måndag 27 augusti 2012

2006 Burlotto Barolo Monvigliero


Somliga viner är helt enkelt lite vackrare än andra. 2006 Burlotto Monvigliero bjuder rödtonad jordgubbs- och körsbärsfrukt inramad av massor av blommor, örter, grus och té. Lite gammal hederlig brettanomyces får också plats, speciellt märkbar ur det tomma glaset. Smaken är finlemmad och elegant med sin försiktiga extraktion, helt utan bitterhet. Bara klockrena syror, ruskigt tillgängliga och finmaskiga tanniner, och så ett långt, gott crescendo av aromer. Det här är bra nära själva definitionen av traditionell Barolo. Svingott. Och vanvettigt vackert. (93-94)

torsdag 16 augusti 2012

2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape


Man dricker sin châteauneuf för ung. Första flaskan av det här vinet, på La Maison de l'Aubrac i Paris för fem år sedan, var alldeles underbar i all sin ungdoms prakt. Vi har druckit några flaskor över åren sedan dess, men även om vinet varit gott så har det väl aldrig riktigt levererat som första gången. För ett och två år sedan undrade jag till och med om det inte befann sig i utförsbacke. Årgången är väl kanske inte den mest långlivade och frukten tycktes glesna allt mer. Ungdomens schvung och spänst var ett minne blott utan att så mycket annat kommit istället. Började luften pysa ur den här halvmoderna ballongen?

Ikväll finns inga sådana tvivel. Den här flaskan är fullständigt fenomenal, med en stor och öppen doft redan från början. Harmonin är total med vissa mognadstoner där helheten nu känns väldigt traditionell. Massor av blod, garrigue och kirschiga körsbär samtidigt som den lilla men tydliga fatton som fanns från början har integrerats helt. Smaken är smeksam med klockren balans av friska syror, nedpolerade tanniner och fortfarande vital frukt. Från den totala ungdomens charm till den drickfärdiga versionen, alla flaskor på vägen känns nu rätt bortkastade. Man dricker sin châteauneuf för ung.

PS. Jet lag är perfekt för att hinna ikapp med lite jobbmail, eller varför inte lite bloggande mitt i natten. Nackdelen är klarvakna barn med kroppar inställda på Pacific Time som inte kan begripa varför den dumma svenska klockan är 01:40...

fredag 10 augusti 2012

2010 Sandhi Pinot Noir Bien Nacido

Vi fortsätter att begå barnarov på spännande kaliforniska producenter medan vi kan. Det blir nog ont om dem när vi kommit hem till Sverige. Sandhis sköna 2009 Evening Land Tempest gav mersmak häromsistens. Plopp på sig, 2010 Pinot Noir Bien Nacido.

Det här är uppenbart ungt, trots att vi givit vinet några timmar i öppen flaska med ett glas borthällt innan middagen står på bordet. I doften är det framför allt är den helt oavstjälkade stilen som sticker ut, med massor av kryddiga, smågröna drag. Men det handlar absolut inte om någon omogen grönhet; här finns även en fin matta av ganska mörk pinotfrukt där körsbär och hallon skriker högst. Med luft plockar vinet upp mer av jord och fuktig skogsglänta. Inte direkt plågsamt att sniffa på.

Om doften känns lite stjälkig och outvecklad så är munkänslan betydligt mer harmonisk. Ja, här får man helt enkelt dra fram den gamla slitna klyschan om att allt finns på plats. Mmm, vilken underbart sval men tät frukt, vilka fina, friska syror och vilken silkig tanninstruktur. Faten sitter långt uppe på läktaren och ställer inte till något bråk alls. Även om uppsidan känns uppenbar smakar det här fantastiskt gott redan nu, med massor av körsbär och kryddiga stjälktoner i den mineraliska, torra eftersmaken. Återigen ett lysande hantverk från Sandhi. $45 (91-92+)

torsdag 9 augusti 2012

2010 Anthill Farms Pinot Noir Campbell Ranch


Kaliforniens vinscen känns oerhört dynamisk. Det poppar upp nya intressanta producenter överallt. Många har säkert en bild av vinerna som sötfruktiga, tokfatade och alkoholstarka, men skall man ge sig på en övergripande spaning så känns det som att brix-hysterin toppade för säkert tio år sedan. Nu för tiden verkar fler söka mer balanserade och svalare tolkningar av delstatens fantastiska terroir.

