lördag 30 juli 2011

2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati



Ny årgång av den här favoriten. 2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati har en direkt öppen doft med massor av menthol i första ledet, följt av örter, tobak och grusmineraler. Frukten brukar alltid vara lite mörk på ett Serralungatypiskt vis, men nollsjuan är ett snäpp mörkare och köttigare än föregående årgångar, med drag av moreller och plommon där mörkret accentueras av inslag av lakrits och lite choklad. Smaken fortsätter i samma stil med rätt fullmatad mörk frukt som går mer på kraft än elegans. Syrorna är fullt tillräckliga men kanske inte knivskarpa, och tanninerna ligger och lurar under frukttäcket. Avslutningen är lång och en smula varm med massor av örtbitterhet. Trots att munkänslan i nuläget är en smula kantig är vinet klart tillgängligt redan nu, och beter sig ungefär som schablonbilden av en nollsjua. Personligen föredrar jag nog nollsexans mer eleganta framtoning, och så bra som den knäckande nollfyran blir väl kanske ingen årgång igen (?), men det smakar riktigt bra hur som helst. Svårslagen barolotripp för 714 DKK per sexpack, jag skulle vilja ha lite mer av det här. (89-90)

fredag 29 juli 2011

2008 Alban Vineyards Syrah Patrina



Det är något speciellt med tjurskallar som går sin helt egna väg och sedan lyckas. Alla tyckte John Alban var fullständigt galen när han planterade rhônedruvor i lilla Edna Valley på åttiotalet (och i ett svep nästintill dubblerade världsproduktion av viognier som vid den tiden förde en tynande tillvaro på enstaka stockar i Condrieu och Château-Grillet). Alla hade fel. John Alban är numera en av de mest respekterade vinmakarna i hela Californien, och hans viner hyllas från alla håll och kanter. "If only all Californian Rhône wines were so serious. If only all Rhône wines were so welcoming and concentrated" tyckte Jancis Robinson efter att ha smakat för några år sedan.

Albans viner tillhör den där skaran som dyker upp mest hela tiden när man läser amerikanska message boards; skaran som återfinns på exklusiva mailing lists man helst skulle ha anmält sig till medan man fortfarande gick i gymnasiet om man vill få tag på några flaskor idag. Så när Johan Lidby släppte ett litet antal flaskor i juni månads exklusiva mellansläpp var det bara att passa på. Jag kunde inte köa så någon flaska av flaggskeppet Reva Syrah blev det inte, men den enklare Patrina fanns (och faktiskt finns) kvar. Det här måste ju smakas. Vad är det egentligen Rhône Ranger-Farfar kokar ihop där i Edna Valley?

Riktigt sköna grejer skall det visa sig! 2008 Alban Patrina Syrah är en tät och maffig rackare som inbjuder till famlande efter parkerismer som palate-staining och gobs of fruit, men som inte för en sekund viker från den egenskap som förenar alla bra viner: balansen. Det är fascinerande hur ett så fylligt, fruktmoget och maffigt vin med en så tät frukt kan uppvisa en sådan viktlös lekfullhet när det kommer till munkänslan. Här är det fullt ställ men ändå med total kontroll i minsta kurva, fram till en vacker avslutning med fin saftighet, mjuka inlindade tanniner, perfekt avvägda syror och en stiligt maskerad alkohol som mest handlar om lite välbehaglig värme, som en glödande solnedgång över Stilla Havet medan man filosoferar över livets förunderlighet.

Innan dess har man fått en tät och fin doft med druvtypiska, peppriga, köttiga drag med extra violblommighet på toppen och bra djup i den täta körsbärs- och björnbärstonade frukten. En hel del fat med kaffe, lakrits och kakao men inte ens i doften tycks det finnas en enda vass spretig kant som sticker ut. Det finns en hel del likheter med Copains lysande 2007 James Barry Vineyard, även om det vinet nog var mer komplext, än djupare och i slutändan aningen bättre. Å andra sidan har Albans Patrina en fullständigt oemotståndlig lössläppt drickbar här-och-nu-känsla. Det här är vad som gör bra kaliforniska viner så underbara - maffiga som Gamla Världen på steroider, men ändå druvtypiska och med balans. Ren buteljerad njutning. (93-94)

Smoooth....


PS. Vi som mest drack grogg och öl i gymnasiet och missade alla mailing lists kan också hitta Alban i KKWines sköna sortiment även om det verkar vara lite årgångsbyte just nu.

tisdag 26 juli 2011

Franska vingårdar

Ett galet kul tidsfördriv, som damp ner som en länk i ett mail från Anders. Tusen tack.

