torsdag 28 mars 2013

2011 Schäfer-Fröhlich Vulkangestein Riesling trocken


Den tyska dominansen fortsätter. Det har väl aldrig varit roligare att vara rieslingälskare? Gamla favoriter levererar på topp, och bakom dem kommer en lång rad hungriga yngre namn. Behöver man egentligen något annat än tysk riesling? Det gör man förstås, men frågan infinner sig gång efter annan när man sitter med ännu ett vin i glaset som med lekande lätthet kombinerar elektricitet och stenig mineralitet.

Ta till exempel 2011 Vulkangestein trocken. Här har Tim Fröhlich valt ut druvor från flera lägen i sina vingårdar i Schloßböckelheim och Bockenau. Den gemensamma nämnaren är att jordmånen är vulkanisk. Man har skördat lite tidigare än vanligt, men annars är rankorna gamla och druvmaterialet kunde tänkas ha gått in i någon av deras Grosses Gewächs. Istället säljer man vinet för en spottstyver. Och lekande lätt har man gjort ett instegsvin som levererar på en nivå som är allt annat än basal.

Lekande lätthet är också vad som bäst karakteriserar vinet. Det för sig till synes helt utan ansträngning, med en oerhört vacker elegans och precision. Klangen är kristallklar, med grönäppliga syror och en fokuserad munkänsla. Efter bara en kort stund får man en ung men redan ganska komplex doft med skira slöjor av blommor och lite kryddgrönt (dragon!). I djupet mullrar mineraler med drag av krabbspad och rök. Frukten är krispig och frisk, med äpplen, citrus och en liten tropisk touch. Eftersmaken biter ifrån med lite grapebitterhet.

Det här är ruskigt gott för nästan inga pengar alls. Hur katten gör de det, tyskarna?

lördag 23 mars 2013

2007 Mastroberardino Taurasi Radici


Som Finare Vinare konstaterade i eftermiddags är det här en höjdarversion av Radici Taurasi. Fast frågan är om det egentligen finns några dåliga versioner? Mastroberardino har de senaste åren seglat upp som en av mina absoluta favoritproducenter. Det finns inte många som levererar sådan här kvalitet med så beskedliga prislappar.

Nollsjuan är en omedelbar och lättbegriplig sak direkt ur flaska, med massor av yppig, aning fluffig frukt. Årgången känns generös och varmblodig, men tro inte att vinet svajar det minsta på balansen. Tvärtom, det ligger kassaskåpsäkert i munnen med goda, friska syror och en skön struktur som gjord för en rejäl köttbit. Eftersmaken sträcker ut på ett behagligt sätt med en gnutta värme och fina mineraliska toner. I doften hänger körsbär, blommor, tobak, grus, kryddor, köttsaft, mint...stopp snälla.

Jag älskar aglianico från Mastroberardino.

PS. €22,90 från Belvini. Sägs dyka upp på SB under våren via Tryffelsvinet.

söndag 17 mars 2013

2011 Pierre-Marie Chermette / Domaine du Vissoux Fleurie Poncié


Ibland tycker man faktiskt lite synd om Systembolaget. De tycks ju få skit från alla håll av det riktigt vinintresserade Sverige. Kritiken handlar ofta om utslätning och likriktning där monopolets storlek och sortimentspolicy inte tillåter intressanta viner från mindre producenter. En hel del smockor har delats ut av anonyma garderobstyckare i vinbloggosfären (gärna med löjeväckande alias på gymnasiefranskanivå, typ Le Francophone), som förefaller kunna skriva om precis vad som helst bara det är köpt från en liten internethandlare i Danmark eller Tyskland.

Så vad gör monopolet? Jo, i marssläppet lanserar man en riktig Cru Beaujolais som vore den hämtad direkt från någon vinbar i tionde arrondissemanget. Vi snackar vingårdsgamay från trettiofemåriga rankor sprungna ur granit laddad med kvarts. Vi snackar handskörd, naturjäst, neutrala fat, minimalt med svavel och absolut ingen chaptalisering. Vi snackar om ett vin som får snubbar som John Gilman att gå i spinn och dela ut hela 94 poäng med formuleringar som "beautiful wine... great transparency... vibrant sappinesss... excellent focus and balance... stunnning length... Lovely juice". Men vi snackar absolut inte om något konstlat naturvinssläpp; det här är en Fleurie som skall finnas på hyllorna i minst ett halvår. Bara en sådan sak. Nä, hörni. Nu är det dags att ställa sig upp och klapp, klapp...

