måndag 30 december 2013

Årets viner 2013


Snart är ännu ett år över mina vänner, och som vanligt inbjuder de här sista skälvande dagarna till både framtidsplaner, eftertanke och retrospektion. Det är helt enkelt dags att sammanfatta vinåret 2013 innan vi lägger det till handlingarna och kliver vidare mot nya upplevelser.

Det kryllar av listor så här års, och man kan förstås göra dem på många olika sätt. Det skulle vara lätt att slänga ihop en med flashiga etiketter som passerat under året. 1999 Clos Ste Hune, 2004 Astralis, 2008 Gaja Sperss, 2009 Cathiard aux Malconsorts, 2009 Guigal La Mouline, 2006 Sine Qua Non Raven Grenache, 1998 Scavino Rocche dell'Annunziata....

Det där är förstås allt annat än dåliga viner, och tanken är inte att på något vis förringa dem. Men samtidigt är det ju inte så det funkar. Åtminstone inte för mig. När dammet lagt sig och man blickar tillbaka är det som vanligt vissa viner som sticker ut. Viner som träffat så rätt, viner man gått och tänkt på långt efteråt, viner man bara längtar till att dricka igen.

Så här kommer den. Min egen högst subjektiva lista över årets viner.

1. Jag kanske borde byta namn på bloggen. Gudarna skall veta att det inte har saknats förslag, allt från the Yankophile via Stars and Stripes Forever till the Hillbilly. Kärleken till Kalifornien blev förstås knappast mindre av några veckors besök i samband med ett underbart bröllop under sommaren. För min smak finns det inget mer spännande än det Nya Kalifornien just nu, och Pax Mahles 2011 Wind Gap Pinot Noir Sonoma Coast träffar bara så rätt. Skall jag bara välja ett vin i år blir det något från Wind Gap. Är det det vin jag satt högst poäng på? Nej, men det är inte heller grejen. Som Mahle själv säger:

"Wind Gap is not about making the "perfect wine" it's about making honest, authentic and compelling wine from special vineyard sites."

Jag släpade faktiskt hem vinet från västkusten, bara för att upptäcka att Vinunic hade lagt upp det i restaurangsortimentet. Sällan har en privatimport känts lika nödvändig.
________________________

2. Någon timme efter att vi själva stått i den där branta sluttningen och fingrat på den skaljdursrika jordmånen frågar Sashi Moorman om vi vill smaka vinet från tank. Hans ögon strålar när vi får 2011 Domaine de la Côte Sta Rita Hills i glasen. Och det tar väl bara en sniff innan jag måste vända mig mot honom och skratta högt jag också. Herregud, kan man göra sådana här grejer i Sta Rita Hills? Jo, vingårdscuvéerna Bloom's Field och La Côte är större och bättre, men det här vinet var så öppet och förföriskt att man, faktiskt, måste skratta rakt ut. Åt livet och glädjen i att bara finnas till en förmiddag i ett industrighetto i Lompoc.
________________________

3. Jo, tian är nog "bättre" och kommer definitivt att klara sig bättre i källaren, men för att dra en kork och hinka i sig just nu är 2011 Pierre Gonon Saint-Jospeh helt oemotståndlig i sin elegans och sin respekt för druva och jordmån. En anonym kommentator tyckte vinet var tämligen enkelt med begränsad potential - "en sorts Amarone för bloggare fast tvärtom". Det är helt ok för mig. Det finns faktiskt inte så jäkla många viner kvar i den här traditionella stilen, och vi måste vara rädda om dem. Lämna dem till dem som älskar dem.
________________________

4. Det här var året som min vinlivslånga förälskelse i Bordeaux fick sig en törn. Se upp för en möjlig uppslitande skilsmässa i framtiden, även om jag redan nu kan förutse en del mercy fucks med stående favoriter. Under året blev det bara mer och mer uppenbart att den bästa Bordeauxen görs i Kalifornien...eller kanske av en amforatokig naturvinsnisse i Toscana? Nja, man skulle väl kanske knappast missta 2008 Castello dei Rampolla Sammarco för en claret. Men en av de mest intresseväckande cabbar vi druckit på ett tag var det.
________________________

5. Det är ju istället så här Bordeaux skall smaka. Fast Cathy Corison har kört sitt eget race i trettio år. Inte samma mineraler eller vilda känsla som vinerna från bergen; bara klassiskt och perfekt avvägt med underbar dalbottenfrukt och en härlig balans. Kändes kanske en gnutta äldre än den 2005 Corison Cabernet Sauvignon Kronos Vineyard det faktiskt var, men underbar stil här.
________________________

6. Det måste ha varit krabban. Eller, förresten, jag vet ju att Hüets grejer ligger på den här nivån. 2010 Clos du Bourg Sec handlade bara om kraft, precision och renhet. Toppklass, inte bara i grenen torr chenin blanc.
________________________

7. Det skall bli så roligt att om tjugo år få bjuda på 09 och 10 i parallella glas. Fast vänta nu, då är jag ju nästan pensionär. Och hur i helskotta skall jag kunna spara vinerna när de är så goda redan nu? Nåja, förra året var det nollnian och nu 2010 Domaine du Pégau Cuvée Réservée. Två i mitt tycke snudd på perfekta uttryck av Châteauneuf-du-Pape. Två årgångar som folk kommer att jämföra över de kommande decennierna. Jag är glad att ha utgångspunkter för dem båda.
_________________________

8.  1990 Dunn Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Gubben på berget igen. 'Nuff said.
_________________________

9. Lite bubbel måste man ju ha med. Och jag älskar när de kommer så här, lite från sidan, som ett gomrensande mellanspel. 2002 Taittinger Comtes de Champagne bjöd på mineral och balans på hög nivå, i föredömlig chardonnaystil. Tack igen Ulrik!
_________________________

10. Fast när det gäller chardonnay, eller vitt över huvud taget är det frågan om något skakat min värld i år som den  2010 Ganevat Les Grands Teppes Vieilles Vignes som dök upp blint på en middag i januari. Javisst, det är osvavlat, och javisst, det är fullständigt magiskt. Total renhet helt utan oxidation.

Gott nytt år allihop!

PS.
årets öl - ja, bortsett från underbara upplevelser som purfärsk Green Flash West Coast IPA från fat efter en cykeltur i Ojai så går det inte att bortse från Ballast Point Sculpin IPA via monopolets tillfälliga släpp i oktober. Gangsta shit från San Diego!

årets drink måste vara den islay scotch - ginger - yuzu - honey vi drack i baren på Michael Voltaggios ink i LA i somras. En strålande god början på en allmänt galen kväll som inte slutade förrän frampå småtimmarna i marijuanaröken på ett tak i West Hollywood med utsikt över hela downtown. Yours truly rökte förstås ingenting men de övriga gästerna tillhörde det vackra folket...

torsdag 26 december 2013

2 x 2010 Södra Rhône


Vi gör en turné hos respektive föräldrar under julhelgen. Farmor och farfar är stadiga kunder hos Bristly, varför det inte är förvånande att vinerna från Saint Jean du Barroux dyker upp i glasen. I det andra har vi samma årgång, samma region men en annan appellation.

2010 Saint Jean du Barroux ter sig klart mörkare, med lite sötare frukt och mer av skogsbär och skogsglänta snarare än garrigue. Lite kött och lakrits fyller på innan det är dags för en tät och skogig munkänsla. Det mullrar på rätt bra, men helheten känns fortfarande en smula knuten. Trots att frukten är fullpackad och det sannolikt finns en hel del procent är helheten sval i en sydländsk stil. Bra syror! Ett riktigt gediget hantverk med god potential för framtiden.

Fast det går inte att komma ifrån att 2010 Bosquet des Papes är snäppet bättre. Här har vi en tia som är rena charmtrollet redan nu. Visst finns den årgångstypiska strukturen och syrorna, men doften är rent ljuvlig och helheten inbjudande. Rena, traditionella grejer med jordgubbar, kirsch, grenachekola, tång, kött och garrigue. Så här skall en Châteauneuf dofta! Smaken smeksam med en fin kärna av frukt och tanniner, eftersmaken god med friska syror och en gnutta angenäm värme. Bosquet des Papes övertygar som vanligt, riktigt god nu och säkert ännu bättre om fem. Älskar den här producenten.

fredag 20 december 2013

2004 La Rioja Alta Rioja Viña Ardanza Reserva


Kors i taket! Eller skall man kanske säga Viva España? Två spanska viner på en månad. Med tanke på hur konsumtionen sett ut de senaste åren måste man tala om ett trendbrott.