Själv klockade jag in på 56803 poäng i bäst av tre, vilket måste kunna vässas en del med tanke på att jag befann mig i helt fel del av L'Hexagone vid fler tillfällen än jag vill erkänna...

söndag 24 juli 2011

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status



Wow, ett stenhårt, kompromisslöst, gammeldags italienskt tjut i glasen ikväll. Här snackar vi botti ut i fingerspetsarna. Rödlätt frukt med drag av körsbär, jordgubbar, rönnbär och ett och annat rött äpple, och så grusiga, järniga mineraler och blommor. Hårt deffad, stenig smak med höga syror och en torr, mineralisk eftersmak med salmiak och en gnutta örter. Inte stort, men sitter som en smäck till kvällens lasagne. 70% nebbiolo, 25% barbera och 5% freisa, drickfärdigt och klart för 155 DKK. Carlo Merolli så klart. (89)

fredag 22 juli 2011

2007 Giorgio Pelissero Barbaresco Nubiola



Pelissero har fått till rätt sköna grejer med sin 2007 Barbaresco Nubiola. Stilig ljus rubinröd färg som börjar få lite brunton och tegelkant. Doften är öppen och expressiv från start, med förföriska aromer av blommor, aceton, och grusmineraler inramade av läder, kryddor och en försiktig chokladton. Frukten har lite kanderad, pastillartad karaktär med drag av vinbär, kärniga körsbär och nypon, och så massor av lakrits. Här har vi uppenbart en riktig charmör i glasen, redo att visa det mesta av behagen redan från början.

Smaken fortsätter i samma tillgängliga stil med mer av pastillfrukten, rätt snälla tanniner och syror som är klart godkända men knappast skyhöga. Avslutningen känns dock lite mer allvarlig, och torkar upp på ett skönt sätt till maten med en massa lakrits och lite kärnig bitterhet som hänger kvar en bra stund. Det här vinet är kanske inte det absoluta förstavalet om man vill ha riktig old-school barbaresco, men allt som allt en god och givande nollsjua som levererar fint för de 149 danska kronor det kostade. Finns också i BS. (91)

onsdag 20 juli 2011

2009 CdR Villages - Féraud-Brunel vs. Vatican



Laurence Féraud (Domaine du Pégau) och André Brunel (Les Cailloux) är två av mina absoluta favoritproducenter, så när de slår sina påsar ihop med en serie négociantviner vill man förstås smaka.

2009 Féraud-Brunel CdR Villages bjuder på en förvånansvärt seriös doft med fin komplexitet och klockren ursprungstypicitet i traditionell stil. Rödlätt körsbärs- och hallonfrukt som backas upp av intensiva aromer av garrigue med några extra lavendel- och violkvistar, lakrits, ljusa orientaliska kryddor, en gnutta kött och rent av lite sjögräs/tång. Här får man en fin drickbarhet med väl inbäddad alkohol, klart godkänd längd och en god, aningen örtkärv avslutning. (89)

En härlig CdR Villages som levererar massor av typicitet. Känns som riktigt traditionella grejer där druvsammansättningen tycks domineras av åtminstone två tredjedelar grenache precis som de båda producenternas Châteauneuf-du-Pape. Den logiska jämförelsen i den här stilen och prisläget torde vara Cuvée du Vatican snarare än syrahdominerade viner som exempelvis Saint-Cosme. Som av en händelse är det just Vatican vi har i andra glaset...

2009 Cuvée du Vatican CdR Villages har en i jämförelse något mindre komplex doft där frukten känns en gnutta mörkare och fortfarande har drag av griseknoens nyjästa körsbär. Mer påtaglig (vit)pepprighet jämfört med grannglaset även om man också här får en fin ton av garrigue efter en stund i öppen flaska. En skön sniff. Smaken är den tuffare av de två, med lite mer värme även om här inte finns mycket som hindrar drickbarhet. Vinet är som vid tidigare smakprov inte riktigt lika kassaskåpstätt som nollsjuan, men bjuder ändå på en god och billig tripp till södra rhônedalen. (88)

Ikväll tar firma Féraud-Brunel hem priset med en noslängd pga mer komplexitet, men båda vinerna slinker ner utan problem. Södra Rhône kan verkligen konsten att leverera i denna låga prisklass.

Féraud-Brunel är inköpt häromdagen hos Bergman Vin i Kokkedal och kostade 75 DKK.