In Pursuit of Balance är en sammanslutning av producenter som strävar efter dessa ideal, skapad av Rajat Parr (RN74, Sandhi Wines) och Jasmine Hirsch (Hirsch Vineyards). Utan att det funnits någon bakomliggande tanke inser jag att många av de fantastiskt goda viner vi druckit de senaste veckorna kommit från denna grupp. Ikväll är det dags för ännu en ny bekantskap, en producent jag läst mycket om men aldrig smakat: Anthill Farms Winery.

2010 Campbell Ranch är alldeles bedårande. Här får man rosor och skir rödfrukt med jordgubbar och körsbär, allt inramat av té, asiatiska kryddor och en liten stjälkig, skogig ton. Smaken är som en smekning - silkig och viktlös med daggfriska syror och en underbar lätthet. Men det är inget fel på intensiteten; vinet har en härlig koncentration även om det rent tekniskt säkert utmanar somligas fördomar om kaliforniska viner med sina försiktiga 13,1% alkohol. Det här handlar framför allt om renhet och elegans. Lite sönderbränd efter en dag på Baker Beach är denna svala pinot som kylbalsam för själen. $54 (93)


onsdag 8 augusti 2012

2010 Peay Pinot Noir Pomarium

Mera Peay! Efter den underbara 2009 Syrah La Bruma måste man ju bara se hur de gör sin pinot. Den här flaskan är säkert för ung, men det kan inte hjälpas.

Vilken underbar parfym deras viner har! 2010 Pomarium är riktigt vacker - blommig och rödfruktig med jordgubbar, hallon, körsbär och blodapelsin. Och så lite stenar och skog, just som man vill ha det. Med luft plockar vinet upp mörkare, köttigare nyanser samtidigt som faten kickar in med lite tobak och lakrits.

I munnen får man fina syror, skinande ren pastillfrukt och en god avslutning med mineralkaraktär. Massor av körsbär och granatäpple. Tanninerna känns som ettans sandpapper under frukten som har en klar kalifornisk solskenskaraktär även om helheten aldrig blir för varm eller tung. Ändå finns lite paradoxalt nog en aning mindre lyft än hos La Bruma Syrah. Men det är förstås tidigt ännu för det här vinet, som fortfarande är en riktigt god, sval pinot. $59 (91-92)

måndag 6 augusti 2012

2009 Varner Chardonnay Spring Ridge Vineyard Home Block


Urbilliga négociantvinet Foxglove Chardonnay väckte nyfikenheten på Bob och Jim Varners andra viner, de från de egna rankorna. Jag kände inte till Varner sedan tidigare, och vinerna verkar flyga lite under radarn, men jag ser att Parker gick i spinn på sin tid och att nye kalifornienbevakaren Galloni har smakat nollniorna. Han delar ut lika eller till och med högre betyg än han ger Grand Cru-nollniorna från vita bourgognegiganter som exempelvis Bonneau du Martray, Comtes Lafon, Etienne Sauzet och Domaine Leflaive. Vad är det här för grejer egentligen?

En snabb surfning ger svaret, samt adresserna till några lämpliga inköpsställen på nära håll. Receptet skiljer sig inte nämnvärt från andra producenter av kvalitetsvin i världsklass. Det handlar om småskaliga grejer, runt 350-500 lådor av varje vin. Druvorna odlas ekologiskt i steniga jordar uppe i Santa Cruz Mountains ungefär en och en halv mil från det svala Stilla Havet. Har man kört Interstate 280 norrut från San José en dimmig augustieftermiddag förstår man till fullo Stilla Havets inverkan när det gäller terroir. Jäsning sker utan tillsats av jäst, och dessutom i fat för att jobba in ekaromerna på bästa sätt. Men man tar det försiktigt med ny ek, bara sådär 30 procent.

