måndag 30 december 2013

Årets viner 2013


Snart är ännu ett år över mina vänner, och som vanligt inbjuder de här sista skälvande dagarna till både framtidsplaner, eftertanke och retrospektion. Det är helt enkelt dags att sammanfatta vinåret 2013 innan vi lägger det till handlingarna och kliver vidare mot nya upplevelser.

Det kryllar av listor så här års, och man kan förstås göra dem på många olika sätt. Det skulle vara lätt att slänga ihop en med flashiga etiketter som passerat under året. 1999 Clos Ste Hune, 2004 Astralis, 2008 Gaja Sperss, 2009 Cathiard aux Malconsorts, 2009 Guigal La Mouline, 2006 Sine Qua Non Raven Grenache, 1998 Scavino Rocche dell'Annunziata....

Det där är förstås allt annat än dåliga viner, och tanken är inte att på något vis förringa dem. Men samtidigt är det ju inte så det funkar. Åtminstone inte för mig. När dammet lagt sig och man blickar tillbaka är det som vanligt vissa viner som sticker ut. Viner som träffat så rätt, viner man gått och tänkt på långt efteråt, viner man bara längtar till att dricka igen.

Så här kommer den. Min egen högst subjektiva lista över årets viner.

1. Jag kanske borde byta namn på bloggen. Gudarna skall veta att det inte har saknats förslag, allt från the Yankophile via Stars and Stripes Forever till the Hillbilly. Kärleken till Kalifornien blev förstås knappast mindre av några veckors besök i samband med ett underbart bröllop under sommaren. För min smak finns det inget mer spännande än det Nya Kalifornien just nu, och Pax Mahles 2011 Wind Gap Pinot Noir Sonoma Coast träffar bara så rätt. Skall jag bara välja ett vin i år blir det något från Wind Gap. Är det det vin jag satt högst poäng på? Nej, men det är inte heller grejen. Som Mahle själv säger:

"Wind Gap is not about making the "perfect wine" it's about making honest, authentic and compelling wine from special vineyard sites."

Jag släpade faktiskt hem vinet från västkusten, bara för att upptäcka att Vinunic hade lagt upp det i restaurangsortimentet. Sällan har en privatimport känts lika nödvändig.
________________________

2. Någon timme efter att vi själva stått i den där branta sluttningen och fingrat på den skaljdursrika jordmånen frågar Sashi Moorman om vi vill smaka vinet från tank. Hans ögon strålar när vi får 2011 Domaine de la Côte Sta Rita Hills i glasen. Och det tar väl bara en sniff innan jag måste vända mig mot honom och skratta högt jag också. Herregud, kan man göra sådana här grejer i Sta Rita Hills? Jo, vingårdscuvéerna Bloom's Field och La Côte är större och bättre, men det här vinet var så öppet och förföriskt att man, faktiskt, måste skratta rakt ut. Åt livet och glädjen i att bara finnas till en förmiddag i ett industrighetto i Lompoc.
________________________

3. Jo, tian är nog "bättre" och kommer definitivt att klara sig bättre i källaren, men för att dra en kork och hinka i sig just nu är 2011 Pierre Gonon Saint-Jospeh helt oemotståndlig i sin elegans och sin respekt för druva och jordmån. En anonym kommentator tyckte vinet var tämligen enkelt med begränsad potential - "en sorts Amarone för bloggare fast tvärtom". Det är helt ok för mig. Det finns faktiskt inte så jäkla många viner kvar i den här traditionella stilen, och vi måste vara rädda om dem. Lämna dem till dem som älskar dem.
________________________

4. Det här var året som min vinlivslånga förälskelse i Bordeaux fick sig en törn. Se upp för en möjlig uppslitande skilsmässa i framtiden, även om jag redan nu kan förutse en del mercy fucks med stående favoriter. Under året blev det bara mer och mer uppenbart att den bästa Bordeauxen görs i Kalifornien...eller kanske av en amforatokig naturvinsnisse i Toscana? Nja, man skulle väl kanske knappast missta 2008 Castello dei Rampolla Sammarco för en claret. Men en av de mest intresseväckande cabbar vi druckit på ett tag var det.
________________________

5. Det är ju istället så här Bordeaux skall smaka. Fast Cathy Corison har kört sitt eget race i trettio år. Inte samma mineraler eller vilda känsla som vinerna från bergen; bara klassiskt och perfekt avvägt med underbar dalbottenfrukt och en härlig balans. Kändes kanske en gnutta äldre än den 2005 Corison Cabernet Sauvignon Kronos Vineyard det faktiskt var, men underbar stil här.
________________________