För det här är ett riktigt välkommet tillskott i sortimentet, i en stil som garanterat aldrig blir folkkär men som erbjuder underbar variation bland alla halvsöta venetier på hyllorna. Nypoppad vid tolv grader handlar doften bara om krossad sten. Efter hand dyker en del hallon upp tillsammans med blommor och gröna nyanser av örter och blomstjälkar. Smaken är lätt och slank (12,5%) men ändå med förvånansvärt mycket struktur i form av finkorniga tanniner. Aromerna har en sötare karaktär i munnen än man kan tro av doften, och klingar ut på ett skönt vis med blodapelsin. Bör kanske ligga till sig lite och är kanske inte för alla, men ni som har suttit med ett leende på läpparna av saker som Lapierres tia bör å det snaraste kolla upp det här.

Systembolaget - jag avskyr er fortfarande, men fortsätt såhär.

PS. Nyhet i ordinarie sortimentet nu i mars via Handpicked Wines. 149 spänn.


Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola


Kärlek, kärlek, kärlek. Älskar verkligen übertraditionella Roagnas stil och tolkning av nebbiolo. Att sälja mogen årgångsblandad Pajé för halva priset gör knappast revisorn glad, men som vinälskare sitter man med ett stort leende till risotton. Rödfrukt, mognad och en gnutta brettanomyces med en ram av harmoniska tanniner under nedsmältning. Klockren att dricka nu men tyvärr slutsåld och det ryktas om rejäla prishöjningar i framtiden från producenten. Attans att jag inte köpte ett gäng fler flaskor...

söndag 10 mars 2013

Lördagmiddag


Fin ljust gyllene färg. Goda mognadstoner med kavring, nötter och honung, samtidigt elegans och pigg friskhet med citrustoner, klockrena syror och ett långt mineraliskt slut. En fantastisk start, kanske kvällens godaste vin i min mun. Dricks perfekt nu men är långt från att vika ned sig.


Oväntat mycket petroleum, och en i övrigt något dammig och stenig doft. Våra gästers gissningar på Trimbachs Cuvée Frédéric Émile känns plötsligt klockrena utifrån hur vinet beter sig, men jag vet ju vad vi dricker. Smaken är slank och en aning besk. Vinet är klart gott, men jag hade nog hoppats på lite mer. Och de en gång så älskade petroleumtonerna kan gärna få försvinna från min riesling, tack. Punkarn provade också nyligen.


Örtig, grön doft med bark, malört och grönpeppar samt lite rök och chark bland björnbärsfrukten. God, lång smak med rejäla, korniga tanniner och lite kininbitterhet i svansen. Lite diskussion kring bordet om vinets karaktär. Sexig och krämig fördes fram. Ha, säger jag. Det här är en gammaltestamentlig rackare som aldrig har knullat. Sträng och sipp, men väldigt god. Att det är en nordrhônsk syrah är väl egentligen uppenbart redan från första sniffen ur karaffen, men eftersom det finns ett tema begriper jag inte hur det andra glaset skulle kunna passa in.


Jag vill nämligen sätta Voges nollfyra i Italien. Det spelar ingen roll att ni visar mig etiketten. Här får man körsbär, rött äpple, nagellack, blommor, mintig polkagris och lite fatig bittermandel i en allmänt vinös doft. Smaken är god, aningen längre än grannen, men det finns ju absolut ingenting som talar för norra rhône eller syrah enligt min mening. Ser nu att bordet ville till Italien även när jag hällde nolltrean för några år sedan. Ett vin som kanske mer är ett resultat av källlarbete än jordmån och ursprung...


När det gäller Piemonte tycks mina smaklökar bli allt mer traditionalistiska för varje år, så frågan är väl hur Luigi Piras viner egentligen landar nuförtiden? Riktigt, riktigt bra måste man säga. Det här är en vacker avvägning mellan tradition och lite modernitet. Fatkaraktären är urläcker, och låter terroiren få fullt spelrum. Menthol, tobak, körsbär, blommor och nagellack. Alls inte för tungt och mullrigt, men visst är det en Serralunga. God och lång med greppiga, tättvävda tanniner. Vinet är fortfarande ungt och kommer av allt att döma att hänga med i många, många år. Sannolikt ännu bättre om fem, men stor leverans redan nu. Alltså 2004, vilken jädra årgång det var. Skall köpa lite mer Pira när nollåttorna dyker upp.


