söndag 25 september 2011

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre



Beaujolais är det nya svarta.
Plötsligt dricks och hyllas vinerna på alla håll och kanter - i vintidningar, på bloggar, på message boards. Säkert skadar det inte att 2009 var en once in a lifetime-årgång med (som vanligt när det gäller hajpade år) osedvanlig fruktmognad och alkoholnivåer som inte hade skämts för sig i Rhônedalen, och på många marknader underlättar det kanske också att regionen fått en ny advokat i form av David Schildknecht som hyllat vinerna i flera långa genomgångar. Man skall nog inte heller underskatta biovinstrenden, där fler och fler konsumenter söker viner med en viss profil producerade efter ett visst mönster, och det finns gott om låg- eller osvavlade biodynamiska viner hos de traditionella producenterna i Beaujolais.

Men den största anledningen är nog att vinerna är goda. Det har varit lätt att glömma bort det, och jag är nog inte den enda vinälskare som för några år sedan var beredd att döma ut Gamay som en riktig skitdruva och vinerna från regionen som simpla skumbananskadade surtjut. Till viss del var nog ryktet självförvållat - många producenter har ägnat de senaste decennierna åt att producera uselt, sönderchaptaliserat, aromjästmanglat elände från alldeles för högavkastande rankor med enda syfte att dra in kosingen så fort som möjligt. Beaujolais nouveau, någon? När man gått på några nitar är det förståeligt om man vänder blicken mot andra viner och andra regioner. Och så missade man de där producenterna som fortfarande gjorde riktigt vin precis som de alltid gjort.

En av dem var Marcel Lapierre, som tyvärr gick bort i malignt melanom precis när skörden var bärgad förra året. Hans nollåtta har varit en riktig ögonöppnare vid de två tillfällen jag provat den med importören Wine Trade. Hjälp, så här kan man ju göra beaujolais - så slankt, personligt, mineraliskt och karaktärsfullt. Givetvis blev det en beställning av den purunga 2010:an som nu lagts upp i BS.

Vinet tappades på flaska i slutet av april, och mår bra av en rejäl stund i öppen flaska. I nosen får vi en frisk doft med röda bär som hallon, vinbär, jordgubbar och körsbär i spetsen, följda av en rejäl kärve blandat grönt. Här får man både nyklippta örter och gräs men också blomsterstjälkar och bark. Själv blommorna har också hängt med, och sprider en fin parfym efter en stund. En lite stendammig mineralkaraktär pockar också på uppmärksamheten.

Smaken är slank och sval med friska syror där munkänslan får betecknas som lätt. Midjan känns kanske en aning smal i nuläget, och det finns en liten ungdomlig kartig kärvhet, men det är inget fel på eftersmakens längd eller aromernas intensitet och fokus. Mer spets än bredd helt enkelt. Och innan resan är över har de där mineralerna från doften tapetserat smaklökarna. Sablar vilken underbar mineralkaraktär, rena stenbrottet.

Det här är som Beaujolais skall vara. Friskt och bärigt med fina syror och ett tydligt avtryck från granitjordarna. Utan en skumbanan i sikte. (90+)

PS. Det är den osvavlade versionen Wine Trade säljer. Tänker man lagra, och det vill man i ärlighetens namn, har det sällan varit viktigare med sval temperatur.

PPS. Efter två dagar i kylskåp visar vinet inga tecken på oxidation, snarare ett mer harmoniskt helhetsintryck där de där pelargonstjälkarna och kartigheten tycks ha gått in en del i helheten, samtidigt som mineralerna fortfarande har fritt spelrum.

Inga kommentarer: