måndag 28 oktober 2013

2011 County Line Pinot Noir



Eric Sussman vet hur man gör vin. Jag har banne mig gillat precis allt jag smakat som burit hans signatur, från rent sagolik chardonnay och pinot noir under etiketten Radio-Coteau till de enklare men nog så goda grejerna under etiketten County Line.

Fast det är kanske inte så konstigt. Sussman har ju precis den inställning och filosofi som präglar de flesta av mina favoritproducenter. Det vill säga en bergfast övertygelse om betydelsen av terroir, och vikten av att låta den uttrycka sig på bästa sätt genom en försiktig, icke-interventionistisk vinmakning. Inget tillsatt, sparsamt med ny ek, naturligt så det förslår men utan en massa ideologiskt flaggviftande.

Vi drack 2011 County Line Pinot Noir första gången i januari, men vinet är bättre nu. Doften mer öppen, med mer av undervegetation och skogsglänta tillsammans med kryddor, blodapelsin, jordgubbar och rabarber. I vintras fanns en del ungdomliga malolaktiska gräddkoletoner som nu sjunkit in till stor del. Intrycket är torrare och svalare, med fina syror och massor av apelsintoner i den skapligt långa eftersmaken. Fin drickfas nu helt enkelt. Gott.

tisdag 22 oktober 2013

2011 Georges Descombes Brouilly Vieilles Vignes



"When those who remember real Beaujolais describe it, they make my mouth water: a light, grapy, fizzy, tart, quaffable red wine.

When I see the wine writers taking the current formula Beaujolais seriously, treating it like wine, awarding points and stars, discussing the "banana" aroma, for example, I want to scream, THESE ARE NOT LIVING WINES. These are wine robots rolling off the assembly line, millions and millions of them.

Start by accepting Beaujolais as a gift of nature, with all that implies, including the cliché: don't look a gift horse in the mouth. Value what nature gives, quirks and all. If you ever find a real Beaujolais, glory in its virtues, its immediacy, its spirit, instead of seeking size and grandeur."

Nej, det är inte någon naturvinsfrälst hipstersommelier från Brooklyn som talar, och året är inte 2013. Orden kommer från den kaliforniske vinhandlaren Kermit Lynch som sörjer att Beaujolais förvandlats till ett träsk av höga uttag, växtgifter, aromjäst, filtrering och chaptalisering i sin bok "Adventures on the Wine Route" från 1988. Det är fortfarande en av de allra bästa böcker jag läst om vin.

Kermit Lynch förstår det här med riktig Beaujolais. I boken söker han upp en åldrad och cancersjuk Jules Chauvet för att se hur vinerna skall smaka. En annan som förstår det här med riktig Beaujolais är Georges Descombes, som på många sätt är en lärjunge i samma tradition som Chauvet. Jag tror inte den gamle gentlemannen hade varit missnöjd med 2011 Brouilly Vieilles Vignes. Här får man precis den slanka, källvattenfriska upplevelse man vill ha med sköna syror, ett rangligt tanninskelett och en saftig avslutning med klingande ren frukt och massvis av krossad sten. Inte en endaste banan i sikte, däremot en härlig nos av hallon, granit, körsbär och lite gröna kvistar.

"Beaujolais should not be a civilized society lady; it is the one-night stand of wines." 

Amen.

lördag 19 oktober 2013

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva



Aglianico hör ta mej katten till livets omistliga njutningar, kanske särskilt om den kommer från Mastroberardino. 2005 Taurasi Radici Riserva är förstås inget undantag. Den här årgången känns ovanligt tillgänglig, öppen och fin med lite begynnande mognadstoner av svamp och läder i den körsbärs- och tobakstonade doften. Vidare jord, te och blommig parfym. Skön sniff!

Det smakar riktigt bra, i en lite gammaldags och oerhört italiensk stil. Höga syror förstås, men också en tät och koncentrerad mitt och en fin ryggrad av tanniner. Lång, god avslutning med tobak och mineraler. Vinet står upp på ett lysande sätt till kvällens lammgryta, men förmår även att hålla intresset uppe på egen hand. Jag har tjatat mycket om Mastroberardino. Så glad att de fortsätter att göra sådana här grejer.

söndag 13 oktober 2013

2011 Au Bon Climat Chardonnay Santa Barbara County


Det är andra gången vi dricker det här vinet. Första gången var i somras på restaurangen på Hadsten House i den smått surrealistiska dansk-kaliforniska staden Solvang. Intrycken var positiva då, och de blir inte mindre positiva när vi nu återser vinet på hemmaplan.

Au Bon Climats 2011 Chardonnay Santa Barbara County är nämligen ett riktigt gott vin. Inte stort, men heller ingen bagatell. Stilen är väldigt tilltalande, återhållsam när det gäller alkohol, men ändå tillräckligt generös för att man utan problem skall landa i Kalifornien. Fin frukt med precis lagom mycket tropiska drag bland citrusfrukterna, lite försiktiga inslag av fat som chardonnay mår så bra av, och så lite blommor och sur lie-liknande drag som ger viss komplexitet.