Återigen är det anrika, traditionella La Rioja Alta som lockar. Nollettan av det här vinet ansågs vara en så lysande årgång att den fick beteckningen Reserva Especial, vilket bara har hänt tre gånger. Vi har druckit det vinet flera gånger med god behållning. Men nu är det nollfyrorna på hyllorna, ett inte så pjåkigt år det heller.

Jämfört med producentens Gran Reserva 904 får Viña Ardanza Reserva lite mindre tid i amerikanska ekfat, vilket jag tycker märks till det bättre. Här finns betydligt mindre av dill och volatilitet, även man så klart hittar en hel del vanilj, chokladpraliner och kafferost. Annars vore det väl ingen klassisk Rioja? Men frukten har fin stuns med plommon och mosade röda bär, och så lite jord, kött och violetta blommor på toppen. Rätt snygg parfym får man säga, och så lite sköna lädertoner som skvallrar om att vinet trots allt snart har tio år på nacken.

Smaken är klassisk - slank och syrlig men absolut inte tunn eller ihålig. Liten känsla av torkad frukt och balsamiska toner, men ändå med fin spänst och saftighet. Tanninerna smeker som ett lågsiffrigt sandpapper, och eftersmaken  hänger kvar en skaplig stund. Det finns en tidlös elegans hos de här vinerna från La Rioja Alta man måste applådera. Som jag tidigare sagt, sånt här vill man absolut dricka ibland.

lördag 7 december 2013

2010 Radio-Coteau Pinot Noir La Neblina


"Now is the best time in a generation to drink California wine."

Orden är saxade ut förordet till Jon Bonnés smått fantastiska bok "The New California Wine" som kom nu i november och som har agerat kvällslektyr den senaste tiden. Köp boken! Ni kommer att ha behållning av den oavsett om ni som jag blivit handlöst förälskade i Kaliforniens viner de senaste åren, eller om ni lever kvar i en förstockad villfarelse om vad Kaliforniska viner egentligen handlar om.

Jon Bonné kan nämligen skriva. Han bjuder på en fin exposé över delstatens historia, från pionjärerna till allt som gick snett i jakten på Big Flavor. Och förstås en översikt över alla nya, spännande producenter som kommit fram de senaste åren i den Nya Vågen.

Det här är som alla bra vinböcker en bok man blir törstig av. Vi korkar upp 2010 Radio-Coteau La Neblina. Precis som förra gången är det här alldeles underbart. Kristallklar rödfrukt, skogiga undertoner, ljusa kryddiga fattoner och den där underbara undflyende känslan av klockren pinosity. I munnen slankhet, bra syror, härlig längd, underbar balans. Ja, det här är inget annat än svingott. Älskar de här grejerna från Eric Sussman.

söndag 1 december 2013

Sjuttiotalet

"Wanted! Young man single and free!
Experience in love preferred, but will accept a young trainee..."

Hej och välkomna till tolvstegsprogrammet. Jag heter Frankofilen och är en svårartad listnörd. Lyckligtvis är jag inte ensam. Ta till exempel Niklas som plötsligt levererade en personlig Spotify-lista med nittiotalshits härom veckan. Jag älskar sånt, och självklart utbröt en vild diskussion per mail där både jag själv och Finare Vinare visade tillräcklig åsiktsinkontinens för att sätta ihop kompletterande listor. Snart väcktes frågan om man inte borde göra samma sak med sjuttio- eller åttiotalet?

Det var väl ungefär då sjukdomen slog till med full kraft. Jag försökte nämligen göra en spellista över sjuttiotalet. Ha, det går ju inte! Decenniet var ju så inihelvete mycket bättre än nittiotalet på alla vis. Ta bara alla singer-songwriters, hela den sköna West Coast-scenen, för att inte tala om England och New York. Och då har vi inte ens snuddat vid övriga Europa eller vid soulmusiken som upplevde en verklig guldålder.

Ja, ni förstår själva. Jag var snart uppe i över ett dygns speltid. Screw that. Men om man begränsar sig lite då? Varför inte en lista med bara sjuttiotalssoul, all killer, no filler? Det är ju trots allt den musik jag kanske lyssnat mest på de senaste femton, tjugo åren. 

"I'm a real tough act to follow..."

Så här är den. Den landade på knappa fem timmar, och då har jag nog glömt en hel del samtidigt som jag medvetet låtit bli en del grejer som känns sönderspelade. Det är dessutom mycket som fortfarande inte finns på Spotify. Jag hade till exempel gärna haft med Johnny Bristols "I Sho' Like Groovin' With You" (1976) eller Tom Brocks "Naked As The Day I Was Born" (1974). Men men. 

Flera av de här låtarna hör förstås stilmässigt mer hemma i sextiotalet, men är de släppta mellan första januari 1970 och sista december 1979 så platsar de, även om jag fubbade lite och slängde in en nutida remix bara för att den gör mig glad. Ni märker vilken låt. Men det är med viss nödvändighet det blir en smula spretigt, från det slickaste slicka till low-fi-soul som Jack Hammers "Swim" (1971). Och det går såklart inte att komma runt discon. Det finns några sådan låtar utspridda på hela spellistan, men även ett längre parti sista timmen i slutet, när vulkanutbrottet Millie Jackson klingat ut och det börjar regna technicolor-stråkar över Phyllis Hyman...

Så, om någon är intresserad - varsågoda.

onsdag 27 november 2013

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken


November säger ni? Regn och rusk och ett mörker som sänker sig redan vid tretiden? Glöm det, här snackar vi solens första värmande strålar i april, fågelkvitter och höga klarblåa skyar. Vi har nämligen korkat upp Bürklin-Wolfs purunga 2012 Wachenheimer Riesling som inte är annat än svingod. Hur katten gör de det egentligen, tyskarna? Vilken sanslös renhet, vilken lekande lätthet, vilken friskhet. Smarrig doft av päron, persika, citrus, dragon och mineraler, och så en sval, rensande munkänsla med klingande syror och gnistrande mineralkaraktär som bara inbjuder till en klunk efter en annan. Det här verkar ha varit en klockren årgång i Pfalz, perfekt fruktmognad utan tyngd. Vinet är urskönt nu, och kommer sannolikt vara rent livsfarlig framåt vårkanten när den lilla nyjästa päronton som ändå finns där har försvunnit. Var katten lade jag solglasögonen?

PS. Moestue via BS. Ynka 146 spänn. Påfyllning, bitte.

lördag 23 november 2013

2005 Domaine la Barroche Fiancée



Ahh, 2008. Minns ni? Vinbloggosfären bestod av blott en handfull rosenkindade entusiaster som snällt köade till monopolets nyhetssläpp, Beaujolais var ett räligt skumbanandoftande vin man helt kunde strunta i, och minst en gång i veckan dök det upp en hyllningspost till Julien Barrot och hans Domaine la Barroche. O, quae mutatio rerum...

Nåja. Sedan dess har det tillkommit några fantastiska vinbloggar jag läser flera gånger i veckan, och svenska vinälskare har äntligen kunnat ta de första stegen ut på en fri marknad och faktiskt köpa de viner de själva vill från europeiska handlare. Men om Julien Barrot är det förhållandevis tyst. Dags att se vad som egentligen blev av de där första hyllade årgångarna med lite tid på rygg.

Fast årgång 2005 är så klart inte lastgammal ännu. De flesta viner är ännu väl unga, och klassiska grejer som Clos des Papes och Pégau tänker jag låta ligga ytterligare en tid. Mycket riktigt har 2005 Fiancée också en ganska ungdomlig uppsyn fortfarande, även om det börjar smyga sig in lite mognadstoner av fikon. Annars handlar det mest om moderna fatiga intryck med cassis och kirsch, tobak och kött, lakrits och choklad. Men också en massa violer och garrigue som sätter ursprunget i södra Rhônedalen även om stilen i övrigt är rätt internationell.