Röd hallonfrukt, ljusa kryddor, lera och lite kött. Fin pinosity, nedtonade fat och skön karaktär. Hyfsat lång och rätt elegant, men förstås för ung för att kunna visa upp hela registret. God att dricka nu, men framför allt en för mig nyttig avstämning angående stilen hos d'Angerville. På återseende runt 2010...

fredag 8 mars 2013

2009 Donkey & Goat Syrah The Recluse


På vinfronten intet nytt. Skyttegravskriget pågår med oförtruten intensitet. Ena sidan levererar en kanonad med andemeningen att alla naturviner är defekt skräp som aktivt måste motarbetas. De är så konstiga och dåliga att de sänker varje seriös restaurang. Ja, de är helt enkelt rena lurendrejerierna och mest ett substitut som passar de stackars fattiglappar som inte har råd att köpa riktigt vin, helst Graaand Kryyy.

Andra sidan svarar med att avfärda majoriteten av världens kvalitetsviner som kemiska dekokter som mest ger huvudvärk. Gud vet vilka tillsatser de har hällt i vinerna i jakten på höga poäng! Och inte uttrycker den där eksoppan någon terroir heller. Det är mest söndersvavlat skräp lämpat för gamla mossiga etikettsdrickare som inte har fattat ett dyft.

Det generaliseras och överdrivs och avfärdas med bredast möjliga penseldrag. 2013 finns det vinlistor på restauranger och vinbarer som tycks mer sammansatta av rent ideologiska skäl än av det faktum att vinerna levererar. Samma sak med en del importörers och vinhandlares sortiment, fenomenet är internationellt.

Kvar i ingenmansland finns en samling producenter som oftast inte har bett om att få tillhöra varken den ena eller andra falangen i detta ställningskrig. De försöker bara göra de bästa viner de kan utifrån den jordplätt och det klimat som naturen har skänkt dem. Det kan innebära att man använder mer eller mindre svavel, och det kan involvera uppfostran i såväl nya som gamla ekfat av varierande storlek och mängd. Ofta förvaltar dessa vinbönder ett arv från en eller flera generationer bakåt, eller så har de startat från början med egna händer. Men alla har de hantverket och noggrannheten gemensamt.

Om några år kommer förstås hela den här diskussionen att te sig löjlig. Ena sidan kommer att upptäcka att de missar mängder av urgoda, spännande viner från producenter som ibland tillhör topparna i sina respektive appellationer. Och att som en del naturvinstalibaner avfärda några av världens mest eleganta, sinnliga och terroirdrivna viner på rent ideologiska grunder är förstås inte heller hållbart. Åtminstone inte om man verkligen gillar vin.
____________________________________

Var har vi då lilla Donkey & Goat i allt detta? Ja, var har vi dem egentligen? Det säger sig väl självt att ett vin från ett så onaturligt område som Kalifornien inte kan vara naturligt? Speciellt inte med en så rent huvudvärksframkallande alkoholnivå som dryga fjorton procent. Det hade möjligen gått bra hos en klunkbar naturlig sydfransos från Languedocs bakvatten, men njae... Och så är ju vinet delvis uppfostrat i ettåriga franska fat som ger lite träsmak. Terroirdödare! Det här är helt klart något för grand cru-maffian som gillar svindyr biff med béa, gärna på någon annans representationskonto.

Fast vänta nu, det handlar ju om en liten småskalig producent och druvorna är biodynamiska eller ekologiska eller något annat hokus pokus. Vinet är ju tamejkatten fottrampat, och man använder ingen odlad jäst, bara den som redan finns på druvorna. Självklart är vinet varken filtrerat eller klarnat, och man tillsätter inget eller minimalt med svavel. På hemsidan upplyser man om att vinerna ofta är grumliga, speciellt de vita. Grattis restaurangkunder! Man gör ju till och med något så bisarrt som ett skalmacererat orange vin på Rousanne, for crying out loud. Och när naturvinsmormor Alice Feiring i sin bok "Naked Wine" listar producenter som är värda att dricka är Donkey & Goat representerade som en av bara en handfull jänkare i en flod av europeiska naturliga skräpviner. Det här går säkert rakt in på vinlistan på NOMA, se upp alla sommelierer som vill att gästerna faktiskt skall njuta av vinet.

