fredag 26 augusti 2011

2004 Domaine du Pégau Cuvée Réservée



Ah, gamla kära Pégau, det var för länge sedan vi sågs. Det känns som du varje gång påminner mig om vad jag egentligen vill ha i en Châteauneuf-du-Pape. Doften som möter oss är alldeles underbar, på en och samma gång elegant och lite bonnig. Som vanligt får man en liten dos stallig brettanomyces tillsammans med både kött och blod, men också skinande rena aromer av mörka hallon, jordgubbar och körsbär. Kryddsammansättningen tycks innefatta hela orienten, och så massor av örter och lavendel och pinje och lakrits och tobak och rökelse och järniga mineraler och... Ordentligt komplexa grejer, riktigt harmoniskt med begynnande mognadstoner tassande i bakgrunden.

Nollfyran är kanske inte det mest maffiga vin Pégau har gjort, men svalare år på de här breddgraderna behöver som bekant inte betyda grön gleshet. Här finns kraft så det räcker, men framför allt en strålande välbalanserad, sval munkänsla helt utan svackor men med klockrena friska syror. Det smakar helt enkelt som det anstår södra rhônedalens grand cru i händerna på en mästare. Eftersmaken är härligt lång och kryddig, och även om det finns viss grönörtig rusticitet i de tanniner som ännu inte helt lagt sig helt på rygg finns här inget som hindrar njutning redan idag. En strålande god Châteauneuf-du-Pape, nu och många år framåt. (94)


torsdag 25 augusti 2011

2005 Domaine de la Pépière Clos Cormerais



Säg Muscadet och jag gissar att de flesta av oss ser ett purungt vin på våra inre biografer. Säkert inte det dyraste eller mest komplexa vinet vi någonsin druckit, men med en frisk fräschhet och bra syror; i bästa fall rent av lite mineraler eller åtminstone lite sur lie-autolys. När kameran zoomar ut dyker det ofta upp ett fat nyöppnade ostron, och medan fiskmåsarnas skrin ringer i ljudanläggningen kanske även en bretagnsk fiskehamn tar plats på den inre filmduken. Begrepp som lagring eller nya ekfat finns inte på kartan, och skulle snarast få filmen att hacka.

Men som det fungerar! Doften ger gula frukter med äpplen och meloner i spetsen, en fin vitblommig parfym och en försiktig fatkyss med inslag av smör och rostning. När vinet är alldeles nyupphällt har jag väldigt svårt att tänka bortom Bourgogne, men med mer luft och ännu högre temperatur - det smakar utmärkt hela vägen upp till svensk rumstemperatur i slutet av augusti - blottar vinet hela sin skaldjursunkna mineralitet och närheten till Atlanten känns logisk samtidigt som lite ylliga, arrak-iga, nästintill chenin blanc-lika drag definitivt flyttar ursprunget västerut. Att gissa Muscadet tror jag däremot de flesta skulle gå bet på. Munkänslan är klassiskt fransk - slank och fräsch trots en hel del frukt i kroppen, med strålande syror och en ypperlig balans där fräscha citrustoner väger upp fatens rondör. Underbar frisk drickbarhet. Är det ursprungstypiskt? Jag har aldrig druckit en Muscadet som Marc Olliviers 2005 Clos Cormerais, men det här är smått fantastiska saker som flyttar gränserna för hur Melon de Bourgogne kan te sig. Tänk vad lite ek kan göra... (90)

PS. Inhandlat från Vinik. 150 spänn.

söndag 21 augusti 2011

2008 Sokol Blosser Pinot Noir Dundee Hills



Lite kluvna känslor inför det här vinet. Doften är ganska trevlig, visserligen fortfarande lite för tydliga drag av fatbehandlingen, men under finns en ganska fin mörk kryddig pinotfrukt tillsammans med en halv trollskog av barrig undervegetation. Invändningarna rör främst smaken, som utan att uppvisa några uppenbara balansproblem såsom syrabrist eller alkoholvärme ändå faller lite platt. Man saknar lite lyft och fräschhet; vinet kommer aldrig riktigt igång och eftersmaken känns en smula snopet kort. Kanske behövs bara lite tid på rygg för att allt skall hamna rätt, jag har väldigt liten erfarenhet av Oregonpinot och vinet är uppenbarligen väldigt ungt med ganska rejält bett i de finmaskiga tanninerna. Vi låter bli att returnera resterande flaskor, men det blir ingen påfyllning. (87-88+?)

PS. Sokol Blosser får räknas till de absoluta pionjärerna i Oregon. Hela produktionen präglas av ett grönt tänkande och är "certified organic". Kom i junisläppet, flaskor finns kvar.


fredag 19 augusti 2011

2001 Château Lascombes



Bordeaux får mycket skit, och det kan de i viss utsträckning gott ha. Däremot har jag svårt att förstå gnället över själva vinerna. Priser och statusjakt är en sak, liksom det faktum att om man väl fått tag på en flaska så kommer det en kines och dricker upp den, men har det egentligen någonsin gjorts så mycket bra Bordeaux som nu? Istället klagas det över utslätning och internationalisering och för mycket ek, för mycket frukt, för mycket yta, för mycket proffsighet, för mycket Parker. Det smakar för ungt som ungt, och vinerna går visst inte att lagra nuförtiden. Och hur är det egentligen med terroiren?