Den här stilen är i ärlighetens namn inte alls vad jag går igång på nuförtiden, men man måste ändå applådera ett snyggt hantverk när man stöter på det. Det här sitter ihop rätt bra, med syror på plats och en matta av chokladiga tanniner. Kan säkert ligga åtminstone fem år till. Vi har laddat upp med en massa fett och protein i form av rosastekta lammracks och gratin saint nectaire, och vinet gör såklart jobbet. Gott, men utan pulshöjning.

Julien Barrot har slopat den här cuvéen i och med årgång 2007, till förmån för sin Cuvée Signature som därmed fått bättre fruktmaterial. Säkert ett klokt beslut, i ärlighetens namn var väl kanske den här blandningen av grenache från gamla stockar och fatad syrah från unga lite av en krystad allians. Jag lär få återkomma till nollsjuorna som ligger till sig, men man borde kanske kolla till dem. Frågan är som vanligt om det egentligen lönar sig att lagra. Just den här årgången var nog bättre i sin sprittande ungdom. Det tyckte åtminstone Frankofilen årgång 2008, men vi kanske alla var bättre förr...

lördag 16 november 2013

2001 La Rioja Alta Rioja Gran Reserva 904


Det är november mina vänner, och som vanligt handlar det mest om att överleva. Borra ner huvudet, fälla upp kragen och söka så mycket tröst det går i tidlös elegans. Vad passar väl bättre än en av vinvärldens riktiga klassiker, La Rioja Altas Gran Reserva 904? Speciellt som det nu är nollettan på hyllorna, en årgång som sägs få gamla spanjorer att möjligen göra jämförelser med 1964, men annars är det nog få årgångar som kommer upp i samma klass. Åtminstone de senaste femtio åren.

Trots att nollettan har ett drygt decennium på nacken är det uppenbart att här finns en fin uppsida, och med lite luftning framträder fina toner av mint och kryddor över en rätt mjuk, rödaktig plommonfrukt. Läder och jord fyller på tillsammans med balsamiska toner och lite blommor på toppen. Och så en del ek. Det vore förstås inte en traditionell Rioja utan den och vem är jag att komma med invändningar; man måste ändå beundra sådana här producenter som kör sin stil år ut och år in. Men jävligt mycket ek är det, av vanillinstinn amerikansk sort. Kola, fudge, chokladpraliner, kaffe, tobak och mängder av dill. Vi dricker en rejält fatad Bordeaux i andra glaset men man hajar ändå nästan till varje gång man återvänder och möts av Riojans vaniljsöta dillångor. Fast det funkar på något vis. Det finns en elegans trots trävirkets alla overdubs, och det går inte att komma ifrån att det doftar väldigt mycket Spanien.

Och smaken är faktiskt ännu bättre än doften. Slank och lite syrlig, men med en fin kärna av frukt som borgar för ett långt liv. Riktiga Rioja-aficionados skulle så klart inte drömma om att öppna den här flaskan på tio år ännu, men vi otåliga möts av mjuka men ändå höga syror, ett skönt grepp från finmaskiga tanniner under polymerisering, och en lång avvägd eftersmak. En allt igenom rätt vänlig och klassisk munkänsla, fortfarande ungdomlig men med fin harmoni. Det här kan vara den bästa årgång jag har smakat av det här vinet, och med luftning blir all den där eken klart mindre märkbar. Sånt här vill man definitivt dricka ibland.

söndag 3 november 2013

2012 Dirty & Rowdy Mourvèdre Santa Barbara Highlands



Vi har ett riktigt hipstervin i glasen. Dirty and Rowdy har på kort tid blivit en av de mer omtalade producenterna i den nya kaliforniska vågen. Som så ofta handlar det tyvärr om riktigt små volymer, och vinerna är ruskigt svåra att få tag på. Kvällens vin sålde slut redan halv nio på morgonen när det släpptes i början av juni. Jag fick sälja en njure i Los Angeles i somras för att få tag på en flaska. Bakom projektet finns två mat- och vinbloggare och deras fruar. Det finns förstås en historia här...

Man kan säga att allt började 2009. Hardy Wallace bodde i Atlanta och jobbade med marknadsföring på Kodak, som hade brottats med ekonomiska svårigheter i flera år. Nu meddelade chefen att han tyvärr var tvungen att avskeda Hardy. För många skulle ett sådant besked innebära en djup livskris. Hardy själv har i efterhand sagt att det var den bästa dagen i hans liv.

Uppsägelsen blev en möjlighet till nystart. Hardy sålde huset i Atlanta och flyttade till Kalifornien. Äntligen kunde han helhjärtat ägna sig åt vad som varit hans egentliga passion i flera år, nämligen vin. Efter att ha arbetat och knutit kontakter hos producenter som SaliniaFailla och Corison var det dags att pröva de egna vingarna och försöka göra eget vin tillsammans med vännen Matt Richardson. Hardy hade i flera år skrivit vinbloggen Dirty South Wine, medan Matt drev matbloggen Rowdy Food. Dirty and Rowdy Family Winery var fött.


Hur startar man egentligen ett eget vineri i Kalifornien? Ja, ser man till en del av de nykomlingar som dök upp för sådär tio år sedan verkar receptet enkelt. Man sätter bara sprätt på en ansenlig del av sina miljoner, köper en prima markplätt, låter en inredningsarkitekt leva ut alla sina våta drömmar i ens nybyggda vineri, anställer konsulter som exempelvis David Abreu och Michel Rolland, sätter prislappen på några hundra dollar flaskan för den första årgången, och sedan är det bara att luta sig tillbaka och se poängen trilla in. Fråga bara Cliff Lede. Eller Mark Nelson på Ovid. Eller Tom Futo.

Men för vanliga dödliga utan en massa miljoner i ryggen då? Ja, då får man be vänner om hjälp, i detta fall bland andra Pax Mahle från Wind Gap Wines. Och man får ta vad som finns tillgängligt i form av inköpta druvor. De första årgångarna har Dirty and Rowdy gjort två viner - en vit skalmacererad Sémillon och en röd Mourvèdre. Ingen av druvorna stod högst på Hardys lista, men man gillade de resultat man fick och kände förtroende för odlarna. Nu har man utökat portföljen med Mourvèdre från fler lägen i delstaten, och dessutom lite Petite Sirah, Chardonnay och en sprillans ny tappning av Pinot Blanc pétillant naturel...

Om valet av druvor var lite slumpmässigt så finns det en sak som Dirty and Rowdy aldrig tvekat en millimeter om. Stilen. Det har hela tiden handlat om att göra precis sådana viner man själv vill dricka. När det handlar om rött är den främsta förebilden Beaujolais från Marcel Lapierre. Alltså premierar man lätthet och syra, vilket innebär tidig skörd och en icke-interventionell framställning som man i Europa mest ser hos producenter i naturvinsfacket. Och alltså sitter vi här med en ljusröd Mourvèdre som klockar in på 11,6% alkohol. Bandol it ain't...


Nej, det är nog ingen som skulle gissa Bandol om man fick 2012 Santa Barbarbara Highlands Mourvèdre blint. Fast knappast heller Kalifornien. Den här syrliga röda frukten hör hemma i gamla världen med jordbuggar, körsbär, lingon och rönnbär. Det finns försiktiga drag av jord, och så citrustoner och lite stjälkig kryddighet med kanel.

Smaken är knappt medelfyllig och frisk, tart skulle nog en jänkare säga, med en minimal stramhet från de mesiga tanninerna. Fin renhet i frukten, men också lite ungdomliga kartiga drag och en gnutta grönhet i de spetsiga syrorna. Riktigt rensande eftersmak med blodapelsin och stjälkkryddor. Vinet är slankt, svalt och lättdrucket, helt enkelt gott i en välbekant stil. Det är inte svårt att dra paralleller till såväl naturlig Beaujolais som något från Arianna Occhipinti, eller kanske till valfritt glas på en hipp vinbar i Paris.


