinerna komma till sin rätt vid bordet får de sällskap av lite lufttorkad skinka och ost.


Det här är nya grejer både för mig och, gissar jag, större delen av min vinbekantskapskrets. Jag passar därför på att dela med mig lite av vinet och bjuder in de närmast sörjande. Erfarna provare allihop.

Kommentarerna talar väl egentligen för sig själva:

"kladdig och syltig med skumma syror"
"det här måste vara ung Côtes de Beaune - 2011 Volnay?"
"en syrah väl?"
"modern smetig blaufränkisch"
"riktigt bra, Côtes de Nuits på Premier- eller möjligen Grand Cru-nivå"
"väldigt mycket fat men snyggt hantverk"
"tungt och smetigt"
"är vi inte i Bourgogne så är det möjligen Piemonte, men det saknar tanninerna"

Hoppsan, det här var visst allt annat än okontroversiellt. Själv dricker jag förstås öppet och kan bara återge mina egna intryck.

2012 Monteraponi Chianti Classico är öppen och framåt, med en rätt mörk körsbärsfrukt och lite skogiga drag. Frågan är om här inte finns lite brettanomyces också; helheten har en lite köttig nästintill stallig ton. Efter hand dyker stråk av blommor upp tillsammans med lite jord. En god sniff.

Smaken är ung, pigg och busig med höga syror, men också en gnutta ihålighet och en rätt snabbt avtagande eftersmak där det också finns lite ungkärnig bitterhet. Det här mår bäst tillsammans med lite charkuterier. Även om vinet förbättras med luft känns det som man skall dricka det här på frukten. Jag gillar det.


2011 Monteraponi Chianti Classico Riserva Il Campitello å sin sida är helt annorlunda. Här får man mer mosade jordgubbar bland körsbären, och så tobak och lite balsamiska drag i italiensk riservastil. Fast här kan jag också undra hur nyhyvlade plankorna egentligen är i de där stora faten? Här finns nog lite spökek, precis som i Aldo Conternos viner.

Smaken är längre och tätare än i föregående vin, med en rejäl dos finmaskiga tanniner och en känsla av rätt sent skördad, fullmogen frukt. Sannolikt är vinet annorlunda i en svalare årgång. Samtidigt finns syrorna där som ryggrad, och någon kladdighet kan åtminstone inte jag hitta. Avslutningen är torr och uppstyrd, även här med en liten bitterhet som mår bäst av mat. Gillar det här också.

Två viner, väldigt olika sinsemellan, och som synes inte helt okontroversiella. Jag gillar dem, men något alternativ till Montevertines rödfruktiga elegans känns de inte som; det här är lite mörkare med mer skogiga drag. Fast å andra sidan landade så gott som alla provare någon gång i Bourgogne oavsett om man gillade vinet eller inte. Det verkar som om importören har en tydlig linje i sina val av producenter, och det finns flera namn som lockar. När det drar ihop sig till sortimentsprovning tänker jag försöka vara där.

PS. Grejerna tas in av I Vini dello Stivale. Allt är ännu i sin linda och hemsidan under konstruktion, men det går enligt uppgift att privatimportera i fritt plockade sexpack.

onsdag 3 december 2014

2008 Domaine Rolet Arbois Expression du terroir


Monopolets utbud av viner från Jura är minst sagt skralt, så det gäller att passa på när de dyker upp. Den här decembernyheten till exempel, den vill man prova direkt för att se om det är något som är värt att gå vidare med.

Och det är det, här blir det akut påfyllning. 2008 Rolet Arbois Expression du Terroir är nämligen riktigt fin. Väldigt typisk med sina drag av gula äpplen, nötter, finojäst, grusdamm och ett uns kryddor. Smaken är som väntat riktigt torr, med höga, fina syror och en ruskigt salivframkallande nötig avslutning med lite citrus.

Här finns förstås inte riktigt kraften eller komplexiteten hos ett vin jaune, men ändå är den gemensamma avsändaren tydlig. Gillar man den här stilen finns det inget att tveka om. Slank, god, chardonnay/savagnin typé med lite ålder för 139 spänn. What's not to like?

lördag 15 november 2014

2008 Tenuta San Leonardo Villa Gresti


"Blind tasting is to wine as strip poker is to love"
- Kermit Lynch

Jag går munskänskarnas trebetygskurs denna usla höst. Som en begåvad människa (tillika trebetygare och kär vän) en gång sade: "du måste spotta dig igenom en ofantlig mängd skit för att klara provet". Ändå så sitter jag där, tisdag efter tisdag.

Allt provas helblint förstås. Ruskigt kul är det också. Men jag kan inte låta bli att undra hur provningsformen får en att möta vinet? Det är väldigt lätt att bli övermaga kritisk och leta fel när man bara sitter och dissekerar vinerna. Är det inte för mycket ek här, eller sötma, eller alkohol? Å andra sidan är det desto mer glädjande när man hittar nåt man gillar.

Som i tidags. I ett hav av odrickbart plonk (2011 Poujeaux - jag gråter, 2010 Breton Les Perrières - bitch please, 2010 Rust en Vrede - fuck off, 2008 Wynn Coonawarra - vadihelvete, 2011 Montelena CS - årtiondets magplask, 2012 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre - draåthelvete,  2009 Un Jour Cahors - dieselolja) stack det här vinet ut. Och det i en flight med en kiwi som 2004 Stonyridge (lysande!) och en klassisk fransos som 1988 Mouton Rotschild (jättegod, men lite i utförsbacke). Blint var jag helt övertygad om att vi hade en klassisk Bordeaux med lite mognad i glasen. Sådana bollar måste man förstås springa på på hemmaplan.

I lugn och ro med etiketten i inom väl synhåll känns 2008 Villa Gresti på något sätt väldigt mycket svalare än den gjorde i tisdags. Hur kunde jag landa i Bordeaux? Å andra sidan pekar inte de här dragen av tobak, lakrits och plommon åt något annat håll. Möjligen finns lite mer av friska örter än vad som vore möjligt i Bordeaux. Här finns en viss utveckling samtidigt som vinet mår bra av någon timme i karaff.

I tisdags skrev jag klockrena syror, god frukt och en bra längd. Jag satt faktiskt och grunnade på kommuner på högra stranden. Allt det där stämmer, men ikväll är det uppenbart att vinets nordliga, italienska läge talar högst. Munkänslan är spetsig med italienska syror, och så de där örterna igen.

Kvällens upplevelse motsvarar väl kanske inte riktigt den blinda häromdagen med en premier grand cru classé i fjärde glaset, men ett riktigt gott vin är det. Som gjort för grytor eller en köttbit med en krämig potatisgratäng. Jag köper några till. Prova, vet jag. Kanske handlar också en av dina bästa bordeauxupplevelser under tvåhundringen om något så bespottat som italiensk fucking merlot?

fredag 31 oktober 2014

2012 Wind Gap Pinot Noir


Dags att smaka nya årgången av den här favoriten. Den här tolvan känns lite tuffare och mer strukturerad än 2011, och vinet behöver också en stunds luftning för att riktigt öppna upp. Massvis av undervegetation och jord tillsammans med kryddiga, oavstjälkade drag. På toppen dansar lätta blommiga toner, och så hallon och körsbär förstås. En riktigt god sniff.

Smaken är sval och slank, med en fin fruktkärna och en god ryggrad av syror och tanniner. Trots att anslaget är så lättfotat ringer aromerna kvar en rejäl stund. I svansen dyker stjälkarna upp igen, men de tonerna lär rimligen minska med bara lite tid på rygg. Det här är så gott; jag är vansinnigt förtjust i de här svala grejerna från Pax Mahle.

onsdag 22 oktober 2014

2012 Lompoc Wine Co. Pinot Noir Sta. Rita Hills


Sashi Moorman och Rajat Parr har många strängar på sin lyra. Det här är deras senaste projekt. Under etiketten Lompoc Wine Co. kommer denna pinot noir gjord på inköpt frukt. Jag har inte kunnat hitta någon hemsida, men enligt säljsnacket sägs målsättningen vara att skapa "an authentic and accessible wine that faithfully represents the unique and ideal qualities of Southern Sta. Rita Hills Pinot Noir". Så kommer inte druvorna från var som helst heller, utan från vingårdarna Rita's Crown och klassiska Sanford & Benedict. Ankan står på bordet, i glaset med sig lilla vin...

I nosen får man en väldigt ursprungstypisk doft med hallon, mörka körsbär och granatäpplen. Undervegetation och lakrits följer efter, och så lite blommor på toppen. Smaken är välbalanserad med fina apelsinsyror och rent av lite mineralknister i eftersmaken. Det här är ett lite mörkare och maffigare uttryck än till exempel Domaine de la Côte men fortfarande ett strålande hantverk. Så gott, älskar de här grejerna från Moorman/Parr. Beställer ett gäng till.

lördag 18 oktober 2014

2011 Domaine Tissot Les Amants


Juras paradrätt Coq au vin jaune et aux morilles var så god att vi åt den två gånger på plats i somras, både på vägen ner och upp från södra Frankrike. Dags att återskapa ett smakminne igen på hemmaplan. Med tanke på hur regnigt det var i Arbois känns det här helt rätt att laga när höstmörkret sänker sig. Undrar förresten hur det gick med årets skörd? Jag har inte riktigt hängt med, men hoppas att det torkade upp i tid.

Efter lite konsulterande av recept på nätet blir det matlagning på fri hand. Tuppen byts ut mot majskyckling som brynes försiktigt efter en vändning i mjöl och som sedan får koka med lök, grädde, en gnutta fond och en försvarlig dos av 2012 Côtes du Jura Chardonnay från kooperativet Fruitière Vinicole d'Arbois. Murklorna kommer från franska frysspecialisten Picard och åker i efter en stund i stekpanna. Mot slutet häller vi i en rejäl skvätt av Château d'Arlays 2006 Vin Jaune och lite crème fraiche. Maten är serverad!


I glasen hälls Tissots 2011 Les Amants, som möter upp pippin på ett rent strålande vis. Alla Tissot-fanatiker därute är ursäktade om ni kliar er i hårbotten och undrar vad det här är för något. Les Amants är inget vingårdsläge utan en unik tappning för 2011. Med tanke på hur bra jag tycker Tissots elvor är förstår jag inte riktigt varför man valde att inte göra toppvinet Clos de la Tour de Curon denna årgång, men så blev det. Istället blandade man druvorna från denna vingård med druvor från La Mailloche. Lera och kalksten, kraft och elegans - som kompletterar varandra som två älskande. Les Amants. Fördelen för oss konsumenter är att vi kan dricka (nästan) Tour de Curon för under trehundringen...

Direkt ur flaskan vid sval temperatur handlar doften nästan uteslutande om krossad sten. Men sådana här viner skall förstås både få luft och drickas vid högre temperatur i stora kupor. En efter en tittar de fram - blommorna, citrusen och äpplena tillsammans med en gnutta florjäst och en förnimmelse av hasselnötter. Doften är stor och komplex, och fortsätter att växa under hela tiden vi följer flaskan.


I munnen handlar det om balans, precision och ett underbart fokus. Syrorna är klockrena och underbart inbäddade i helheten. När topphantverkarna i Jura får till sin chardonnay får jag ofta en känsla av citronsorbet i smaken. Och det är uppenbart att det här handlar om ett hantverk av yppersta klass. Munkänslan är sval och god, med härligt driv framåt ut i den riktigt långa och svårartat mineraliska eftersmaken. Smack, så gott.

För mig är det här en av de största vinkickarna på länge. Men det är tydligt att vinet inte är okontroversiellt. Hustrun är till exempel rätt oberörd (och rynkar ännu mer på näsan åt skvätten vin jaune vi också provar till maten). Likaså grannen som fick ett smakprov som vanligt. Och visst, det finns ett släktskap med de oxiderade grejerna från Jura även om just det här vinet är uppfostrat ouillé, dvs utan oxidation. Möjligen handlar det en smula om acquired taste, och att jag befinner mig i ytterkanten. Men just nu vill jag bara ha mer av sånt här.

torsdag 9 oktober 2014

2013 Birichino Vin Gris


Vem hade kunnat tro att en av årets allra bästa roséer skulle komma från Kalifornien? Nu är ju i och för sig rosé kanske inte direkt en stapelvara i det frankofila hemmet, men en del flaskor har det blivit under säsongen. Inte minst i huset i Provence i somras. Birichinos 2013 Vin Gris hade inte behövt skämmas för sig i den där lökskalsfärgade uppställningen på uteplatsen bland cikadorna.

En sak som blev uppenbar när man smakade de där franska roséerna är att flera av vinerna föll på en alltför väl tilltagen alkoholhetta och tyngd. Visst fanns det undantag, men man kan inte låta bli att undra hur le Sûd skall klara klimatutmaningarna i framtiden. Hos kvällens vin finns inget sådant. Balansen är ypperlig, med en fin och fräsch munkänsla med steniga drag, och en liten svans av anis.

Helhetsintrycket är påtagligt vuxet och vinöst. Det här är helt enkelt riktigt vin, vilket understryks av doften med sina röda bär, örter, blommor, och lite citrus. Efter en stund tittar en liten läcker mineralton fram. En förklaring är såklart druvmaterialet, som kommer från galet gamla stockar.

Oktoberrusk är kanske inte riktigt vad som brukar sätta fart på rosésuget, men det smakar alldeles förträffligt till kvällens sallad på tonfisk och bönor. Det här vill man dricka mer av nästa sommar. 68% Grenache, 15% Cinsault, 10% Mourvèdre och 7% Rolle (Vermentino).

PS. Ligger i BS precis som flera andra viner från Birichino. Gillar verkligen den här producenten. Aldrig stora viner, men goda.

lördag 4 oktober 2014

2004 Pio Cesare Barolo


Ser man till flödet i vinbloggosfären, på Twitter och på Instagram så verkar alla dricka nya, spännande grejer hela tiden. Ofta har flaskorna knappt hunnit landa efter färden från nån näthandlare innan man kan läsa om dem. Och det är förstås inte något negativt. Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som driver på det här intresset. Men alla flaskor som ligger till sig då? Jag tycker det är minst lika intressant att höra vad som blev av dem.

Nu för tiden tycks Pio Cesare vara iskall. Den här tillgängliga och hyfsat moderna, fatade stilen är kanske inte riktigt vad dagens konsumenter efterfrågar? Det är definitivt inte något som går hem hos de allt mer radikaliserade och hipsterfierade svenska nätvinnördarna. Annat ljud i skällan var det för några år sedan. Minns ni? Pios 2003 Langhe Nebbiolo var the shit, även om senare årgångar i ärlighetens namn aldrig kom upp i samma nivå. Senaste årgången jag provade bör ha varit 2008, en blek skugga av den där nolltrean som så här i backspegeln kändes rätt dopad med nedklassad barolo-/barbarescofrukt för att klara lanseringen.

På tallrikarna vankas en rejäl köttbit med fint karamelliserad stekyta, och en krämig kantarellrisotto som sidekick. Vi rotar fram Pios 2004 Barolo som legat till sig i drygt fem år sedan inköp. Jag har aldrig stött på en nollfyra som inte varit tillgänglig, och den här är inget undantag. Speciellt inte efter nån timme i karaff när doften bjuder på rejäl parfym med menthol, blommor, tobak/cigarrlåda, kryddor, kött, chokladpraliner och en rejält tilltagen fruktkorg med körsbär, hallon och vinbär. Doftintrycken kommer minst lika mycket från faten som från ursprunget, men det går inte att komma ifrån att det är en rätt maffig doft. Och det är absolut ingen tvekan om var vinet kommer ifrån.

Smaken är fortfarande en smula kantig, där druv- och fattanninerna visserligen har antagit en ganska finmaskig kaliber, men de får gärna polymeriseras ytterligare. Frukten lär nämligen hänga med länge ännu, precis som syrorna. Den som ligger på några flaskor kan lugnt vänta ett par år innan man korkar upp. Till maten är dock munkänslan riktigt bra, det här vinet funkar utmärkt till en rejäl köttbit. Eftersmaken hänger kvar en bra stund, tillräckligt länge för att man skall börja störa sig på den lilla fatbeska som också finns där. Det är inte lätt det här med ändrade preferenser.