Smaken är en studie i fruktmognad under ansvar. Fin frukt, viss kraft och längd, men inget varmt eller tungt. Bra syror, och till med en gnutta mineralkaraktär i slutet. Inte mycket att klaga på här, vinet presterar ypperligt till maten. Att priset sjunkit med en femtiolapp efter importörsbyte från Fondberg till Enjoy gör förstås inte heller ont. Här blir det påfyllning.

onsdag 9 oktober 2013

2010 Huët Vouvray Sec Clos du Bourg




Herregud, Huët. På tallrikarna har vi en av de absolut godaste oktoberkrabbor vi ätit, men jag kommer ändå på mig själv med att bara sitta och stirra på glaset. Vilket vin! Sånt här har man knappt stött på sedan, tja, sedan vi drack systervinet Le Mont från samma årgång.  Fast frågan är om inte det här är ännu bättre.

De arton månader som gått spelar kanske in, jämförelsen haltar förstås lite av förklarliga skäl. Men det här är åtminstone lika vanvettigt bra, och det är helt öppet och spelbart från början. Nosen bjuder på en härlig korg av äpplen och allehanda citrusfrukter som någon strött krossad sten och blommor över. Några kvistar grönt får också plats i korgen, och överst hänger slingor av menthol.

Det är en härlig doft som inbjuder till sniffning, men det är i munnen det blir åka av. Satan i gatan. Vilken kraft, men ändå sådan precision. Och vilken renhet, munkänslan är kristallklar med underbara höga syror. Vinet packar rejält med koncentration, men här finns inget tyngande över huvud taget, bara en massa energi och ett härligt driv framåt, vidare. Riktigt lång, smarrig eftersmak där en gnutta restsötma tittar fram även om det står sec på etiketten, men det är bara av godo; de här visslande syrorna behöver lite socker för balansen. Och vilken jäkla balans sedan. Som en lindansös.

Det här är inget annat än absolut världsklass, inte bara i klassen torr chenin blanc. Och de tar ju knappt betalt för grejerna, drygt 190 spänn inklusive svensk alkoholskatt och frakt från Danmark. Respect. Och en massa kärlek.

lördag 5 oktober 2013

2004 Roagna Barbaresco Montefico


Apropå viner som talar med så klar och tydlig röst att det aldrig råder någon tvekan om vare sig ursprung eller producent - hit måste man förstås räkna Roagna. Vinerna kan ibland dra åt det vilda och djuriska, säkert understött av en mer eller mindre tydlig dos av brettanomyces. Att det handlar om traditionella doningar från Piemonte brukar dock vara uppenbart. Har man någon gång fått smak för de här grejerna brukar det vara väldigt tacksamt att pricka producenten i blindprovningar.

2004 Barbaresco Montefico är inget undantag. När jag köpte det här vinet tänkte jag att det nog skulle behöva åtminstone sju-åtta år på rygg för att komma runt, men varje gång jag sedan dess stött på det eller systervinet Asili har jag slagits av hur öppna och tillgängliga de varit. Så även ikväll - vinet är med på noterna från början även om det förstås blir ännu bättre efter några timmar.

Doften är alldeles ljuvlig. Massor av rosor och nagellack på toppen, och så röda körsbär, rönnbär, lakrits, mint och begynnande mognadstoner av båtsvarv och tjära. Det finns en liten antydan till stallig brett, men inte alls på den nivå jag stött på vid en del andra tillfällen. Den här flaskan präglas snarast av renhet och parfym. Och den fullkomligt skriker Piemonte.

Smaken sköljer in med koncentrerad sval rödfrukt, friska syror och ett par skopor finpulvriga tanniner. Den rena frukten skiner igenom med drag av röda äpplen bredvid körsbären. Eftersmaken är riktigt lång, slank och svårartat salivframkallande. Underbar nebbiolo med tydlig avsändare. Gillar verkligen den här stilen.

PS. Ur led är tiden när DN pushar samma grejer som bloggarna. Roagnas sköna 2006 Langhe Rosso tog slut på ett ögonblick efter att den toppat DNs lista. Kronstam, kom tillbaka ;)

fredag 4 oktober 2013

2010 Walter Hansel Pinot Noir The North Slope Vineyard


För eventuella trogna läsare därute kommer det knappast som en överraskning att jag gillar grejerna från Walter Hansel Winery. Alltså inte så mycket att fundera över när det släpps en ny årgång av favoriten Pinot Noir North Slope Vineyard, även om nollnian kanske inte riktigt fick in den totala träff i njutningscentrum jag vant mig vid.

2010 sägs vara en svalare årgång än den föregående, å andra sidan sägs avkastningen ha varit väldigt låg med koncentrerad mörkfrukt som följd. Som vanligt enklast att smaka själv och se hur man upplever vinet. Men visst fortsätter den här årgången i samma mörka, köttiga stil som nollnian. Mer mörka körsbär och hallon än röda jordgubbar, däremot samma sköna blodapelsintoner som vanligt, och så kryddor och en del uppenbar men god ek på det. Men syrorna känns piggare, och det finns lite mer elegans även om smaken är bred med en värmeknorr i slutet. Fortfarande ungt, men samtidigt väldigt öppet och generöst med bra sug i doften och fin längd i eftersmaken. Gott.

Ser man till nyare kaliforniska producenter som hämtar frukt från riktigt svala områden som Sonoma Coast eller Anderson Valley så är vinerna från Hansel mer fläskiga i stilen. Samtidigt känns de väldigt mycket Russian River Valley. Generöst, smakrikt och gott. Inte så mycket att fundera över som sagt.