För är det något som sticker ut i det här vinet så är det just stilen. Förvisso en mycket sympatisk sådan, men trots allt en medveten stil. Det finns en likriktning hos många viner i naturvinsvågen, precis som det finns hos parkeriserade tungviktare med nedvattnad tokmogen frukt och uppfostran i tvåhundra procent ny ek. Båda stilarna är väl ungefär lika lätta att känna igen. För min personliga del skulle jag önska att den kaliforniska terroiren, det vill säga solskenet, fått lysa igenom en aning mer i det här vinet. Det är sympatiskt och gott som det är, men jag hade gärna sett en gnutta högre fruktmognad.

PS. Jag förstår att ni är oroade, men jag har faktiskt bägge njurarna kvar. Vinet är inköpt i den ypperliga butiken domaineLA på Melrose Avenue i Los Angeles. Här blev det blev ett alldeles för kort besök, men vilket jäkla utbud! Det känns som varje flaska är vald av ren kärlek, både från gamla och nya världen. Ett givet stopp nästa gång man har vägarna förbi Hollywood.

PPS. Lånade några bilder från producentens hemsida.

fredag 1 november 2013

2010 Saint Jean du Barroux L'Argile


För den som hängt med i vinbloggosfären några år klingar säkert Saint Jean du Barroux bekant. De skånska kollegorna på Billigt Vin utvecklade en djup förälskelse till vinerna, och bjöd till och med in ägaren Philippe Gimel till Sverige. Följer man länken finns massor att läsa om denna till synes väldigt passionerade producent.

På den tiden saknades svensk importör; blev man intresserad fick man helt enkelt vända sig till Danmark. Men nu så. Härom veckan lade Bristly upp ett knippe viner i BS. Vi korkar upp ett tidigt smakprov.

Vad är det här för grejer då? Jo, som den informativa baksidestexten säger handlar det om rätt ambitiös Grenache/Syrah/Carignan/Cinsault från lågavkastande rankor i lerig jord. Efter tolv dagars maceration skedde uppfostran i tank helt utan kontakt med ny ek, vilket säkert kan glädja somliga. Mig till exempel.


Fast även om här inte finns en massa ek skall man inte vänta sig ett vidöppet och flörtigt vin. 2010 l'Argile beter sig som de flesta andra tior från södra Rhônedalen. Här finns koncentration parad med höga syror, men det krävs en hel del luft för att vinet skall komma loss. Skall man dricka nu rekommenderas en rejäl stund i karaff.

Då reser sig en sval och lite skogig doft av kött, kryddor, garrigue och lakrits. Frukten rör sig i det mörka spektrat med körsbär, hallon och cassis, och så lite blommig parfym på toppen. Smaken packar en tät kärna av frukt där helhetskänslan är en smula stram och oförlöst, men där svalheten och renheten imponerar. Fin balans mellan koncentration, syror och finmaskiga druvtanniner. Av etikettens 15% alkohol märks inte mycket. En god sydfransos som gärna kan ligga till sig en smula. (91)

måndag 28 oktober 2013

2011 County Line Pinot Noir



Eric Sussman vet hur man gör vin. Jag har banne mig gillat precis allt jag smakat som burit hans signatur, från rent sagolik chardonnay och pinot noir under etiketten Radio-Coteau till de enklare men nog så goda grejerna under etiketten County Line.

Fast det är kanske inte så konstigt. Sussman har ju precis den inställning och filosofi som präglar de flesta av mina favoritproducenter. Det vill säga en bergfast övertygelse om betydelsen av terroir, och vikten av att låta den uttrycka sig på bästa sätt genom en försiktig, icke-interventionistisk vinmakning. Inget tillsatt, sparsamt med ny ek, naturligt så det förslår men utan en massa ideologiskt flaggviftande.

Vi drack 2011 County Line Pinot Noir första gången i januari, men vinet är bättre nu. Doften mer öppen, med mer av undervegetation och skogsglänta tillsammans med kryddor, blodapelsin, jordgubbar och rabarber. I vintras fanns en del ungdomliga malolaktiska gräddkoletoner som nu sjunkit in till stor del. Intrycket är torrare och svalare, med fina syror och massor av apelsintoner i den skapligt långa eftersmaken. Fin drickfas nu helt enkelt. Gott.

tisdag 22 oktober 2013

2011 Georges Descombes Brouilly Vieilles Vignes



"When those who remember real Beaujolais describe it, they make my mouth water: a light, grapy, fizzy, tart, quaffable red wine.

When I see the wine writers taking the current formula Beaujolais seriously, treating it like wine, awarding points and stars, discussing the "banana" aroma, for example, I want to scream, THESE ARE NOT LIVING WINES. These are wine robots rolling off the assembly line, millions and millions of them.

Start by accepting Beaujolais as a gift of nature, with all that implies, including the cliché: don't look a gift horse in the mouth. Value what nature gives, quirks and all. If you ever find a real Beaujolais, glory in its virtues, its immediacy, its spirit, instead of seeking size and grandeur."

Nej, det är inte någon naturvinsfrälst hipstersommelier från Brooklyn som talar, och året är inte 2013. Orden kommer från den kaliforniske vinhandlaren Kermit Lynch som sörjer att Beaujolais förvandlats till ett träsk av höga uttag, växtgifter, aromjäst, filtrering och chaptalisering i sin bok "Adventures on the Wine Route" från 1988. Det är fortfarande en av de allra bästa böcker jag läst om vin.

Kermit Lynch förstår det här med riktig Beaujolais. I boken söker han upp en åldrad och cancersjuk Jules Chauvet för att se hur vinerna skall smaka. En annan som förstår det här med riktig Beaujolais är Georges Descombes, som på många sätt är en lärjunge i samma tradition som Chauvet. Jag tror inte den gamle gentlemannen hade varit missnöjd med 2011 Brouilly Vieilles Vignes. Här får man precis den slanka, källvattenfriska upplevelse man vill ha med sköna syror, ett rangligt tanninskelett och en saftig avslutning med klingande ren frukt och massvis av krossad sten. Inte en endaste banan i sikte, däremot en härlig nos av hallon, granit, körsbär och lite gröna kvistar.

"Beaujolais should not be a civilized society lady; it is the one-night stand of wines." 

Amen.

lördag 19 oktober 2013

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva



Aglianico hör ta mej katten till livets omistliga njutningar, kanske särskilt om den kommer från Mastroberardino. 2005 Taurasi Radici Riserva är förstås inget undantag. Den här årgången känns ovanligt tillgänglig, öppen och fin med lite begynnande mognadstoner av svamp och läder i den körsbärs- och tobakstonade doften. Vidare jord, te och blommig parfym. Skön sniff!

Det smakar riktigt bra, i en lite gammaldags och oerhört italiensk stil. Höga syror förstås, men också en tät och koncentrerad mitt och en fin ryggrad av tanniner. Lång, god avslutning med tobak och mineraler. Vinet står upp på ett lysande sätt till kvällens lammgryta, men förmår även att hålla intresset uppe på egen hand. Jag har tjatat mycket om Mastroberardino. Så glad att de fortsätter att göra sådana här grejer.

söndag 13 oktober 2013

2011 Au Bon Climat Chardonnay Santa Barbara County


Det är andra gången vi dricker det här vinet. Första gången var i somras på restaurangen på Hadsten House i den smått surrealistiska dansk-kaliforniska staden Solvang. Intrycken var positiva då, och de blir inte mindre positiva när vi nu återser vinet på hemmaplan.

Au Bon Climats 2011 Chardonnay Santa Barbara County är nämligen ett riktigt gott vin. Inte stort, men heller ingen bagatell. Stilen är väldigt tilltalande, återhållsam när det gäller alkohol, men ändå tillräckligt generös för att man utan problem skall landa i Kalifornien. Fin frukt med precis lagom mycket tropiska drag bland citrusfrukterna, lite försiktiga inslag av fat som chardonnay mår så bra av, och så lite blommor och sur lie-liknande drag som ger viss komplexitet.