För nog är det så att den som har ändrat sig mest under de här åren är jag. Viner som jag fullkomligt älskade för sju, åtta år sedan lämnar mig nu oberörd, medan andra grejer (Jura! Sherry!) fyller shoppingkassen. Jag slutade köpa Pio Boffas viner i och med den här årgången, och det lär knappast bli några större inköp i framtiden. Det här är helt enkelt inte riktigt vad jag letar efter i en Barolo nu för tiden. Men - det går inte att komma ifrån att vinet är välgjort, tillgängligt och lättbegripligt. Och rätt gott.

PS. Fler hyllningar från förr här, här och här. Har ni glömt att ni älskar Pio? ;)

fredag 3 oktober 2014

2012 Copain Pinot Noir Tous Ensemble


Här kommer ett vin inköpt i monopolets nyhetssläpp, drucket och bloggat på volley samma dag. Kors i taket, det var inte igår. Nästan som på den gamla goda tiden när man kunde stöta på nästan hela vinbloggosfären i kön på Regeringsgatan. Men så är jag också väldigt nyfiken på den nya årgången av Copains Pinot Noir "Tous Ensemble".

Det här är Copains instegsvin, vilket blir rätt rätt tydligt om man har förmånen att prova hela rangen parallellt som i våras. De dyrare cuvéerna har mer definition, terroir och komplexitet, precis som det brukar vara. Det här är inget stort vin, men det behöver knappast alla viner vara. För om man som jag gillar den här svalare kaliforniska stilen är det här inget annat än en riktigt smaskig pinot noir. Dessutom till ett riktigt skönt pris som hamnat helt rätt, en hundring billigare än noteringen i BS.

Enligt hemsidan är målsättningen med denna blandcuvée från flera lägen i Anderson Valley att göra ett vin med tidig drickbarhet. Men korkar man upp redan nu rekommenderas en stund i karaff, det tar nästan en timme innan vinet på allvar visar upp sig och bjuder på körsbär, hallon, rökelse, stjärnanis och blodapelsin. Dessutom en hel del ursprungstypiska drag av skogig undervegetation och en gnutta örtighet. Nog doftar det nya Kalifornien allt, men här finns också ett släktskap med tysk spätburgunder som är närmare än kartan antyder.

I munnen en sval och lite spenslig rackare, med avrundade apelsinsyror och lite ungdomliga stjälkiga toner. Vinet är uppfostrat i enbart gamla fat, men det finns en liten malolaktisk ton som nog försvinner med lite tid. I den mer än anständigt långa eftersmaken minglar blodapelsiner och körsbär. Här köps några flaskor till medan de finns. Gott.

PS. Tian dracks här. Ser nu att jag var inne på precis samma spätburgundervibbar då, märkligt det där.

PPS. Nyhet idag som sagt. 199 spänn, tack för det Divine.

lördag 27 september 2014

More mellow shit: West Coast


Spotify har den senaste tiden har utökat utbudet med en del gamla grejer jag verkligen har saknat. Dane Donohue! Gilles Rivard! Hal Bradbury! Renée Geyers första version av "Be There In The Morning" från 1976! Perfekta tillägg till min West Coast-lista. Det är väl lika bra att jag lägger ut den innan sommaren dör helt.

Som ni vet är West Coast mycket av en state of mind. Här finns låtar från Kanada, Australien, Frankrike och Hawaii, även om det mesta förstås är riktigt feta studioburgare från Los Angeles. Allesammans präglas de av samma soliga melodikänsla, inte sällan parad med en utsökt känsla av vemod. Här finns några väl valda nutida slamkrypare, men det mesta kommer från de gyllene åren i skarven av sjuttio- och åttiotal. Och det finns fler Toto-musiker på de här låtarna än ni egentligen vill veta...


Det här är slick, smooth och förvånansvärt svängigt. Proffsigt ut i fingerspetsarna. Djävulens musik på riktigt om man så vill. Har ni inte stött på de här grejerna tidigare kan ni ställa er i kö bakom mitt tjugoåriga jag och undra var i helvete punken tog vägen? Lyssna igen säger jag. I glasen häller ni givetvis en riktigt skön Cali Pinot...

klickklick: West Coast

fredag 26 september 2014

2006 Château D'Arlay Vin Jaune


sotolon, compund (3-hydroxy-4,5-dimethyl-2(5H)-furanone) that is an an important component of the spice fenugreek and is found in a wide range of products from botyrized wines to roasted tobacco. It is responsible for the hazelnut and particularly spicy "curry" aromas found notably in Vin Jaune from Jura... (The Oxford Companion to Wine, Robinson et al. Oxford Press 2006.)

Måttfullhet är inte en av mina största dygder. Från att ha skytt oxiderade viner som pesten tycks jag nu inte kunna få nog av dem. Jag vill bara ha mer av aldehyder och sotolon. I kylskåpsdörren trängs ketchupen med öppnade halvflaskor sherry, och på trebetygskursen i veckan dök Château d'Arlays traditionella 2008 Chardonnay à la Reine upp. Defekt! hördes runt bordet. Själv tyckte jag vinet var ett av kvällens bästa, även om jag ville ha ännu mer av nötighet och kryddor.

Senaste tiden har just ovan nämnda Château d'Arlay bidragit till aldehydkickarna. Deras 2006 Vin Jaune öppnades i mitten av månaden, men visar så klart inga som helst tecken på att vika ner sig på länge. Årgången beskrivs av Wink Lorch (som med sin Jurabok har skrivit en av de allra bästa vinböcker jag har läst) som lite knepig, där de gula vinerna lämpar sig för tidig konsumtion. Visst, det handlar inte om samma kraft som hos Tissots gula nollsjuor från Les Bruyères eller En Spois som vi också druckit de senaste månaderna, men här saknas varken intensitet eller komplexitet.

Snarare tvärtom. Doften bjuder på ett myller av aromer där det nästan känns löjligt att plocka ut enstaka doftslingor. Nötterna är där såklart, precis som äpplena, och en försiktig kryddighet även om fransmännens "curry" som bekant inte är samma sak som den indiska technicolorvarianten. Vidare jord och lite fänkål, och en liten fatkänsla med en knivsudd vaniljsås till äpplena. Hjärnan gör sina vanliga snedskär åt både sherry och madeira, samtidigt som munkänslan har en annan svalhet och slankhet än dessa viner. Fina syror, och en riktigt lång, nötig och ytterst läcker salivframkallande eftersmak. Enklast är att helt enkelt skära upp en bit lagrad comté och låta vinet följa sina naturliga instinkter. Som hand i handske.

lördag 20 september 2014

2005 Bosquet des Papes A la Gloire de mon Grand-Père


Det är internationella grenachedagen mina vänner, så det är väl lika bra att rota fram en châteauneuf? I glasen hamnar ett vin vi fullkomligt älskade vid första mötet i Paris 2008. Vid närmare påtitt på hemmaplan  ett halvår senare var känslan lite mer ljummen, medan en obloggad flaska i oktober 2009 sken som solen själv. Dags att se vad som hänt med några år på rygg.

2005 A la Gloire de mon Grand Père har en alldeles strålande doft. Det här är gammelgrenache i sitt esse med lätt anstrykna röda frukter, fikon, choklad och kirsch. Viss utveckling men trots allt inte så vanvettigt mycket mognadsstoner. Däremot en hel del terroir i form av örter, solvarma stenar och en väl tilltagen mineralitet. Extremt tydligt ursprung här.