Hmmm. Om vi kanske skulle smaka på vinet istället, utan ideologiska glasögon? Tillvaron blir liksom enklare då. Efter någon timme i öppen flaska har doften tagit ut en sagolik höjd. Attans vilket sniffevin, det är alldeles ljuvligt att sätta näsan till kupan. Det här är toppklass, rena referensmaterialet för syrahdruvan med hallon, björnbär, svarta oliver, lufttorkad skinka, rökt korv, enbär, kryddor, lakrits, en liten grön örtkvist... snälla stoppa mig. Och så lite blommiga topptoner som sannolikt kommer från de tre samjästa procenten viognier. Det här utlovar stordåd, vem behöver Côte Rôtie när man har Anderson Valley?

Smaken lever kanske inte riktigt upp till allt detta. Den är allt annat än dålig men tar oss ner på jorden en smula från svindlande höjder. Framför allt handlar det om spets med riktigt höga syror i en bedrägligt slank kropp helt utan tyngande hetta. Det finns både frukt och nafsande tanniner, men det känns som att vinet skulle må bra av att rundas av med något år på rygg. Samtidigt kan jag inte låta bli att sträcka mig efter en klunk efter annan redan som vinet är nu. Eftersmaken klingar en rejäl stund med massor av svarta oliver och blodapelsin. (92+)

Se där så enkelt det var. Är det gott så är det gott. Kan vi inte sluta krångla till allting och i stället bara försöka behålla nyfikenheten och älska vin?

PS. Finns i BS till riktigt bra pris via importören Vinopia ( runt $40 + skatt på plats i Cali). Jag måste erkänna att jag har träffat ägaren Zwampen i ett privat sammanhang en gång och tycker att han är en riktigt trevlig prick. Det sagt så har Vinopia samlat på sig ett ruskigt skönt sortiment av jänkare. Jag beställde en låda blandat från BS och det mesta har levererat.

onsdag 6 mars 2013

Pomerol med Neal Martin

Neal Martin och Johan Berglund

Neal Martin är i stan för att  lansera sin Pomerolbok, inbjuden av Roberson Wine. Under några dagar väntar ett flertal provningar både för branschfolk och den vinintresserade allmänheten. Det är fullt runt bordet den här kvällen på Villa Kälhagen.

Tycker man Neal framstår som en musiknördig lärare så är det precis vad han var en kort period innan vinintresset helt tog överhanden. Han fick in en fot i branschen, läste in ett WSET-certifikat och startade sedan för tio år sedan vinbloggen Wine Journal. Jag som vinälskare minns den som en av de säkraste nätadresserna för högkvalitativ vinjournalistik med personlig prägel. Det var jag inte ensam om att tycka, läsarantalet steg och efter några år valde Robert Parker att knyta Neal till sig som en av skribenterna för Wine Advocate.

I slutet av förra året släpptes hans Pomerolbok i liten utgåva på eget förlag. Man förstår på Neal att det nog blev mer jobb än han kanske hade tänkt sig. Arbetet har hållit på i flera år parallellt med åtagandena för Wine Advocate, och när jag på skämt frågar honom efter provningen om det blir fler böcker om de andra appellationerna i Bordeaux får jag mest ett snett leende till svar.

Men så har ambitionsnivån också varit väldigt hög. Redan från början var Martin klar över att han inte ville producera ytterligare en knastertorr uppslagsbok med sida upp och sida ner av odlingsareal och druvsammansättningar (även om boken såklart kan användas som en sådan också). Nej, först och främst var han ute efter historierna och människorna bakom vinerna. Det har blivit många timmars intervjuer på plats, intervjuer som ibland nästan blev väl öppenhjärtiga. Neal berättar att han ibland fick höra saker som helt enkelt blev för personliga för att han skulle känna sig bekväm med att använda dem.

Jag har inte hunnit läsa hela boken från pärm till pärm ännu, men jag tror inte det är för mycket sagt att påstå att det här är det nya referensverket för appellationen. I sammanhanget måste också nämnas de oerhört vackra bilderna signerade den svenske fotografen Johan Berglund. Är man intresserad beställer man enklast boken från Martin själv.


Vinerna då? Efter att ha hört Neal berätta om Pomerols historia blir man förstås sugen på att smaka. Flaskorna är hämtade från den brittiska handlaren Roberson Wines sortiment. Syftet med att plocka över Neal Martin till Sverige är förstås att skapa publicitet för den svenska nätbutiken och priserna är hämtade därifrån.


Först ut är två ungdomar. 2007 Ch Latour à Pomerol (ej i lager men enligt uppgift runt £40-45) visar att man inte skall se ner på så kallade mindre årgångar. Här får man en luftig och öppen nos med lite godartad grönhet, kaffe, plommon och jord tillsammans med en drickvänlig munkänsla i lite lättare stil. Gott. 2006 Ch Bellegrave (265 kr) är dock inte så spännande. Knuten och lite klumpig med rätt mycket mörkrost. Nja.