Smaken är en studie i fruktmognad under ansvar. Fin frukt, viss kraft och längd, men inget varmt eller tungt. Bra syror, och till med en gnutta mineralkaraktär i slutet. Inte mycket att klaga på här, vinet presterar ypperligt till maten. Att priset sjunkit med en femtiolapp efter importörsbyte från Fondberg till Enjoy gör förstås inte heller ont. Här blir det påfyllning.

onsdag 9 oktober 2013

2010 Huët Vouvray Sec Clos du Bourg




Herregud, Huët. På tallrikarna har vi en av de absolut godaste oktoberkrabbor vi ätit, men jag kommer ändå på mig själv med att bara sitta och stirra på glaset. Vilket vin! Sånt här har man knappt stött på sedan, tja, sedan vi drack systervinet Le Mont från samma årgång.  Fast frågan är om inte det här är ännu bättre.

De arton månader som gått spelar kanske in, jämförelsen haltar förstås lite av förklarliga skäl. Men det här är åtminstone lika vanvettigt bra, och det är helt öppet och spelbart från början. Nosen bjuder på en härlig korg av äpplen och allehanda citrusfrukter som någon strött krossad sten och blommor över. Några kvistar grönt får också plats i korgen, och överst hänger slingor av menthol.

Det är en härlig doft som inbjuder till sniffning, men det är i munnen det blir åka av. Satan i gatan. Vilken kraft, men ändå sådan precision. Och vilken renhet, munkänslan är kristallklar med underbara höga syror. Vinet packar rejält med koncentration, men här finns inget tyngande över huvud taget, bara en massa energi och ett härligt driv framåt, vidare. Riktigt lång, smarrig eftersmak där en gnutta restsötma tittar fram även om det står sec på etiketten, men det är bara av godo; de här visslande syrorna behöver lite socker för balansen. Och vilken jäkla balans sedan. Som en lindansös.

Det här är inget annat än absolut världsklass, inte bara i klassen torr chenin blanc. Och de tar ju knappt betalt för grejerna, drygt 190 spänn inklusive svensk alkoholskatt och frakt från Danmark. Respect. Och en massa kärlek.

lördag 5 oktober 2013

2004 Roagna Barbaresco Montefico


Apropå viner som talar med så klar och tydlig röst att det aldrig råder någon tvekan om vare sig ursprung eller producent - hit måste man förstås räkna Roagna. Vinerna kan ibland dra åt det vilda och djuriska, säkert understött av en mer eller mindre tydlig dos av brettanomyces. Att det handlar om traditionella doningar från Piemonte brukar dock vara uppenbart. Har man någon gång fått smak för de här grejerna brukar det vara väldigt tacksamt att pricka producenten i blindprovningar.

2004 Barbaresco Montefico är inget undantag. När jag köpte det här vinet tänkte jag att det nog skulle behöva åtminstone sju-åtta år på rygg för att komma runt, men varje gång jag sedan dess stött på det eller systervinet Asili har jag slagits av hur öppna och tillgängliga de varit. Så även ikväll - vinet är med på noterna från början även om det förstås blir ännu bättre efter några timmar.

Doften är alldeles ljuvlig. Massor av rosor och nagellack på toppen, och så röda körsbär, rönnbär, lakrits, mint och begynnande mognadstoner av båtsvarv och tjära. Det finns en liten antydan till stallig brett, men inte alls på den nivå jag stött på vid en del andra tillfällen. Den här flaskan präglas snarast av renhet och parfym. Och den fullkomligt skriker Piemonte.

Smaken sköljer in med koncentrerad sval rödfrukt, friska syror och ett par skopor finpulvriga tanniner. Den rena frukten skiner igenom med drag av röda äpplen bredvid körsbären. Eftersmaken är riktigt lång, slank och svårartat salivframkallande. Underbar nebbiolo med tydlig avsändare. Gillar verkligen den här stilen.

PS. Ur led är tiden när DN pushar samma grejer som bloggarna. Roagnas sköna 2006 Langhe Rosso tog slut på ett ögonblick efter att den toppat DNs lista. Kronstam, kom tillbaka ;)

fredag 4 oktober 2013

2010 Walter Hansel Pinot Noir The North Slope Vineyard


För eventuella trogna läsare därute kommer det knappast som en överraskning att jag gillar grejerna från Walter Hansel Winery. Alltså inte så mycket att fundera över när det släpps en ny årgång av favoriten Pinot Noir North Slope Vineyard, även om nollnian kanske inte riktigt fick in den totala träff i njutningscentrum jag vant mig vid.

2010 sägs vara en svalare årgång än den föregående, å andra sidan sägs avkastningen ha varit väldigt låg med koncentrerad mörkfrukt som följd. Som vanligt enklast att smaka själv och se hur man upplever vinet. Men visst fortsätter den här årgången i samma mörka, köttiga stil som nollnian. Mer mörka körsbär och hallon än röda jordgubbar, däremot samma sköna blodapelsintoner som vanligt, och så kryddor och en del uppenbar men god ek på det. Men syrorna känns piggare, och det finns lite mer elegans även om smaken är bred med en värmeknorr i slutet. Fortfarande ungt, men samtidigt väldigt öppet och generöst med bra sug i doften och fin längd i eftersmaken. Gott.

Ser man till nyare kaliforniska producenter som hämtar frukt från riktigt svala områden som Sonoma Coast eller Anderson Valley så är vinerna från Hansel mer fläskiga i stilen. Samtidigt känns de väldigt mycket Russian River Valley. Generöst, smakrikt och gott. Inte så mycket att fundera över som sagt.

fredag 27 september 2013

2010 Pierre Gonon Saint-Joseph


Gonon. Bara namnet framkallar lite pulsstegring efter den vanvettigt vackra uppvisning deras 2011 Saint-Joseph bjöd på häromsistens. Det är ju tusan också att man missade 2010 som åtminstone på pappret borde kunna vara en ännu bättre årgång.

Fast vänta nu, här har inte missats någonting alls. Importören Johan Lidby valde faktiskt att med flit lansera den mer tillgängliga 2011 före 2010. Och nu när den förra sålt slut är det årgångsbyte. Just nu finns alltså årgång 2010 i depån och på hyllorna. Det här vill man så klart smaka på studs.

Det är härligt med årgångsskillnader, tänk så tråkigt det vore utan dem. 2010 har inte samma snudd på pinotlika flörtiga tillgänglighet som 2011. Den här årgången är istället mörkare och mer fullmatad, ett mer uppenbart lagringsprojekt. Fast det går absolut att dricka vinet nu också, det är gjort i en alldeles underbar stil. Återigen slås man av renheten och den totala respekten för druva och växtbetingelser.

Doften handlar om rena skolboksexemplet för syrah. Björnbär, hallon, enbär, peppar, örter, kött, tjära, oliver, lakrits, ja ni vet hur syrah doftar. Lägg så till lite skogiga, stjälkiga drag och violparfym. Skön sniff, speciellt efter en stund i karaff.

Smaken är sval, tät och initialt lite knuten med ett koncentrerat och tättpackat mittparti och en slank, frisk avslutning. Peppar och svarta oliver i den långa, mineraliska eftersmaken. Syrorna är höga, och under den täta men svala frukten finns ett rövarband av finkalibriga tanniner. Allt tycks finnas på plats för ett lyckat decennium i källaren, men samtidigt är det helt omöjligt att värja sig redan nu. Jag känner klyschorna hagla, men vinet går inte att beskriva på något annat sätt än vackert. Och svingott.

Gonon. Jag blir helt förförd för andra gången på bara några veckor. Det här vill man ha mer av. Se upp därborta medan jag backar upp trucken...

söndag 22 september 2013

2011 Broc Cellars Carbonic Cargignan


Vad är det här för knasiga grejer då? Jo, kolsyrejäst carignan från 120-åriga ekologiskt odlade rankor. Från Kalifornien, närmare bestämt Alexander Valley i Sonoma. Låter som något man hade spikat i en blindprovning, eller hur?

Det är knasigt gott hur som helst, i en stil som gjord för tidig drickbarhet. Nosen bjuder på en stor skål med nymosade hallon, körsbär och blåbär, tillsammans med kryddor, lakrits, friska örter och en knivsudd knallpulver. En härlig och inbjudande doft. Jag hade inte bråkat om någon sagt att det var något naturligt från Languedoc eller möjligen Beaujolais.