Schablonbilden av nollfemmorna är ju att de har en rätt påtaglig struktur, och visst finns lite nafsande tanniner kvar, men det överskuggande problemet är bristen på syror. Det här faller helt enkelt lite platt. Alkoholen har sjunkit in en del och det är trots allt väldigt gott, men utvecklingen pekar i en riktning mot mer av kirsch och fikon samtidigt som de där syrorna väl aldrig lär bli högre. Det är svårt att undvika att sortera in vinet bland de övriga châteauneufer som inte riktigt kunnat leva upp till alla ungdomens löften. Jag tror bestämt jag föredrar min grenache riktigt ung...

fredag 5 september 2014

2010 Domaine Macle Côtes du Jura


Man får nog säga att Domaine Macle är en av de allra, allra bästa producenterna i Jura. Speciellt om man snackar Vin Jaune. Jag har aldrig smakat deras Château-Chalon, men det är svårt att inte känna snålvattnet forsa när man läser alla beskrivningar om precision och elegans. Får återkomma till den.

För nu handlar det om deras enklare Côtes du Jura. Laurent Macle (vinbonde i sjunde generationen) ändrar tydligen druvsammansättningen ibland, men vanligen rör det sig om chardonnay uppblandad med cirka femton procent savagnin. Ekologiskt odlade druvor förstås, och en traditionell uppfostran sous voile. Upplägget är inte helt olikt Tissots smarriga Arbois Sélection som blev lite av sommarens soundtrack här hemma.

Fast frågan är om inte det här är ett strå vassare? Doften bjuder på gula äpplen, kanderade citrusfrukter, svamp, nötter, blommor och sköna drag av fino-jäst. Tänka sig, för bara något halvår sedan hade minsta oxidationston direkt renderat ett rött kort. Nu tycks jag inte kunna få nog av sånt här.

Det här är helt enkelt rasande aptitretande, med en knastertorr och nötig avslutning understödd av klockrena syror och krossad sten. Det är fruktansvärt gott på egen hand, och hade säkert inte gjort bort sig till en kycklingrätt. Ikväll dricker vi vinet till en förrätt bestående av generösa mängder smörstekta och lätt gräddstuvade kantareller på lite rostat bröd. En av årets bästa hittills...

PS. Gör gärna ett virtuellt besök på domänen här, via en av de skönaste bloggarna där ute...

söndag 31 augusti 2014

Enter the Matrix


Som ni kanske har märkt är det lite tunnsått med bloggandet just nu. Det finns flera anledningar. En är att hösten har dragit i gång i ett så rasande tempo med jobb, forskning och extrauppdrag att jag har svårt att över huvud taget hålla näsan över vattenytan för närvarande. För mig har det i första hand alltid handlat om diskussion och interaktion, och just nu känns det som att man bäst hittar det på Instagram. Den här bloggen kommer absolut inte att dö, men missa inte snacket där. Ses.

PS. För en total frankofil-täckning som inte bara involverar bilder följer ni mig såklart även på Twitter. Men det visste ni ju redan.

tisdag 19 augusti 2014

2012 Philippe Bouvret & Jean-François Ganevat Les Compères


Vad katten är det här för nåt då? Ja, Jean-François Ganevat behöver väl ingen presentation? Fanfan verkar älskad av alla, inte minst är han alla hipstersommelierers kelgris. Ibland undrar man om han inte är lite för populär för sitt eget bästa, vinerna börjar hur som helst bli ruskigt svåra att få tag på. För min egen del har några av hans chardonnayer bjudit på riktigt stora upplevelser.

Det här vinet är gjort i samarbete med kompisen och cavisten Philippe Bouvret, som driver den fullständigt lysande lilla butiken Epicurea i Poligny strax utanför Arbois. Bouvret är dessutom ostmästare, och vet hur man lagrar en comté. Jag blev helt tagen av Epicureas sortiment när jag besökte butiken en regntung morgon tidigare i somras. Sällan har man skådat ett så genomtänkt, handplockat utbud av viner. Och inte bara från Jura.



Jag har inte hittat så mycket information om det här vinet, annat än att det är chardonnay. Men med tanke på upphovsmännens preferenser skulle det förvåna mig om det inte rör sig om ekologiska druvor utan tillsatt svavel. Mycket talar för att det handlar om inköpta druvor, men inte ens det allvetande internet verkar vara helt säkra på den saken; eventuellt rör det sig om nedklassad frukt. Vad som dock känns uppenbart är att vinet är uppfostrat ouillé, det vill säga upptoppat utan tydliga oxidationstecken, även om det finns lite bakade gula äpplen bland doftens citrus, päron, stenar och vita blommor. Det är väldigt ungt, och rent och snyggt. Ännu mer givande efter nån halvtimme i öppen flaska när temperaturen stigit en smula.

I munnen får man en stenig känsla och en slank, sval kropp understödd av fina syror. Renheten är påfallande, även om längd och komplexitet inte riktigt når upp till Ganevats domaineviner. Det är ändå gott så det räcker förstås, men även hos en mycket lätt korkad 2011 Cuvée Florine kan man ana mer storhet innan tca-stanken tar överhanden. Men så är också ambitionsnivån en annan, liksom priset. Den här flaskan kostar under hundralappen. En god, ren och snygg jurachardonnay. Det finns nog inget jag hellre dricker just nu...

PS.här verkar det kunna gå till på Epicurea. Fanfan och Manu Houillon, den adopterade sonen hos Pierre Overnoy....

tisdag 12 augusti 2014

2012 RPM Wines Gamay Noir


Här har vi ett rent dream team ur den nya kaliforniska vågen. RPM står nämligen för Roberts Parr Meyers. Japp, mästersommelieren Rajat Parr har strålat samman med Nathan Roberts och Duncan Arnot Meyers för att göra kalifornisk gamay.

Den stilistiska målsättningen känns rätt uppenbar om man har provat dessa herrars andra viner (Sandhi, Domaine de la Côte och Arnot-Roberts). Annars kan den röda vaxförslutningen tänkas ge en ledtråd, den sitter nog där som en hyllning framför allt. Eventuella kvarvarande frågetecken rätas ut när man ser gubbsen posera med självaste Jean Foillard på hemsidan.


Frukten hämtas från högt belägna granitjordar i El Dorado County. Två vingårdar bidrar med druvor: Barsotti och Witters; bägge odlade av gamaypionjären Ron Mansfield. Det här är samma druvor som Steve Edmunds använder till sin Bone-Jolly, som vi drack i början av sommaren. Och nog kan man finna likheter mellan dessa viner.

Men 2012 RPM Gamay har aningen mörkare karaktär, och dessutom mer längd och djup även om helheten fortfarande handlar om rödfrukt och svalhet. Hallon och körsbär väver skinande rena slingor tillsammans med lite svart te och skogiga drag av undervegetation. Det finns lite krossad sten också, även om mineralitet kanske inte är det första man tänker på. Det här liknar mer Corcelette än Côte du Py, om man nu måste jämföra med Foillard.

Smaken sköljer in med med svalhet, renhet och en struktur som vittnar om en hel del oavstjälkade klasar. Munkänslan är påtagligt ung, men inte oavvisande. Fina apelsinsyror och lite kryddighet hänger kvar i svansen. Som grannen sa: fjolligt hipstervin. Hur smarrigt som helst.

söndag 27 juli 2014

2012 Birichino Malvasia Bianca


Kul grejer i glasen ikväll! Vi fortsätter att jobba oss igenom de småskaliga grejerna från Birichino och har kommit fram till deras Malvasia Bianca. Kaliforniska tolkningar av syditalienska druvor är knappast något man plockar blint (tro mig, jag försökte med grannen), men den som är intresserad kan kolla in lite sköna vingårdsbilder här. Själv vete katten var jag hade hamnat, sannolikt i en rejält aromatisk druvsort som gewürztraminer med tanke på doften som är stor och parfymerad med litchie, blommor, fläder, jasminte, päronsoda och citrus.