6. Det måste ha varit krabban. Eller, förresten, jag vet ju att Hüets grejer ligger på den här nivån. 2010 Clos du Bourg Sec handlade bara om kraft, precision och renhet. Toppklass, inte bara i grenen torr chenin blanc.
________________________

7. Det skall bli så roligt att om tjugo år få bjuda på 09 och 10 i parallella glas. Fast vänta nu, då är jag ju nästan pensionär. Och hur i helskotta skall jag kunna spara vinerna när de är så goda redan nu? Nåja, förra året var det nollnian och nu 2010 Domaine du Pégau Cuvée Réservée. Två i mitt tycke snudd på perfekta uttryck av Châteauneuf-du-Pape. Två årgångar som folk kommer att jämföra över de kommande decennierna. Jag är glad att ha utgångspunkter för dem båda.
_________________________

8.  1990 Dunn Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Gubben på berget igen. 'Nuff said.
_________________________

9. Lite bubbel måste man ju ha med. Och jag älskar när de kommer så här, lite från sidan, som ett gomrensande mellanspel. 2002 Taittinger Comtes de Champagne bjöd på mineral och balans på hög nivå, i föredömlig chardonnaystil. Tack igen Ulrik!
_________________________

10. Fast när det gäller chardonnay, eller vitt över huvud taget är det frågan om något skakat min värld i år som den  2010 Ganevat Les Grands Teppes Vieilles Vignes som dök upp blint på en middag i januari. Javisst, det är osvavlat, och javisst, det är fullständigt magiskt. Total renhet helt utan oxidation.

Gott nytt år allihop!

PS.
årets öl - ja, bortsett från underbara upplevelser som purfärsk Green Flash West Coast IPA från fat efter en cykeltur i Ojai så går det inte att bortse från Ballast Point Sculpin IPA via monopolets tillfälliga släpp i oktober. Gangsta shit från San Diego!

årets drink måste vara den islay scotch - ginger - yuzu - honey vi drack i baren på Michael Voltaggios ink i LA i somras. En strålande god början på en allmänt galen kväll som inte slutade förrän frampå småtimmarna i marijuanaröken på ett tak i West Hollywood med utsikt över hela downtown. Yours truly rökte förstås ingenting men de övriga gästerna tillhörde det vackra folket...

5 kommentarer:

Henrik sa...

Vad sägs om the Caliph?
Härlig lista. Har tack vare dig, U och faktiskt rentav mig själv lyckats dricka några av topparna ...
Pegau - mmm. Blir ingen parallell om 20 år på mina flaskor de komer att ha gått åt innan dess ...
Gonon - mmm. Amarone fast tvärtom indeed ;-)
Comtes - mmm. Trist bara att det är så högt upp i stratosfären man måste röra sig för att Champagne ska bli såååå speciellt.
Wind Gap - mmm ... Jänkarna kan när de vill och de vill allt mer.
Vad gäller Scavino 1998, om vinet bara varit hälften så gott som etiketten antydde. 2004 Astralis är en mycket bättre australier än den där piemontesiska hybriden mellan en supertoscan och Duck Creek ...
Årets drink låter intressant, men inte hälften så intressant som omgivningarna.
Gott nytt år!

Anonym sa...

Tack vare din bloggpost i februari gällande Rampolla han jag dammsuga upp de sista tre flaskorna från Bolaget. Lite turligt lyckades jag få en praktikant på Nordstan i Göteborg att skicka upp dessa tre flaskor till Uppsala även då detta inte är ok under första veckan efter släpp. Flaskorna hade aldrig funnits kvar om praktikanten känt till reglerna. :-)

Knappa 400kr flaskan är ett underpris för detta vin i mitt tycke. En flaska har gått åt och jag minns vinet som sagolikt gott med en evighetslång smak. Ska bli intressant att se om ny årgång landar på Systemet senare i vinter (och vilket priset blir).

/Joachim

Frankofilen sa...

Mmm, Henrik, de där omgivningarna var något extra. Crazy shit, som hela LA. Ge mig San Francisco alla dar i veckan...

Gott nytt själv, mot nya upptäckter tillsammans....

Joachim - kul att du gillade. Och bra jobbat med flaskorna. Gott nytt år på dig!

Anonym sa...

Hej och tack för i år Franko. Väldigt tacksam till att du introducerat mig till det nya Kalifornien. Skål!
Erik

Frankofilen sa...

Tack själv!