Smaken präglas av renhet och en fantastik förmåga att framkalla lusten att ta en ny sipp så fort man ställt ned glaset. Här är det frukt och syror i centrum, utan vare sig märkbar ek eller nämnvärda tanniner. Däremot finns en liten skön bitterhet som stagar upp, och en gnutta mineralblänk i den skapligt långa eftersmaken. Absolut inget stort vin, men det är saftigt, friskt och jäkligt gott att bara dricka. Ren charm.

fredag 20 september 2013

2010 Domaine du Pégau Cuvée Réservée


Man måste älska viner som talar med så klar och tydlig röst att det liksom aldrig råder någon tvekan om vare sig ursprung eller producent. Det här är ett sådant vin. Det räcker med en sniff för att inse att vi gärna inte kan vara någon annanstans än i Châteauneuf-du-Pape med de här tonerna av garrigue, lavendel, hallon/cassis och kött. Och stilen sedan - ett så pass traditionellt uttryck, de orientaliska kryddorna som nästan drar åt curry, tydligt oavstjälkade toner, och så den där omisskänliga knorren av brettanomyces. Domaine du Pégau I presume... 

Det är underbart att ses igen. Årgång 2010 bjuder på ett paket med hög koncentration inslaget i höga, friska syror. I teorin borde det spreta mer än det gör; man får faktiskt en helt begriplig och skapligt tillgänglig upplevelse redan nu med några timmar i karaff. Doften är riktigt komplex även om den är ung, och munkänslan är sval, tät och frisk trots att här sannolikt finns en hel del tjong. Lång efterklang med järniga mineraltoner.

Älskar stilen hos Pégau. Den här årgången har i nuläget inte riktigt samma omedelbara, rent hedonistiska charm som 2009, men låt oss återkomma till den jämförelsen om sådär tio år. Vad dricker ni själva på internationella grenachedagen?

fredag 13 september 2013

2011 Ghostwriter Pinot Noir Santa Cruz County


Tre poster i rad om franska viner, man kan nästan tro att det är 2007 igen. Dags för 2011 Ghostwriter Pinot Noir Santa Cruz County att stilla suget efter en god sval kalifornier. I nosen får man en fin pinositet med hallon, körsbär och rabarber, rent av lite äpplighet även om det inte handlar om någon som helst oxidation. Vidare milda kryddor som kanel, och en skön känsla av undervegetation och skogsglänta. God sniff, ingen som helst tvekan om vilken druva vi har i glasen.

Smaken bjuder på svalhet, bra syror och den där härliga munkänslan många viner i den nya kaliforniska vågen stoltserar med. Även om kroppen är lätt och slank finns det en snudd på paradoxal generositet och en kraft i frukten som i ärlighetens namn nog hade varit omöjlig att uppnå i Gamla Världen med bibehållna parametrar i övrigt. Det här är absolut inget stort vin, men det finns en god och skaplig längd, saftiga apelsinsyror och en fantastisk drickbarhet. Visst är det ungt, men det är så tillgängligt och charmigt redan nu att det är svårt att begripa varför man skulle lagra.

Mannen bakom vinet är Kenny Likitprakong som har flera strängar på sin lyra. Uppvuxen i Healdsburg, trägen snowboardåkare, luffat runt i världen, funderade på en professionell skateboardkarriär innan det blev en examen i önologi från UC Davis. Numera gör han viner med minimal intervention under flera etiketter som Hobo, Banyan, Folk Machine och Ghostwriter. Druvorna till den här cuvéen är hämtade från södra delen av Santa Cruz Mountains. Privatimport från småskaliga importören Sundell Selections som redan sitter på en oerhört intressant portfölj.

måndag 9 september 2013

2011 Pierre Gonon Saint-Joseph


Aj, så vacker Gonons 2011 Saint Joseph är! Så ren, så elegant, sådan respekt för druva och jordmån. Det här är traditionella grejer i en oemotståndlig, slank skrud. Nosen är rent ut sagt alldeles ljuvlig med enbär, vitpeppar, blommor och blandade skogsbär med lite röda sympatier. Det finns en klart skogig karaktär och en kryddighet som skvallrar om en hel del oavstjälkad frukt. Sagolikt rent och parfymerat, utan en massa kladd.

Vinet sköljer in i munnen i en sval, frisk våg. Ypperlig balans här mellan sköna syror och ren frukt. Goda, mogna druvtanniner ger tandköttet några tag med sandpappret, men något större bråk handlar det inte om. Vinet är faktiskt förvånansvärt tillgängligt redan nu, möjligen stänger det ner en smula i en nära framtid. Trots den svala munkänslan finns här fin koncentration, och eftersmaken är lång med gnistrande mineralkaraktär. Det här är bara så jäkla gott, blir så glad när man stöter på sådana här skönheter.

söndag 8 september 2013

2011 Domaine Pattes Loup Chablis


Den här sommaren vägrar visst att ta slut. Återkomna från stranden längtar vi efter något vitt och svalt. Det är klart att 2011 Pattes Loup Chablis levererar. Sval doft av melon, päron, öljäst, flintrök och ett litet grönstick som av hö. Slank och fin i munnen med sköna syror, fin renhet och en ganska lång, god eftersmak med gröna äpplen och citronsorbet. Man kunde kanske önskat lite mer ostronskalsmineraler, men det är petitesser. Smaskig chardonnay. (89)

fredag 6 september 2013

2004 Château Smith Haut Lafitte


Upplägget borde vara vattentätt. Jag har varit sugen på Bordeaux en tid. Flaskan kommer från en producent jag alltid har gillat, och som jag dessutom besökt på plats med allt vad det betyder i form av x-factor. Slottet brukar skruva sina viner något varv åt det moderna hållet vilket torde borga för ganska tidig tillgänglighet, även om man kan tycka att nio år hur som helst borde vara tillräckligt för en årgång som var helt ok men knappast den mest täta och lagringskrävande. På tallrikarna möter vi upp med fett och protein i form av rosastekt kött och béa. Det här är tamejkatten straffspark utan målvakt.

Och visst, doften är ju rätt fin. Öppen och med på noterna från början bara temperaturen klättrat upp några grader från tolv, men för säkerhets skull ger vi vinet några timmar i karaff också. Det doftar tobak, kryddor, kaffe, vanilj och ceder. Klassiska bordeauxmarkörer, även om man förstås kan argumentera för att de allesammans kommer från rostade ekfat snarare än någon terroir. Men jag tycker cabernet och merlot skall ha lite ek, och det gör sig rätt bra tillsammans med frukten som mest handlar om lika delar svarta vinbär och plommon.

Mina invändningar handlar mest om smaken. Syror finns där, och tanninerna har förvandlats till ett högst finkornigt pulver utan intentioner att bråka, men vinet känns ändå klumpigt. De där rostade inslagen av kaffesump är inte speciellt snygga, men framför allt finns en oerhört störande ekbeska som effektivt tar död på lusten att sträcka sig efter ännu en sipp. Längden är hygglig men utan guldstjärnor.

Det gör ont att se sina favoriter snubbla så här. För sex år sedan var det här ett av årets viner för mig. Nu undrar jag om inte där platserna i källaren kunde ersättas med något annat. Jag håller tummarna och drar till med de vanliga förhoppningarna om knepig fas och hoppas den där ekbeskan försvinner med lite tid på rygg. Fan tro't.

torsdag 29 augusti 2013

2010 Donkey and Goat Syrah The Recluse


Ny årgång av denna syrah som golvade mig i våras. Oj, vilken årgångsskillnad! Det här är mycket svalare än nollnian. Alkoholen har landat på 12,6% istället för dryga fjorton, men skillnaden är förstås mycket större än några siffror. Karaktären är annorlunda, utan så mycket av enbär och charkuterier. Istället handlar det om svala skogsbär, ljusa kryddor, blommig parfym och en massa skogiga drag av undervegetation. Syrah med pinottycke.

Munkänslan domineras av skyhöga, citrustonade syror. Vilken spets, det här fräser till rejält. Smaken är slank utan att vara gles, sval utan att vara vattnig och eftersmaken bär ut på ett fint sätt, men det bestående intrycket är de där unga, höga syrorna. I svansen minglar någon enstaka oliv och lite snudd på barkartad, stjälkig kryddighet.