Det läckra är att alla de där söta, parfymerade associationerna tvärvänder i smaken, som är knastertorr och tämligen slank med fina syror. Munkänslan känns snarast stenig och frisk utan jobbig tyngd. Det är som vanligt med Birichinos viner - absolut inte stort, men vansinnigt charmigt. Det smakar alldeles lysande på egen hand i den varma kvällen, och det gör sig dessutom riktigt bra till mat. Ikväll en blandning av sötma och sälta och kanske högt och lågt: stora räkor, Martellis toskanska premiumpasta och Paolo Robertos färdiga pastasås med mascarpone, honung, saffran och pinjenötter. Smakens.

lördag 26 juli 2014

2011 Domaine de la Côte Sta. Rita Hills


Efter en diet av uteslutande franska viner de senaste veckorna känns det skönt att återigen smaka Kaliforniens mylla. Jag har provat premiärårgången av Domaine de la Côtes Sta Rita Hills vid ett flertal tillfällen sedan besöket hos Sashi Moorman för ganska precis ett år sedan, men det här är faktiskt första gången vi sträcker ut med en hel flaska på hemmaplan.

Vad kan man egentligen säga som inte redan är sagt? Av elvorna från DDLC är denna cuvée den jag helst dricker nu. Här rör det sig bara om femtio procent stjälkar, och medan vingårdsvinerna känns en smula återhållna för tillfället har det här vinet nu hittat samma öppna, charmiga intryck som det hade från tank. Doften är sval, inbjudande och ruskigt druvtypisk med kryddor, en massa läckra skogiga nyanser, och en skinande ren fruktkorg bestående av hallon, jordgubbar, rabarber och blodapelsin.

Smaken är slank, med en god struktur och en fin mineralton i svansen. Härlig svalka i hettan, helt utan en massa kladd eller fatrost. Eftersmaken är fokuserad och precis med höga syror och ombjudningar av blodapelsin. Svingott.

torsdag 3 juli 2014

2005 vs. 2007 Domaine de la Janasse


Dags att se var några kompisar från förr befinner sig i nuläget. Vi värmer upp inför sommarens provenceresa med grillade lammspett med massor av örter och vitlök. Tillbehör i form av ratatouille och nybakad baguette. Det här är mat som brukar ta fram det bästa hos en Châteauneuf-du-Pape.

2005 Domaine de la Janasse ser rätt mogen ut, med en rödbrun färg. Doften är till en början en smula källarmuggig, med nästan lite portliknande drag av torkad frukt och fikon, rent av lite russin. Dessutom mognadstoner av farinsocker, och lite träiga drag av bastubänk. Vinet känns rätt utvecklat, men med luft blir helheten dock paradoxalt nog fräschare, med mer av örter, blommor och varma stenar. Russinen byts ut mot mer tydlig kirschlikör, speciellt i smaken som för övrigt bjuder på mjuka, ganska avrundade syror och en örtig, anistonad värmeknorr i avslutningen. De årgångstypiska tanninerna finns där, men de har blivit ganska så vattenkammade under åren på rygg. Balansen är ok, även om hela kostymen är stor och fyllig.

2007 Domaine de la Janasse har ett klart ungdomligare utseende, och en både större och friskare doft. Här handlar det om cassis och kirsch, grillat kött, lavendel och viol, lakrits och kryddiga, lite rökiga drag av ek, som ett brinnande vedträ. I jämförelse med nollfemman vrider smaken upp volymen till elva - här får man mer frukt, mer kraft, mer anis och mer efterbrännkammare. Vinet är stort och bullrigt, med mer märkbar alkohol, men accepterar man den här stilen får man ändå säga att det funkar helt ok.

Runt bordet är det ingen tvekan - nollsjuan landar klart bäst och tar givetvis slut först. Själv tar jag också helst ett extra glas av den. Jag gillar inte vart nollfemman tycks vara på väg - de där övermogna dragen av russin och fikon lär väl knappast bli mindre med åren? Ändå är vinet absolut inte för gammalt, och det svarar väldigt bra på luft. Möjligen kan det överraska med ytterligare lagring, men fan tro't. Allt kokar väl som vanligt ned till hur mycket man gillar den här stilen. För egen del måste jag tyvärr konstatera att de egna smaklökarna återigen tagit ett kliv bort från sådana här maffiga, mörka grejer.

måndag 30 juni 2014

2 x Birichino


Det är riktigt kul att småskaliga Birichino har så bra representation i Sverige via Handpicked Wines. Bakom etiketten står Alex Krause och John Locke som tidigare jobbat hos Randall Grahm på Boony Doon. Nu gör man egna grejer i sval, icke-interventionistisk stil från utvalda vingårdar.

Tidigare har vi druckit en del av deras 2010 Grenache VV från Besson Vineyard strax nedanför Santa Cruz Mountains. Det är ett smaskigt vin, alls inte stort, snarast en gnutta kort i rocken, men med en fin och tydlig druvkaraktär, skinande ren frukt och en god balans. Man vill gärna smaka resten av sortimentet.

Vi korkar alltså upp 2012 Cinsault Bechthold Vineyard som stoltserar med ett litet Old Vines på etiketten. Jojo, gamla stockar kan man lugnt säga - det här kan mycket väl vara världens äldsta Cinsault-rankor, planterade redan 1886. Doften bjuder på en ungdomlig och rätt sydlig doft av hallon och körsbär tillsammans med lite lakrits, jord, blommor, mandel och en gnutta örtighet. Sval balans i munnen, med höga syror och en ungdomlig kartighet. Absolut inte stort, men gott och redigt.

I andra glaset hälls 2012 Pinot Noir Saint Georges från ett läge strax söder om Santa Cruz Mountains där närliggande Monterey Bay ger svalkande vindar. Här får man lite mer komplexitet och djup. Receptet är annars det samma - naturlig jäst, enbart neutral ek, ingen filtrering. Frukten handlar mest om jordgubbar tillsammans med en försiktig kryddighet och en uppsjö av toner man gärna sorterar in under "skog" - allt från gräset i den där gläntan, till barr, bark och undervegetation. Smaken är slank men har ändå en lite mer tydlig kalifornisk skjuts jämfört med grannen. God, uppstyrd avslutning med blodapelsin även om det inte handlar om någon jättelängd. Återigen - det här är inget stort vin, men jäkligt charmigt i sin stil.

Två goda viner man gärna dricker igen. Köper lite till.

söndag 22 juni 2014

2010 Edmunds St. John Gamay Noir Bone-Jolly


Svart te, hallon, körsbär, rosor, blodapelsin och lite grusdamm. Steve Edmunds 2010 Bone-Jolly Gamay bjuder på en doft som inte alls är dum. Smaken är slank och sval och klockar in på beskedliga 12,4%. Fräscht och läskande utan att för den skull vara intetsägande, med en god avslutning som får lite extra längd av apelsinsyrorna. Det här är så klart inte några stora grejer, snarast något att klunka i sig, lätt kylt, på egen hand eller varför inte till kalkon som ikväll? Ambitionsnivån framgår tydligt av baksidestexten: "to ignite the jolly-ness, to quicken the spirit." Bra så.

torsdag 19 juni 2014

2011 Jolie-Laide Syrah Phoenix Ranch


Jag har sagt det så många gånger förr, men Kalifornien kokar verkligen just nu. Det tycks inte finnas någon hejd på alla nya spännande producenter som poppar upp, och det är sympatiskt att se hur mycket man peppar och hjälper varandra. Passion och vision finns så det räcker, men oftast inte så mycket pengar. Alltså är det inte ovanligt att man delar med sig av utrymme och utrustning. Kvällens vin är till exempel gjort i samma faciliteter som Wind Gaps, Ryme Cellars och (tidigare) Arnot-Roberts grejer. Det finns en punkig, DIY-anda över alltsammans.

Vad är Jolie-Laide för något då? Bakom etiketten finns Scott Schultz, som från början är sommelier. Han arbetade på Thomas Kellers restaurang Bouchon i Yountville, men kände för några år sedan att han själv ville göra vin. Efter en tid hos Realm Cellars hamnade han hos just Pax Mahle på Wind Gap, där han fortfarande arbetar. Jolie-Laide är den egna etiketten med bara ett par årgångar under bältet. Han har fått mycket uppmärksamhet för sin Trousseau Gris och Pinot Gris, men gör också lite rött. Som vanligt handlar det om balanserade grejer med minimal intervention. Och som vanligt handlar det tyvärr också om ruskigt små volymer, bara 65 lådor av det här vinet.