Nej nu vill man smaka. 2009 Home Block Chardonnay korkas upp någon timme före maten. Oj, stängt var det här. Doften är ohyggligt blyg och tillbakadragen, uppenbart störd av att väckas från sin sömn. Vi tar bara varsitt litet glas till förrättens krabba, här behövs visst sovmorgon. Några timmar senare har väckarklockan ringt igen. Fram träder en oerhört finmejslad och elegant doft, långt från alla fördomar som kan tänkas finnas om amerikansk popcorn-chardonnay. Det här är en stilstudie i varsam, integrerad ekbehandling, precis av den sort som chardonnay mår som bäst av. Kring ett skelett av stenig gulfrukt har Varners vävt ett oerhört snyggt bygge av hasselnötter, flintrök, krabbskal, blommor och en knivsudd vanilj. Det här blir bara bättre och bättre ju längre tiden går.

Smaken är perfekt balanserad, finlemmad med en oerhörd elegans. Aromerna borrar in sig som pilar i smaklökarna och ringer kvar länge. Fruktens rikedom är perfekt avvägd gentemot syrorna, och allt avslutas i en känsla av rensande lätthet. Eftersmaken är urskön att suga på med alla skaldjursmineraler, och ändå känns det inte som att vinet leverar fullt ut ännu. Tänk hur bra det skall bli med lite tid på rygg. Bravo! $45 (93+)

PS. Googlade runt lite för att se om någon vaken svensk importör sitter på de här grejerna. Det verkar inte så, men Barolista har smakat både här och här. Blint blev det visst en omväg via Bourgogne Grand Cru...

PPS. Efter en dag i kylskåp är vinet fortfarande som nyöppnat, helt utan oxidationstecken. Doften är ljuvligt komplex och finlemmad med både blommor, kryddor och mineraler; smaken lika elegant som igår. Det här vill man dricka igen på hemmaplan.

En skön söndag...

 Vi börjar med brunch i form av dim sum på älsklingsstället Yank Sing...

Shanghai dumplings, min absoluta favorit... Försiktig med pinnarna, det är varm soppa inuti... 
 
...krabbklo och räkor, allt friterat... what's not to like? Häll på lite sötsur sås...

 ...lite potstickers...

...och lite pekinganka...

Spring Rolls med räkor...

Puh, nu behövs en promenad. Idag är det Sunday Streets-dag nere i Mission...

Någon gång per månad stängs en gata av för biltrafik, idag är det delar av Valencia och 24th St.

Rena folkfesten med massor av livemusik på gatan...

Sedan en joggingtur upp på Twin Peaks. Strålande sol och ingen dimma = massor av turister i bilar och bussar. Som jag såg ut efter att ha stretat uppför de branta backarna i galen motvind trodde de säkert att jag dragit mig upp med överkäken längs östsidan... Men det går lätt nedför. 

 Nä, nu börjar det bli dags för lite kvällsmat. Dags att sparka igång grillen...

...och korka upp lite vin...

2009 La Jota Howell Mountain Cab Sauvignon har en helt underbar, öppen, rent explosiv doft direkt ur flaska. Blommor, barrskog, tobak, blodigt kött och jord tillsammans med skinande ren, mörk, småbärig bergsfrukt. Här sitter verkligen frukt och fat ihop på ett strålande vis. Smaken har ett härligt djup och en ordentlig mineralisk struktur även om den yppiga frukten gör sitt bästa för att smörja loss tungan från gommen. Vinet är förstås riktigt ungt, men med så mycket på plats att man får stor njutning redan nu precis som säkert om både tio och tjugo år. Howell Mountan är verkligen da shit.... $60 (93-94+)

söndag 5 augusti 2012

2009 Walter Hansel PN Cuvée Alyce

Av någon anledning är det pinot noir som utövar störst dragningskraft på hyllorna just nu. Vi hugger en flaska av nya årgången från favoriten Hansel.


2009 Cuvée Alyce PN är en mörkfruktig rackare med hallon och körsbär tillsammans med kryddor, jord och kött. Riktigt mogen frukt här, mer så än jag är van vid hos Hansel. Vi ser till att hålla koll på serveringstemperaturen. Faten fyller på med lakrits, tobak och lite kakaopulver. Med luft öppnar doften upp ytterligare med tydligare drag av sous-bois, samtidigt som en massa blodapelsiner dyker upp i fruktkorgen.

Smaken är rätt stadig, samtidigt som det hela aldrig tippar över åt det tunga och jolmiga tack vare balansen från syrorna. Det finns ett fint djup i frukten, och alla blodapelsintoner i eftersmaken är urläckra. Vinet är riktigt saftigt och slinker ned i en rasande takt. I mitt tycke brukar North Slope Vineyard bjuda på lite mer av finstämda nyanser, men det här är ett charmtroll det är omöjligt att värja sig emot. Hansel gör mig aldrig besviken. $39 (91-92)

torsdag 2 augusti 2012

Uppsamlingsheat


K&L Wines rear ut Copainproducerade 2008 L'Hiver Syrah för endast $9.99. Det kunde på pappret ha varit ett riktigt fynd med frukt från McDowell Valley, Anderson Valley och Yorkville Highlands. Efter det underbara senaste mötet med producenten häromveckan känns det lätt värt en chansning.

Och visst, skall man rikta in sig på det positiva så är munkänslan rätt sval med fina syror och en hygglig längd. Men vad gör väl det när doften är så galet volatil? Det här osar av nagellack och salubrin så till den milda grad att jag inte lyckas komma vidare. Nej tack. Kanske en knepig flaska, vem vet, men jag tänker inte chansa och köpa en ny. Mot nya upptäckter istället... 


Då är nya årgången av Esprit de Beaucastel från Tablas Creek mycket roligare. Det här är ett vin vi har druckit flera gånger på hemmaplan medan Wine Trade var importör. Senast jag talade med Niklas lät det dock som att man tänkte släppa producenten. Hoppas han ändrar sig, för det här är en riktigt skön Rhône Ranger.

Här får man skinande rena hallon och körsbär med viss dragning åt kirsch. Dessutom örter och undervegetation (även om det inte handlar om klockren garrigue), och så jord och lakrits. Smaken är sval med en fin fruktkärna där tanninerna fortfarande har lite ung rivighet. Det här har en skön balans, klart mindre fruktsött och eldigt än en del nollnior från Châteauneuf-du-Pape. God och lång. $50 (92-93)


Riktiga budgetfynd från Napa, finns de egentligen? Ja, åtminstone over here. 2009 Atalon Cabernet Sauvignon Napa Valley är ännu ett vin ur det imperium Jess Jackson byggde upp. Doften är klassisk med cassis, grön paprika, lakrits och ett glödande vedträ. Visst, kanske är det en smula förutsägbart utifrån cabernetmall 1A, men vilken Bordeaux i 150-kronorsklassen är inte det? För det är inget fel på hantverket eller drickbarheten. Här finns fin frukt, kanske en aning bred munkänsla men syrorna står upp bra och det är alls inga problem med hetta. Oerhört snyggt med skön greppande längd. Klockrent för priset. $20 (89-90)

Santa Maria Valley ligger i norra delen av Santa Barbera County, och har vinodlaranor sedan tidigt 1800-tal. Här gör odlaren James Ontiveros (Kendall-Jackson) och vinmakaren Paul Wilkins (Alban Vineyards) lite pinot, chardonnay, sauvignon blanc och cabernet under etiketten Alta Maria Vineyards. 2010 Pinot Noir är den sjätte årgången. Mer information hittar man på hemsidan.

Vinet är verkligen purungt, men öppnar snällt upp efter hand. Mängder av kryddor och lakrits, med mörka körsbär och lite snårig undervegetation. Det är en urskön sniff, otvetydigt kalifornisk och helt utan bråk från de till övervägande del gamla faten. Smaken är saftig och fin, med bra syror och massor av frukt. Skall man komma med randanmärkningar finns en liten varm aniston i den annars utmärkt långa eftersmaken (alkohol enligt etiketten: 14,3%), men den tror jag försvinner med bara lite tid. Vinet levererar på ett härligt sätt. Av någon anledning kommer jag att tänka på Caleras billiga men ack så goda instegspinot. Det här är på många sätt en nära släkting, bara någon nyans mörkare. Gott. $24. (90+)

PS. Återigen är det match nere på AT&T Park. Hur många spelar de egentligen under säsongen? Jag har aldrig begripit mig på baseball, men de där strålkastarna börjar ha en märklig dragningskraft. Och hela staden talar om Giants, senast var det hardcoresnubben framför degen på Arinell. Älskar dessutom behandlingen man ger baseball i TV med alla repriser och all statistik. Till och med jag kunde uppskatta den tydligen ifrågasatta pitchern Tim Lincecums låga curveball i gårdagens vinst mot Mets. Stor skillnad mot NBC's rätt sömniga OS-sändningar. Vad fan är det som händer? It has begun...

Tur att Premier League drar igång snart så man kan kolla på lite naturlig sport....

onsdag 1 augusti 2012

2009 Peay Vineyards Syrah La Bruma


Man måste älska passionerade eldsjälar. För bröderna Nick och Andy Peay var det ingen tvekan - de bara måste göra vin. Av egna druvor som växt på egen mark, så man har full koll på frukten hela vägen. Problemet var bara att de inte hade några nämnvärda pengar, och eftersom bröderna härstammar från Ohio fanns det heller ingen familjeegendom att ta över.

Däremot hade de gott om tid, som de lade på att åka upp och ner längs västkusten. Från Washington ned till Santa Barbara gick jakten på den där platsen. Eftersom de redan från början var klara över att de ville göra vin i en mer återhållen stil riktade de in sig på svalare lägen. Slutligen hittade de en plätt i den svalaste delen av Sonoma, någon halvmil från Stilla Havet i ett område som på den tiden fortfarande var tämligen jungfruligt när det gällde vinodling. Hela historien läser man bäst själv på hemsidan.

1998 planterade man vingårdarna, och som vinmakare anlitades Vanessa Wong (numera gift med Nick) som tidigare gjort vin hos Peter Michael. De första åren såldes druvorna till producenter som Williams Seylem och Failla, men efter ytterligare några årgångar kunde man äntligen börja med sin egen etikett. Resten är, som det heter, historia.


Peay är ännu en sådan där producent man läser hur mycket som helst om, men vars viner tyvärr tycks vara eländigt svåra att få tag i på hemmaplan. Ikväll ger viss oss på vårt första smakprov någonsin. Eftersom det handlar om ren ungdom har vi siktena inställda på en stund i karaff, något som vid första smakprovet direkt efter uppkorkandet visar sig vara ganska onödigt. 2009 La Bruma Syrah är vidöppen och bjuder på en alldeles makalös doft.

Aj, aj, aj, vilka sköna grejer. Här handlar det om rödlätt syrah med klart pinot-tycke. Överst ligger massor av blommor tillsammans med undervegetation och en liten försiktig tobakston. Under öppnar sig en korg av skinande rena hallon och skogsbär, tillsammans med lakritsfiskar och några pepparkorn. I botten har någon slängt ett stycke rått kött.

Det man främst slås av är elegansen och renheten. Munkänslan är urskön med massor av sval frukt och friska syror. Det finns en liten ungkartig kärvhet i svansen, och midjan känns kanske i ärlighetens namn en aning smal, men vinet sträcker ut med lite luft och lämnar efter sig en härlig känsla man bara kan beskriva som energi och lyft. I eftersmaken glimmar både mineraler och lätt havsstänkta toner. Det står helt klart att jag måste försöka få tag på någon av deras pinot noirer. $47. (92-93)