Jag blir inte riktigt klok på det här vinet. Det är inte alls lika omedelbart och njutningsfullt som nollnian, men ändå gott och intresseväckande i sval stil. Samtidigt känns syrorna nästan väl aggressiva i nuläget, och det är inte ofta jag tycker det. Känslan är förstås att lagra lite, vinet fortsätter att växa hela kvällen i glasen.

PS. Vinopia importerar.

fredag 23 augusti 2013

Wind Gap Wines


Den som följer Kalifornien minns säkert vinerna från Pax Cellars som i mitten av förra decenniet var bland det hetaste man kunde dricka. Ofta handlade det om täta, maffiga grejer med alkoholhalter uppåt sexton procent, och poängen stod som spön i backen. För vinmakaren Pax Mahle fanns dock ett problem. Han insåg efter hand att han inte längre ville dricka sina egna viner. Dessutom hade de en förmåga att klappa ihop efter några år, till skillnad från de nordrhônska syrahviner han älskade så mycket. Han har beskrivit uppvaknandet som brutalt.

Vi spolar fram några år. Efter en tvist med finansiären heter gamla Pax Cellars numera Donelan Wines och Mahle har inte längre något att göra med de vinerna. Istället har han startat på ny kula med Wind Gap Wines. Precis som hos så många andra i den nya kaliforniska vågen handlar det om att söka svalare uttryck med minimal intervention i vinkällaren. Eller som man själv skriver på hemsidan:

"Wind Gap is not about making the "perfect wine" it's about making honest, authentic and compelling wine from special vineyard sites".



Under sommaren har vi druckit två viner från Wind Gap som givit ordentlig mersmak. 2011 Pinot Noir (308 lådor producerade, ca $33) bjöd på en oerhört sensuell doft med hallon, rabarber, ljusa kryddor och skogig undervegetation. Helt öppet och tillgängligt att dricka nu med avrundade apelsinsyror och en god, läskande munkänsla. 2010 Syrah (380 lådor producerade, ca $35) var lite mer märkt av stjälkarna och behövde mer tid för att öppna upp och visa sin härliga peppriga, olivtonade syrahkaraktär. Det här var lite tuffare saker med en mer knuten och sträv munkänsla. Vinet kan gott ligga till sig en smula även om det smakar riktigt bra nu också med en rejäl karaffering.

Båda vinerna är gjorda på frukt från vingårdar i Sonoma Coast. Den gemensamma nämnaren är finess och svalhet. Trots att druvorna skördats vid låga brix-tal med en naturlig alkohol på bara drygt tolv procent har frukten fin intensitet utan omogna eller snipiga drag. De svala lägena ger en lång hängtid med långsam utveckling av aromerna; det är inte ovanligt att man skördar så sent som i november. Med den här terroiren går det helt enkelt inte att göra sextonprocentsbomber.

Med tanke på hur lite som letar sig hit är det lätt att känna frustration när man läser om alla fantastiska nya kaliforniska producenter. Det är många gånger jag önskat att jag åtminstone bott i samma världsdel som K&L eller Wally's. Men i Wind Gaps fall behöver man faktiskt inte gå över ån efter vatten. Vinunic har nämligen smygit upp deras 2011 Pinot Noir i restaurangsortimentet. Här blev det privatimport ögonaböj.

lördag 17 augusti 2013

2011 Brewer-Clifton Pinot Noir Sta. Rita Hills


Det blev inte många inköp i augustisläppet, men nya årgången från Brewer-Clifton går ju inte att missa. Speciellt inte som vi nyligen besökt producenten. Det är förstås tidigt att korka upp elvan redan nu, men man får rätt fin utdelning ändå. Skön nos med körsbär, granatäpple, rabarber och lite kött. Greg Brewer gillar som bekant att jobba med en hel del oavstjälkad frukt, vilket blir extra märkbart när vinerna är så här unga. Hur mycket man gillar dessa smågröna drag är förstås en smaksak; själv sätter jag upp dem på det godartat gröna kontot. Lite lakrits och en försiktig ljus fatkryddighet sätter pricken över i tillsammans med lite blåa blommor. God sniff!

I munnen får man ombjudningar av körsbär, lakrits och rätt mjuka apelsinsyror. Fin saftighet och god längd. Är man känsligt lagd kan man notera att den här årgången har givit lite lägre alkohol än 2010, men samtidigt är fruktkärnan lite mindre och svalare så det går nästan på ett ut för helhetskänslan. Det finns onekligen en gnutta behaglig värme i svansen och munkänslan som helhet liknar kanske mer en traditionell rödfruktig grenache än en sval pinot från Bourgogne, men det är liksom grejen. Sitter man fortfarande och jämför all Cali Pinot med Bourgogne har man i ärlighetens namn inte fattat ett dugg. Gott nu, men ännu bättre om bara något år.


Vi besökte som sagt Brewer-Clifton i Lompoc under sommarens kaliforniensemester. Vinerna var alldeles fantastiska med sin renhet, komplexitet och klockrena fathantering. Skön pinot såklart, men jag föll lika mycket för deras chardonnayer. Det var slående vilken hög kvalitet man håller redan på instegsnivå. Visst fanns självklart lite mer djup, längd och komplexitet i vingårdsvinerna, men skillnaden var inte så stor som man kanske kunnat tro. Och även om de senaste årgångarna smakade utmärkt var det också uppenbart hur fina vinerna blir med bara några år i källaren.


Provade viner:

Chardonnay:
2010 Sta. Rita Hills
2008 Sanford & Benedict
2008 Gnesa
2010 Mount Carmel

Pinot Noir:
2011 Sta. Rita Hills
2010 3-D 
2010 Mount Carmel
2008 Zotovich
2008 Clos Pepe



Från och med årgång 2012 blir det en del förändringar. Man kommer inte längre att köpa frukt från så många olika vingårdar, utan fokusera på de egna Gnesa, 3-D och Machado. Det blir exempelvis inga fler viner från Mount Carmel. Den totala produktionsvolymen sägs sjunka med ungefär hälften. Vi får väl se vad detta kommer att innebära för priser och tillgång.

fredag 16 augusti 2013

2008 Vajra Barolo Albe


Dags för omprovning i lugn och ro av den nysläppta årgången av Vajras Barolo Albe som tyvärr inte riktigt övertygade för några veckor sedan. Den här gången är förväntningarna mer sansade, kanske spelar det in. Just den här flaskan tar hur som helst direkt ut en mycket högre höjd i glasen, med mer parfym och nyanser. Det rör sig om rätt klassiska grejer med blommor, rönnbär, kärniga körsbär, menthol, örter. Smaken är slank med friska syror och ett nätverk av finkalibriga tanniner. Rätt skön sval munkänsla som dock fortfarande präglas av en del ungdomlig bitterhet. Eftersmaken hänger kvar en skaplig stund till kvällens pastarätt och bjuder

Den här gången blir det inget mruttande. En god och hederlig barolo normale i traditionell skrud som jag gärna dricker igen och som utan tvekan försvarar sin plats i monopolets ordinarie sortiment. Fast precis som senast har jag väldigt svårt att från min enkla horisont se de 93 respektive 94 poäng som Galloni och Wine Spectator hittat. Det är gott i en rätt skön stil, men några fyrverkerier på den nivån infinner sig inte. Låt se vad som händer med lite lagring.

onsdag 7 augusti 2013

2004 Mitolo Shiraz Savitar


Jag har alltid gillat Mitolos 2004 Shiraz Savitar. Kanske inte lika mycket som Robert Parker med sina 98 poäng; det här är i mitt tycke inte på den absoluta toppen av vinvärlden men ändå gott så det räcker i den här fläskiga stilen. Efter någon timme i karaff väller det fram en stor doft av björnbär, lite rökiga fat, aprikospuré, anis och en planka från bastubänken. På toppen dansar lite violer, tobak och halstabletter med eukaluptys. Smaken är smooooooth med viss svalhet trots all fruktmognad och lite saltlakrits i svansen. Rätt fin munkänsla får man säga, med naturlig känsla i syrorna och utan besvärande brännande hetta trots en hel del tjong.