Med någon timmes luftning i öppen flaska tar doften ut en alldeles lysande höjd. Enormt druvtypisk aromatik med mörka skogsbär, gummi, blåa blommor, enbär och timjan. Det finns en skön skogig känsla med barr, kåda och undervegetation, och så en finkornig, grusig mineralkänsla. God sniff!

Phoenix Ranch ligger i den södra delen av Napa Valley som skall vara svalare, men uttrycket känns en gnutta varmare än hos en del andra viner i den här nya vågen. Frukten har en generositet och renhet som känns smått unik för Kalifornien när den paras med sådana här syror och friskhet. Vinet har kraft nog att stå upp mot en rejäl köttbit, men samtidigt så mycket balans och elegans att man gärna dricker det på egen hand efteråt. God, fin eftersmak med lakrits och lite salmiaksälta, det här är verkligen urgott. Jag tycks inte kunna få nog av de här jänkarna.

PS. Inköpt nu i våras i New York hos eminenta California Wine Merchants på Bridge St. Typ 285 pix. Många sköna grejer där, missa inte denna butik nästa gång ni har vägarna förbi nedre Manhattan.

PPS. Vad skall man säga om etiketten? Jag gillar den, tycker den har klass, men frågan är om den skulle kunna säljas på monopolet? Visst finns det likheter med Ganevats onanihyllning "J'en Veux" men ändå inte. Alla elvor har motiv av SF-tatueraren Kapten Hanna. Tolvorna ser helt annorlunda ut, mer som en Sophie Zelmani-samling.. ;-)

måndag 16 juni 2014

2001 Faustino 1 Gran Reserva


Det här måste väl vara systembolagets ohippaste vin? Kitschig rembrandtetikett, check. Dito ett fånigt guldnät som mest skriker turistfälla. Och så en gråblästrad specialflaska. Sjuttiotalet ringde just och ville ha sitt vin tillbaka. Ostfonduen puttrar och det är visst partnerbytarparty i gillestugan senare, höhö.

Men hallå där. Skärpning! Vi talar om riktigt traditionella grejer. Det här är dessutom utnämnt till årets vin 2013 av Decanter. Jojo, nu snackar vi yppersta världsklass med 97 poäng minsann. Dessutom har jag ju själv sagt att man måste dricka lite traditionell Rioja ibland. Här blev det ett spontanköp.

Frukten drar åt det mörka hållet med plommon och ankomna jordgubbar, och så massor av fat. Kaffe, kryddor, tobak och vanilj. Mognadstoner av läder och en försiktig antydan av stall. Det finns lite volatila drag som av ättiksgurka, men inte så mycket blommig parfym eller mineraler. Helheten är snarast lite mörk och virkesmurrig, men nog är den typisk Rioja.

I munnen möts man av sirliga syror och snälla tanniner. Munkänslan är vänlig och lite gammeldags, alls inte utan koncentration eller längd. Eftersmaken hänger kvar ett tag med en liten vaniljsötma. Tyvärr finns det också en liten fatbeska som jag inte kan komma runt.

Att Decanter har noll trovärdighet är förstås ingen överrasking. Frågan är väl om någon tog den där recensionen på allvar, förutom möjligen producenten själv som tryckt upp den i ett litet häfte som hänger runt varje flaskhals. Kul för dem att få så fina omdömen. Och rent objektivt måste man förstås hålla med om att det finns en hel del kvalitet här för inte alls mycket pengar.

Tyvärr funkar det inte riktigt för mig. Det känns för utslätat och anonymt, och jag kommer inte runt eksötman eller fatbeskan. Jag tappar intresset efter bara något glas. Och var är violerna och mineralerna? Jag vet inte hur representativ den här flaskan är, det finns ju närmare trehundratusen till av dem. Men när det gäller traddo-Rioja väljer jag hellre något från La Rioja Alta.

fredag 6 juni 2014

2004 Terredora Taurasi Campore Riserva


Handen på hjärtat - hur många av er lägger undan viner ni aldrig har smakat? Själv erkänner jag mig skyldig. Men det var värre för drygt tio år sedan. "Hoppsan, 2001 Castello di Fonterutoli får 95 pinnar av Per Bill? Bäst jag köper ett sexpack." Sedan blev det Parker och i viss mån Tanzer för hela slanten. Av någon anledning litade jag aldrig på Wine Spectator. Kronstam kändes trött och fast i sitt eget prisvärdhetsfängelse redan på den tiden.

Numera försöker jag alltid smaka själv innan jag lägger undan för lagring. Det är förstås inte alltid så lätt, speciellt inte när det handlar om dyra och svåråtkomliga flaskor, men inget slår att själv få se hur vinet är. Det är dessutom väldigt få skribenter jag litar blint på nuförtiden. Letar man bara tillräckligt noga verkar varenda jädra vin därute ha fått minst nittio poäng av någon, nånstans. Och är det något jag lärt mig efter alla år jag varit besatt av vin så är det att det inte finns några måsteviner. Det kommer alltid nya årgångar, nya chanser.

Kvällens vin handlar om en klockren studie i ekorrbeteende. Här åkte flera flaskor direkt in i källaren utan att passera gå. Säkert bidrog Antonio Gallonis lysande recension, liksom de positiva upplevelserna av nollettan. Men faktum kvarstår - vinet fyller snart tio och det här är första smakprovet. Var det här värt att slösa lagringsutrymme på? Och är det gott?

Redan i karaffen får vi ett tämligen mörkt och ogenomträngligt vin med rubinröda drag. Jag brukar tycka att aglianico ofta får nebbiololiknande drag, men här handlar det snarare om 60% modern sangiovese och resten Bordeaux. Helheten är otvetydigt italiensk med surkörsbär och rostade örter, men det finns också en hel del tobak, cassis, kryddor och fatig stallighet, speciellt med lite luft. Vinet har nått en ganska fin första mognadsfas med läder, farinsocker lite katrinplommon även om här fortfarande finns en hel del spänst. Efter hand dyker järnfilsspånen upp. Sammantaget en rätt stöddig doft som inte är så dum. Skönt gubbvin om man så vill.

Smaken möter upp med italienska syror, finmaskiga men stöddiga tanniner, och en slank och tobakstonad eftersmak. Här finns rejäl struktur som behöver mat för att komma till sin rätt. Balansen sitter där den skall i nuläget, och eken lirar fint med helheten, men känslan är att man inte vill att frukten skall lägga sig innan tanninerna gör det. Och det är nog precis vad som kommer att hända på sikt.

Så. Svaren på frågorna ovan blir ja och ja. Det här är gott och användbart. Inte minst landar det extra bra hos hustrun som alltid vill ha mer Bordeaux och som tycker att vi dricker alldeles för mycket konstiga kalifornier och osvavlat surtjut för närvarande. Vinet lär hålla ett gäng år till, men personligen ser jag ingen anledning att lagra så mycket längre. Drickes till stadig mat över närmaste åren.

torsdag 5 juni 2014

2010 Tablas Creek Esprit de Beaucastel


Kul att se Tablas Creek på monopolets hyllor igen! För några år sedan importerade Wine Trade denna Rhône Ranger sprungen ur kalkstensjordar i Paso Robles, men sedan blev det tyst. Som jag förstod det passade inte producenten riktigt in i den övriga portföljen. Men hos kalifornienspecialisten Vinopia sitter förstås Tablas Creek som handen i handsken. Tack för det.

Nå, hur är den nya årgången då? Ja, till att börja med kan man konstatera att det här vinet inte riktigt visar sig från sin bästa sida ännu. Precis som tiorna från södra Rhônedalen är det ganska knutet. Och Châteauneuf-du-Pape är just vad man kommer att tänka på. Fin doft av kirsch, röda äpplen, hallon och blåbär tillsammans med enbär, kött, lakrits och örter. Överst hänger lite blommor. Det här borde kunna lura upp mången blindprovare på läktaren.