Precis så lät det även för tio år sedan när Château Lascombes efter lång och trogen kräftgång fick nya ägare som genast satte igång att försöka göra så bra vin som möjligt. Stora summor plöjdes ned i vingård och källare, man började selektera druvorna, och så kopplade man in en trio konsulter/ondskans axelmakter i form av Michel Rolland, Yves Vatelot (Reignac) och Alain Raynaud (Quinault L'Enclos).

Äh, vi drar en kork och låter vinet tala för sig själv istället. 2001 Lascombes har en stilig rödbrun färg med begynnande tegelton i kanten. Doften är parfymerad och sensuell med läckra tidiga mognadstoner. Det första man slås av är hur mycket Margauxtypisk blommighet som finns, och vilken fin rödlätt nyans vinbärsfrukten har antagit, med drag av äpplen. Vidare exklusiv cigarrtobak, fuktigt trädgårdsland, och milda stalliga toner med salmiak över en fullständigt integrerad fatspegel med lätta kakaoskyar. K spikar vinet som en bra vänstrastrandenbordeaux efter ungefär tre sekunder...

Smaken bjuder en välbehållen frukt, strålande friska syror och ett härligt torrt slut med fint nedsmälta tanniner och en lång, mineralisk, salmiakstinn eftersmak. En riktigt god Bordeaux som känns perfekt att dricka nu. Vinet formligen skriker ut sitt ursprung, och kan inte komma någon annanstans ifrån än just Bordeaux. Och så brukar det vara, det finns väl få viner som är så lätta att plocka i blindprovningar. Fat och druvor spelar underordnad roll - man försöker som bekant kopiera dessa viner över hela världen, men det är oftast väldigt enkelt att skilja annan barriquelagrad cab-merlotblandning från äkta vara (möjligen undantaget Napa med lite ålder på sig). I mitt tycke formligen sprudlar vinerna av ursprungstypicitet. Viner som inte kan göras någon annanstans; det om något är väl terroir? Och handen på hjärtat, kan man verkligen säga samma sak om en del - i vissa kretsar betydligt mer ideologiskt korrekta - så kallade "naturliga" viner? Rant over. (92)

söndag 14 augusti 2011

2009 Domaine de la Janasse Terre d'Argile


Det dyker upp fler och fler nollnior från södra rhônedalen. Vi korkar upp ett tidigt smakprov av nya årgången av Janasses Terre d'Argile för att se om man skall köpa fler flaskor.

Doften går på knock direkt och får in ett par riktigt sköna träffar mitt i lustcentrum redan innan vinet hunnit lägga sig till ro i karaffen. Här har Janasse fått till en fin mix mellan mörk läcker frukt, ursprungstypicitet och en sedvanlig domäntypisk lagom fjäskig fatkyss. Ur glaset stiger en virvel av körsbär, hallon och svarta vinbär sprinklade med en gnutta kirschlikör och uppbackade av mörka domedagsackord av lakrits, grillkol och kött. Kryddorna och örterna skänker ursprungstypisk komplexitet samtidigt som faten bidrar med såväl eneträ, bastubänk, kakao, choklad och en gnutta vanilj. Det är så rackarns snyggt genomfört att även den mest svårflörtade ekfobiker rimligen kommer att sträcka sig efter påfyllning.

I munnen får man en generös bjudning sydfransk karaktär med en fyllig och stor munkänsla med en hel del tjong (15% enligt etiketten), samtidigt som balansen är klockren med fina syror och en skön svalhet i den krämiga frukten. Det här är helt enkelt urgott att dricka redan nu, med massor av örtiga lakritstoner att suga på i den långa eftersmaken. Janasse levererar som vanligt, sanslöst sköna grejer för lite pengar (159 kr/BS). Här måste det beställas flera. (91)

PS. Ett klart steg upp från den visserligen utmärkta nollåttan, och samtidigt lite svalare och mer rumsrent än den galet lössläppta nollsjuan.

lördag 6 augusti 2011

2007 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five



Far och son Shafer gör det igen, och levererar med 2007 One Point Five ett vin det är fullständigt omöjligt att värja sig mot. Ur glaset strömmar renaste cabernetångor av crème de cassis och plommon, där ett liten bakgrundston av bananskal pekar mot den mogna årgången. Frukten (finns det egentligen någon druva mer lämpad för nya fat än cabernet sauvignon?) har smaskat i sig eken på ett föredömligt sätt och och redan integrerat dragen av lakrits, kaffe, tobak och grillat kött. Den blommiga parfymen har dock fritt luftrum, liksom mentholen och jordtonen. Doften är stor, generös och nästan skamlöst vällustig.

Om jag liknade nollfemman vid en plyschsoffa så finns i den här årgången dessutom några extra kuddar att luta sig mot. Den stora, mogna frukten bäddar in smaklökarna ordentligt och ger en mjuk och maffig munkänsla trots att det sannolikt finns en del tanniner under stoppningen. Vad som hindrar soffan från att välta är syrorna, som även om de knappast kan kallas skyhöga ändå ger fullt tillräcklig balans. Alkoholen håller sig också på mattan i den långa, breda eftersmaken med massor av salmiak.

Inte ett vin att analysera sönder och samman; gillar man cabernet och har minsta hedonistiska läggning sitter det här som en smäck. (92-93)