Fanken vet om här egentligen har hänt så mycket sedan jag först smakade vinet för över sex år sedan. Det finns lite begynnande mognadstoner av farinsocker, och på något sätt har helheten faktiskt blivit en smula mer enkelspårig och rakt på sak, men samtidigt finns inga tecken på att vinet är på väg att vika ned sig. Hur ter sig vinet om tio år? Vem vet, det här var sista flaskan. Alla har givit stor njutning.

tisdag 6 augusti 2013

2007 Bosquet des Papes Tradition


2007 Bosquet des Papes är öppen och generös, ett typexempel på appellationen med flödande kirschiga körsbär, garrigue, kryddor, tång och violer. Smaken smeksam med flödande frukt, bra syror och en skön värmeknorr i svansen. Total charm.

När vi återkommer till nollsjuorna efter några års bortvaro hajar man nästan till av hur generös frukten blev detta år. Det här är inget annat än svingott, 2007 i all sin prakt. Hur öppet och charmigt som helst utan tillstymmelse till bråk eller knepig period. Precis vad som fick mig att köpa de där flaskorna från första början. Inte så mycket utveckling ännu och lär hålla många år till, men man kan undra varför man skall lagra det här över huvud taget...

söndag 4 augusti 2013

2004 Château Kirwan


2004 var sista årgången jag köpte hyfsat rejäla mängder Bordeaux via monopolet. Det börjar bli dags att se vad som blev av dem. (Nollfyrorna alltså, inte monopolet som jag gissar fortfarande mår bättre än det förtjänar)

2004 Kirwan har en rätt fin doft med viss utveckling. Det här är inga konstigheter - svarta vinbär, järnfilsspån, kaffe, kryddor, en massa tobak. Invändningarna dyker upp i munnen. Den lite tunna frukten hamnar direkt i parterr i ett järntag av rostning, tanniner och träbeska. Till maten jobbar frukten upp sig en smula och balansen känns aldrig helt katastrofal, men mycket trä och strävhet är det. Jag hoppas det handlar om en knepig fas. Spontankänslan är att lagra ytterligare i hopp om harmonisering, men man undrar om frukten någonsin kommer att vinna brottningsmatchen mot strävheten? Det är skapligt gott; och det är trots allt en Bordeaux, men det är i ärlighetens namn inte så jäkla spännande...

PS. Betydligt mer positiva tongångar förra gången för fyra och ett halvt år sedan, även om den fräna fatbehandlingen noterades då också. Positiva tongångar även här som en blast from the past. Anders, kom tillbaka!

lördag 3 augusti 2013

2007 Mas de Boislauzon


Mörkt, mörkt, mörkt. Blod, kirsch, järnfilsspån och grillkol. Dessutom en massa tjong, säkert över sexton procent. Doften är rejält ursprungstypisk med massor av lavendel och garrigue. Det här är stadiga grejer från lågavkastande rankor i norra delen av appellationen. Och det funkar alldeles utmärkt, tack vare att syrorna och balansen finns där trots en tät, snudd på hotfull munkänsla. Sådan här grejer skall man korka upp till en rejäl köttbit när det är som mörkast ute. Eller som i kväll - till en sötkryddig grisbit direkt från grillen. Tre flaskor kvar, de kan gott ligga till sig lite ytterligare.

fredag 2 augusti 2013

3 x mrutt

Alla vinälskare känner nog igen problemet. Kylar och förråd bågnar och plötsligt står det bara en låda nyinköpta godsaker i hallen och man har ingen aning om var man skall kunna trycka in flaskorna. Dags för en genomgång av vad som egentligen ligger i de där lådorna man knappt sett till de senaste åren. I samma veva plockar jag fram ett blandat tolvpack att dricka hos farmor och farfar där vi spenderar semesterns sista dagar.


Fast 2008 Vajra Barolo Albe har inte legat till sig. Det här är tvärtom en helt nyinköpt flaska efter årgångsbytet, och korkas upp med en del förväntningar efter tidiga rapporter. Säkert är det förväntningarna som ställer till det. Det här är en helt godkänd flaska barolo normale, fortfarande det bästa man kan hitta i monopolets ordinarie sortiment, det är bara att jag hade hoppats på så mycket mer. Kanske är det ungdomen som ställer till det, för visst är totalkänslan rätt oförlöst. Doften bjuder på en rätt klassisk parfym av menthol, blommor och grus, men det handlar absolut inte om några fyrverkerier. Och precis som hos en obloggad flaska 2008 Bricco delle Viole finns det en del mörka, torkade toner som av korinter som jag inte riktigt gillar bland all rödfrukt. Smaken är slank och ungkartig med rönnbär och lite kininbitterhet. Det här måste provas igen inom kort, och det blir säkert mycket bättre med lite tid på rygg, men ikväll blir det tyvärr lite mrutt...


2009 Château Lilian Ladouys är ett oerhört uppskrivet vin från en sönderkramad, varm årgång. Jag minns att jag bloggade om det här vinet för något år sedan och var utifrån kvällens upplevelse rädd att jag var för positiv . Det var jag inte med facit i hand. Det här är helt obegripligt tråkigt och utslätat. Fluffig, anonym varmfrukt i cassis- och plommonskrud; som en gymnasiekostym som inte passar alls. Visst finns en del kraft, men det handlar absolut inte om något djup eller sann längd. I själva verket finns här ingenting som skvallrar om Bordeaux. Man kan säkert ge nittio poäng på någon sorts tekniska grunder, men det kan man göra med steril cabernet från Chile och Sydafrika också. För mig är det här helt bortkastade pengar. Det handlar inte om någon sorts ekallergi utan bara om att vinet är så fruktansvärt opersonligt och tråkigt. Och det gör jävligt ont att behöva skriva så om en Saint-Estèphe...


I grannglasen dricks Cuvée du Vaticans 2005 Réserve Sixtine. Och det måste medges att den enda som mruttar runt bordet är jag. Farmor och farfar som älskar rhônevin vill gärna ha påfyllning. Och visst, med sin begynnande mognad är det här alls inget dåligt vin. Faktiskt alldeles utmärkt i sin stil med viol, kött och mörk kirschig frukt tillsammans med en del tobak och vanilj från faten. Smaken är tät och fullmatad men ändå balanserad. Återigen handlar det inte om någon sorts ekallergi - tvärtom är fatprägeln klockrent integrerad i helheten. Det handlar mer om att sydrhônsk grenache kan få helt andra uttryck och plocka upp mer av ursprungsprägel med annat vinmakande och att jag föredrar den stilen så mycket mer. Så mrutt blir det, jag kommer inte att köpa fler årgångar av just det här vinet.

tisdag 30 juli 2013

2010 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages


Apropå bloggdarlings, sett till hur många flaskor vi sänkt av olika årgångar av Cuvée du Vaticans Côte du Rhône Villages känns det som att vinet hör till denna kategori. Kul att se att 2010 levererar precis som tidigare årgångar. Det här är ruskigt regionstypiskt med massor av garrigue. Den grenachedominerade frukten känns kanske ett snäpp mörkare än vanligt, men så blev det gärna den här koncentrerade årgången. Doften är ung och outvecklad med lakrits, nyjästa körsbär och örter. I munnen lite generös värmekänsla, bra syror (återigen årgången) och lite ungdomligt snörp. Inte så mycket av finess eller utveckling ännu, men ett gott och hederligt tjut i en enklare stil. (87-88)

PS. Det är förstås Bristly som importerar som vanligt. 109 spänn flaskan i sexpack.

måndag 29 juli 2013

Magic stuff


Hmm, blev inte entrecôten precis väldigt mycket godare?

PS. Hitching Post i Buellton överraskade för övrigt positivt. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig med tanke på Sideways-hajpen. Fullt med folk och en brun inredning som måste sett likadan ut sedan sjuttiotalet. Medan man studerar menyn får man ett fat med råkost, inlagd gurka och crackers i plastomslag. Men den grillade kronärtskockan var god, och köttet fenomenalt. Dessutom kanske resans bästa pommes frites...


PPS. Ok, det kanske finns ett litet inslag av semesternostalgi i magin. Gott, men inga konstigheter egentligen, och vill man ha mer står ju receptet på baksidan...