Men syrorna är högre än de man vanligtvis träffar på i Vaucluse. Och det finns något med den här renheten i frukten som kanske trots allt skvallrar om Kalifornien. Producenten talar om en svalare årgång med ganska sen skörd, och frukten känns sval men också tvinnad och sluten. Det finns rätt mycket längd och kraft under huven här, men just nu blir eftersmaken en smula vingklippt och kort. De visserligen oerhört finlemmade men ändå gläfsande tanninerna mår nog också bra av att ligga till sig lite. Nästa flaska bör få vänta några år. Under tiden är det nog dags att återse nollfemman...

PS. Nollnian provad här. Nollsex här, här och här. Och den underbara nollfemman.

PPS. Klart bättre dag två. Längre och djupare. Mineraliska toner av krossad sten i doften, och mer av skogsbär och kött. Fin balans.

söndag 25 maj 2014

2010 Julie Balagny Fleurie En Rémont


Sista flaskan av det här vinet. Man borde förstås ha köpt fler. Eterisk doft med blommor och sirlig rödfrukt, rent av lite äpplen. Vidare bark, stjälkar och kryddor med visst pinottycke. Smaken är ruskigt elegant - finlemmad och slank med friska syror och en rejäl dos krossad granit. Oerhört läskande samtidigt som det finns en god struktur i botten. Här har väl kanske inte hänt så mycket sedan förra gången, men å andra sidan är det inget att vänta på enligt min mening. Dricks perfekt nu i precis den här fasen.

lördag 24 maj 2014

2009 Domaine Saint Préfert Réserve Auguste Favier


Härom veckan gick det inte att skjuta upp längre. De nya inköpen hade sedan länge staplat sig på hög längst fram och blockerade nu framgångsrikt varje försök till åtkomst av de äldre grejerna. Helt enkelt hög tid att gå igenom och disponera om vinsamlingen.

Det blev som väntat en del kånkande. Samtidigt erbjuder sådana här genomgångar ett ypperligt tillfälle att plocka fram en del viner man nästan glömt bort. Och en del viner man önskar att man kunde glömma. Young Cellar Syndrome i all ära, men frågan är om inte det allvarligaste hotet mot vinälskarens njutningsupplevelser utgörs av de egna smaklökarna.

Ständigt dessa otrogna smaklökar. Det verkade som en så bra idé att lägga undan en massa sydrhônare för några år sedan. Jag tycktes inte kunna få nog av vinerna, och så gällde det förstås att passa på när nollsjuorna fanns på hyllorna. Nu för tiden blir jag sällan spontant sugen på en Châteauneuf-du-Pape, och det där saldot känns alldeles för stort.

Nåja, det är väl bara att börja tulla av dem. Det lär bli en del grenache vid grillen i sommar. Kvällens 2009 Réserve August Favier får sällskap av lamm med örter och vitlök samt säsongens första färskpotatis. Och det sitter faktiskt som den berömda kepsen.

Det här är nämligen en riktigt snygg châteauneuf, varm årgång och allt till trots. Nog finns här massor av varmblodig frukt, men den har en snygg rödtonad hallonkaraktär utöver en hel del terroirtoner av garrigue och kryddor. Lite choklad och kola från de gamla grenachestockarna. Doften har en fin, inbjudande höjd med rökelse, solvarma stenar och lite röd citrus.

De problem jag haft med sydrhônare senaste tiden har mest handlat om munkänslan. Hos det här vinet fungerar den rätt klockrent - varm och generös men ändå uppstagad och med de så viktiga syrorna. Smaken sitter helt enkelt ihop på ett snyggt sätt i den här rätt omedelbara, hedonistiska stilen. Visst finns lite värme, men inget som bränns.

Nämen, det här var ju kul. Och framför allt jäkligt gott. Vinet levererar klart över förväntningar och eventuella förutfattande meningar. Tankarna går närmast till 2006 Clarendon Hills Onkaparinga, en annan njutningsmissil med flödande hallontonad grenachefrukt. En skön påminnelse om varför jag blev så förälskad i de här sydrhônarna från första början. Dricks nu.

tisdag 20 maj 2014

2011 Philippe Bornard Trousseau Le Ginglet


Hoppsan, vad hände här? Man hade kunnat tro att en druva som trousseau snarast skulle må bra av ett lite varmare år i Jura. Nollnian verkar ju till exempel ha landat riktigt bra med en utväxling på rent av årsbästanivå. Men tyvärr, det här fungerar inte riktigt för mig.

Fast det är inga större fel på doften. Inte så märkvärdiga grejer, men rätt skön sniff. Charmig rödfrukt med inslag av citrus, örter, lakrits och lite blommor. Försiktiga, lantliga drag av bondgård vill visst också med på tåget. Det finns ett litet volatilt stick som säkert kan störa somliga, men det lägger sig efter en stund.

Problemet är smaken. Skärpedragningen känns oskarp, med låga syror och en rätt fluffig och tvålig munkänsla utan spets. Tyngd är väl knappast vad man vill ha i sin trousseau. I svansen finns en liten störande beska i den för övrigt rätt korta eftersmaken.

Nja... jag hade högre förväntningar. Provar gärna andra viner och årgångar från Philippe Bornard, men det här ger ingen vidare mersmak. Synd.

fredag 16 maj 2014

2012 Pierre Gonon Saint-Joseph


Efter Gonons förförelsekonster i höstas är man förstås ruskigt nyfiken på den nya årgången. Det här är inte så mycket att fundera på - plopp. Nosen är öppen redan från början men lägger in en högre växel efter en stund. Sval doft med en hel del stjälkiga toner utöver violer, skogsbär, enbär och kryddor. Fin druvtypicitet här, och en skön parfym med blommor och citrustoner.

Smaken är slank och ren med höga syror, stiliga finkalibriga druvtanniner och försiktigt extraherad frukt. Oliver och blodapelsin i den osöta svansen. Kanske känns eftersmaken ännu en smula återhållen, och det är möjligt att den här årgången är ett litet snäpp under de två lysande föregångarna, men det är förstås väldigt tidigt ännu. Och det spelar egentligen ingen roll. Vinet är riktigt gott redan nu, i en stil som är vanvettigt elegant och vacker. Älskar de här grejerna.

PS. Fler som smakat.

lördag 10 maj 2014

2008 Mount Eden Vineyards Pinot Noir


På kaliforniendagen härom veckan hälldes också lite grejer från Mount Eden som gav stark mersmak. Det är den känsla som brukar infinna sig när jag dricker deras viner. Det spelar ingen roll om det handlar om cabernet sauvignon, chardonnay eller pinot noir; de har allesammans en fin svalhet parad med en härlig intensitet från de där fantastiska lägena uppe i Santa Cruz Mountains.

2008 Pinot Noir är inget undantag. Stor och fin nos med viss utveckling. God komplexitet med undervegetation, blommor, mörka körsbär, kryddor, blodapelsin, kött och snyggt injobbade fat. Det här är rätt mörka, skogiga grejer. Smaken bjuder på tät men sval frukt parad med läskande apelsinsyror. Skönt tryck här, utan kladdighet eller hetta. Tanninerna befinner sig under nedsmältning, men bjuder fortfarande på visst grepp till kvällens lammgryta. Lång och behaglig eftersmak. Gillar verkligen den här producenten.

fredag 25 april 2014

Nya Kalifornien med Jon Bonné


I veckan invaderades stan av det Nya Kalifornien. Engelska vinhandlaren Roberson hade tillsammans med en handfull svenska importörer tagit hit så många av de ledande krafterna i den nya vågen att man knappt trodde det var sant. På restaurang AG kunde man mingla och prova vin med personer som Rajat Parr (Sandhi, Domaine de la Côte), Sashi Moorman (dito samt Piedrasassi), Jasmine Hirsch, Jamie Kutch, Wells Guthrie (Copain) och Chris Brockway (Broc Cellars). Samt förstås legendaren Josh Jensen (Calera) i den coolaste cowboyskjorta med nitar man sett.

Med från Kalifornien följde också Jon Bonné, vinskribent på San Francisco Chronicle och författare till boken The New California Wine. Jag har tjatat om boken flera gånger, och det finns väl egentligen inte så mycket att tillägga. Har ni inte köpt den så gör det. Bonné kan verkligen skriva, och här finns en röd tråd och ett berättarflöde som sticker ut i en värld av tråkiga vinböcker fulla av mer eller mindre identiska uppräkningar av producenter.