Härnäst hamnar ännu en så kallad dålig årgång i glasen. 2002 Trotanoy (1100 kr) är dock allt annat än dålig. Visst finns en liten grön knorr i både doft och smak, men också ädel tobak, jord och fina fatkryddor tillsammans med stiliga tanniner och en god, mineralisk längd. Fast ännu bättre smakar nästa glas med 2000 Ch Clinet (1215 kr). Månne är det frukthoran i mig som vaknar till. Här får man ett vin med tät färg och en stor doft med begynnande stallighet tillsammans med slösande ren, varmmogen frukt. Tanninerna är respektingivande men smeksamma, syrorna sitter precis där de skall och eftersmaken hänger kvar en bra stund. Rätt moderna grejer som dock inte svajar det minsta. "Det här gillar min chef", säger Neal, som själv föredrar Trotanoy ikväll.

1985 Ch de Sales (ca £40-45) hälls upp direkt medan de andra vinerna fått lite luft i glasen. Fast det hjälper nog inte. Långt gången mognad med nypon, järnfilsspån och båtvarv tillsammans med en rätt snipig och kort munkänsla där tanninerna ändå lyckas ge ett sista tjuvnyp. För min smak är det här over the hill. Neal håller med.

Inte heller 1999 Ch La Conseillante (990 kr) ger någon direkt feeling. Doften är liten och känns en smula knuten. Drag av simbassäng, äppelskrutt och järnfilsspån. Klart bättre i munnen med salmiak och lite mineraler även om mitten känns en smula gles. Öppnar i ärlighetens namn upp en del men vi flyttar oss raskt vidare till sista paret.

Nittioåttorna anses som väldigt lyckade på högra stranden. Neal gör den intressanta reflektionen att konsulterna (läs Michel Rolland) nog aldrig haft större inflytande än vid den här tiden, medan senare årgångar som 2009 och 2010 mer uttrycker de specifika årgångsbetingelserna. Hur som helst landar två alldeles underbara viner i glasen. 1998 Ch Lafleur Pétrus (2480 kr) är som ett skimrande sammetstyg, öppen och komplex med en vacker struktur och en härlig längd. Vid en direkt jämförelse känns frukten hos 1998 Vieux Château Certan (2040 kr) mer syltig i ordets bästa bemärkelse. Här handlar det om rena hallon, och så salmiak, läckra fattoner och en liten animalisk knorr. Smaken är ypperligt balanserad med ett underbart mineraliskt, osött slut som bjuder på kvällens bästa längd. Stor Bordeaux är jäkligt gott. Men smakar det så kostar det. Personligen köper jag inga av de här flaskorna, men det är förstås den egna plånboken som styr.

Ett stort tack till Neal Martin och Johan Berglund, samt till Roberson för inbjudan!

Disclaimer: Jag blev inbjuden och betalade således ingenting för provningen. Boken ingick också utan kostnad.

PS. Niklas träffade Neal tidigare under dagen.

fredag 1 mars 2013

2004 Château Pichon-Longueville Baron


Sådärja Bordeaux, nu är vi kompisar igen. Efter lite småjobbiga konfrontationer med plufsiga, tunga nollnior står skåpet där det skall. Det är ju sånt här ni är bäst på. Nog finns det rätt mycket trä i doften, men det handlar om goda fat med salmiak, tobak och en begynnande stallighet. Och så skön pauillacfrukt på det, toppad med lite jord, blommor och mint. De bananskal jag hittade i både den här årgången och nollsexan när de var purunga är som bortblåsta, nu handlar det bara om ren cassis med en liten plommonkant.

I munnen landar ett vin med den där typiska balansen bordelaisarna är (eller åtminstone brukade vara) så bra på. Syrorna är friska, tanninerna nafsar lätt och mitt i allting går en stråle av skön cab/merlotfrukt. Det är osött och friskt, men ändå med kraft. Efterklangen är lång med en skönt småsalt mineralkänsla.

Här har väl egentligen inte hänt så himla mycket på snart fem år. Även om vinet är öppet och harmoniskt att dricka nu lyser de riktiga mognadstonerna med sin frånvaro. Sådana här grejer verkar kunna ligga hur länge som helst. Nästa flaska kan säkert vänta fyra-fem år även om det är en ruskigt god claret redan nu.