Provningen på AG inleddes av en av Bonné ledd master class, som sedan följdes upp med en längre provning hos stockholmsmunskänkarna på kvällen. I priset ingick för övrigt ett signerat exemplar av boken. Lysande deal om ni frågar mig.


2010 Tatomer Kick-on Ranch Riesling kommer från västra delen av Santa Barbara County precis vid Vanderberg-flygbasen. Gummi och lime i doften tillsammans med lite petroleum och ett liten touch av honung. Rätt lång smak med fullt tillräckliga men aningens breda syror och en liten grapeknorr i svansen. Stilen med all gummi och lime ger mest associationer till Australien. Gott, men kanske inte så märkvärdigt.

Under dagen provades även nya årgången av 2013 Gruner Veltliner Meeresboden. Ung, nyjäst doft med en del päronestrar. Bredare och lägre syror än i rieslingen även om de räcker till, allmänt mindre precision. Rätt intetsägande i nuläget, behöver ligga till sig lite, men jag var inte helt övertygad om tolvan heller när jag drack den för någon månad sedan. GruVe är väl inte riktigt min druva.
______________

2012 Lioco Sonoma County Chardonnay bjöd på gul, stenig frukt med ett litet grönstick. Slank och ren munkänsla, skapligt lång med en liten mineralknorr.

Gott och snyggt, men den 2011 Lioco Russian River Valley Chardonnay som provades tidigare var ett par storlekar bättre. Samma eleganta renhet, men längre och djupare med mer krabbspadsliknande mineraler. Urgod. Gillar verkligen Liocos grejer, inte minst deras pinot.


2012 Arnot-Roberts "Watson Ranch" Chardonnay kommer från en vingård i sydligaste delen av Napa Valley inte långt från San Pablo Bay. Jordmånen består av kalksten som slår igenom på ett strålande sätt i vinet. Massivs med krossad sten, blommor, clementiner och päron. En liten fetma i den långa, mineraliska smaken, men helhetsintrycket är svalt och rent. Härlig balans, ett strålande hantverk.

Ett strålande hantverk var också 2011 Sandhi Santa Barbara Chardonnay med sin stora, blommiga och rejält mineraliska nos. Lång och god smak, med höga klingande syror, clementiner och krabbspadsmineraler. Kraft och renhet i skön förening, väldigt transparent stil. Smaskens. Tidigare under dagen provade jag även tolvan som var lika bra den. Tror nästan jag föredrar chardonnayerna från Sandhi framför deras pinoter.


Över till de röda. Först ut den mörkt rubinröda 2012 Kutch Sonoma Coast PN som är en blend från flera lägen längs Sonomas kust. Fin stil med övervägande mörkröd frukt, lite skogiga drag och lite stjälkkrydda. God, mineralisk munkänsla i en sympatisk stil.

Jag kommer ihåg när Jaime Kutch fortfarande var finansnisse i New York och skrev flitiga inlägg på Parkers message board. Numera gör han som bekant eget vin när han inte besöker Stockholm och drabbas av obarmhärtiga svenska pollenhalter. Stackars Jaime var både rödögd och snuvig när han visade sina viner. 2012 MacDougall Ranch PN var ett lite mörkare kraftpaket med lakrits och köttighet. Nafsande tanniner och en del tryck trots endast 12,9% alkohol. Behöver ligga till sig lite tyckte Jaime, även om vinet var nog så inbjudande redan nu. Fast jag föredrog hans 2012 Falstaff Vineyard PN från en vingård i svala Sonoma Wind Gap. Fantastiskt fin doft, med rödare frukt och mer skogiga drag. Körsbär och undervegetation, lång och intensiv trots sin lättfotade elegans. Lysande.
_________________

2011 Domaine de la Côte Sta Rita Hills PN har jag som bekant bloggat om flera gånger förut. Älskar den här stilen med sin ljusa frukt, sin kryddighet, sin urläckra druvkaraktär. Smaken bjuder på sval slankhet och visslande syror med en lång och mineralisk avslutning.

Skall man dricka Domaine de la Côte idag föredrar jag denna instegstappning, som bara innehåller femtio procent whole clusters. Jag provade även om 2011 Bloom's Field för andra gången på någon månad, och jag tycker den känns mer knuten och märkt av stjälkarna i nuläget jämfört med hur underbart öppen och förförisk den var från tank i somras. Det gäller förresten bägge de här cuvéerna i viss mån. Fast någon större plåga handlar det såklart inte om...

Sashi Moorman och Rajat Parr visade också en av dagens verkliga höjdpunkter i form av 2010 Piedrasassi Rim Rock. Sablar, vilken syrah! Druvtypisk, pepprig, blommig och animalisk med klockren syra. Côte-Rôtie har visst en fillial i San Luis Obispo. Tyvärr snudd på omöjlig att få tag på, endast 75 lådor gjorda.
__________________

Pinottrion avslutades med 2011 Hirsch San Andreas Fault PN som bjöd på lite sötare frukt än föregående vin, med lite mörkare stråk bland rödfrukten även om det fortfarande handlar om svala grejer. Här fick man mer av läckra skogiga, barriga toner, tillsammans med ljus kryddighet, lite mynta och blommor. God och saftig munkänsla, en fin tannisk ryggrad och en rejäl mineralkaraktär i avslutningen.

Jag föredrar nog den här elvan framför 2010, även om årgången sägs vara svårare. Energiknippet Jasmine Hirsch hällde 2011 Chardonnay, 2011 West Ridge PN, 2011 East Ridge PN och 2011 Reserve PN som alla förstärkte intrycket av riktigt lyckade resultat över hela linjen.


Fniss. Broc Cellars 2012 Vine Star Zinfandel var inte zinfandel som man känner den. Den här varelsen kom istället i ljusröd skrud, försiktigt extraherad, med lite peppar och stallig funkighet i doften. Slank och riktigt frisk i munnen. Ett vin man bara vill klunka i sig.

Chris Brockway gör slanka saker i naturlig och omedelbart drickbar stil utan aspiration på storhet. Hans 2012 Cassia Grenache var precis likadan med sin stallighet, sina örter och sina mjuka tanniner som för mig närmast ledde tankarna till en carignan från Languedoc, eller varför inte till en Beaujolais om man nu måste leta likheter. Bägge vinerna var oerhört sympatiska, vilket för övrigt gällde hans 2011 Carbonic Carignan också. 
_______________________

I nästa glas möttes näsan av kryddor, skogsfrukt, enbär och chark. 2011 Copain Syrah "Les Voisins" hade en smarrig, typisk druvkaraktär med fin tät frukt och en lång, balanserad och god smak. Mineraler i svansen.

Copains elvor var ett av dagens stora utropstecken för mig. En vanvettigt vacker kollektion i sval balanserad stil. De båda 2011 Tous Ensemble Pinot Noir resp Syrah är förstås instegsviner i enklare stil, medan 2011 PN "Les Voisins" bjöd på mer komplexitet och längd. 2011 Kiser PN "En Bas" och 2011 Kiser PN "En Haut" var båda två alldeles strålande med massor av mineraler och underbar, ren frukt. 2009 Syrah Halcon Vineyard var lite mörkare i frukten med rätt mycket struktur, men även här fanns fin balans. Jag kunde inte låta bli att fråga Wells Guthrie om några äldre flaskor av hans James Berry Syrah jag har liggande. Det blev nästan lite pinsamt, det är uppenbart att han lämnat den stilen bakom sig.


Avslutningsvis lite Napa Cab. Och vilken cabbe sedan. Cathy Corisons 2010 Napa Valley CS hade en oerhört klassisk och tät doft av mörk sammetsfrukt, tobak, kryddor och fuktig jord. Vinet var tätt och potent, med en rejäl kärna av frukt. Smaken balanserad och lång med fina syror och en redan nu ganska tillgänglig matta av välsvarvade tanniner. Långt och jäkligt gott.

Ett stort tack till alla inblandade för en rejäl genomkörning Cali style!