Cuvée du Vatican importeras av Bristly och går fortfarande att köpa i beställningssortimentet i sexpack för 109 kr flaskan.

tisdag 19 juli 2011

2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape



Still going strong!
Det har varit en del snack om nollsjuor och besvikelse, men Janasses 2007 Châteauneuf är lika härlig som senast. Men visst känns det att frukten är väldigt mogen; kanske tydligare nu när vi inte druckit nollsjuor på ett tag. Doften bjuder på massor av mörka körsbär, hallon och kirschlikör, och dessutom en välavvägd fatkyss med grillkol, choklad, lakrits och ett glödande vedträ. Men det finns en oemotståndlig renhet i aromerna, och när alla kryddorna och garriguen kickar in under ett moln av lavendel- och violparfym är det svårt att inte bli sittande med näsan i kupan och nästan glömma bort att dricka vinet. Blodet och köttsaften medför några extra vällustiga stön.

Smaken bjuder på en rejäl dos mogen nollsjuefrukt med ombjudningar av doftens lakrits och kirschlikör, men kommer samtidigt med finfina apelsinlika syror och en bra balans. Det finns en skön svalhet i vinet även om efterbrännkammaren är ordentligt påslagen i den långa, breda eftersmaken. Hur gott som helst på en rent primitiv, vällustig nivå. Måste. Försöka. Glömma. Resterande. Flaskor. (93-94)

2005 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett



Dr Loosens 2005 Erdener Treppchen Kabinett har en fin doft med tropisk gulfrukt, blommor, petroleum och skiffermineraler. Invändningarna gäller smaken, där den feta persikospadstonade frukten och den rätt väl tilltagna restsötman (åtminstone för att vara en kabinett) inte riktigt matchas av syrorna som känns en smula rumphuggna samtidigt som mineralerna drunknar i fruktcoctailen. En smula baktungt och kletigt alltså, men rätt gott ändå i eftermiddagssolen. (87-88)

måndag 18 juli 2011

Blandade flaskor i Falsterbo

Vi gör ett semesterstopp i Skåne, checkar in på Casa Finare Vinare och blir riktigt bortskämda under några dagar. När solen skiner lockar förstås stranden, men först en ordentlig vinsafari över bron. Med professionell guide är det enkelt att finna storvilt. Det blir en rejäl sväng runt storköpenhamn innan vi återvänder med en dignande baklucka fylld av napa cab, brunello, barolo, rhône rangers, sydrhônare, bourgogne, knasiga druvblandningar från Friulien och italiensk pinot nero (!).

Kvällarna ägnas åt god mat och den kanske roligaste sällskapsleken av dem alla - blindprovning. Vi turas om att fylla karaffen.



2009 Egon Müller Scharzhof riesling är alldeles bedårande. Vilken elegans! Fin, nyjäst rieslingdoft med gröna äpplen och päron tillsammans med massor av skiffermineraler, och så en underbart lätt munkänsla med fina syror, Saar-typisk frisk grönäpplighet, urläckra mineraler och rejäl längd. Rackarns gott. (91-92)



I jämförelse med Müller känns Dönnhoffs 2008 Kupfergrube tyngre med mer tropiska drag i den gula frukten och mer tydlig restsötma, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är en spätlese. Det här är en riesling som framkallar lite kontemplativa, filosofiska drag hos oss; doften är ytterst fascinerande med fin komplexitet och fortsätter att växa hela tiden vi har vinet i glaset. Den gula frukten får sällskap av massor av mineraler och köttiga drag, nästan som av buljong, och så lätta blommiga inslag som motvikt. Syrorna är höga, men känns en smula nedbäddade under frukten. Lång, mineralisk eftersmak. Det skall bli mycket intressant att följa det här vinet genom åren. Som kuriosa kan nämnas att det är den sista årgången från Kupfergrube, eftersom Dönnhoff har bytt bort den marken mot en större plätt i Hermannshöhle. Vi håller lite extra hårt i flaskorna... (92+)



Ståltankstalibanen Louis Michels 2008 Montée de Tonerre är däremot en besvikelse utifrån förväntningarna. Efter att ha läst ett gäng svallande hyllningar är det trist att konstatera att vinet inte alls levererar för de 245 kr vinet kostar i BS. Åtminstone inte den här flaskan och åtminstone inte denna kväll. Knuten, ganska anonym doft dock med en del citrus och skaljdursmineraler. Slank och ren smak, med viss mineralitet och längd, men sammantaget en ganska enkel känsla. Det är inte alldeles lätt att ens gissa på en chablis, och när bordet väl hamnat där går gissningarna mot saker som La Chablisiennes instegsnivåer... Nästa flaska får vänta några år, med tanke på toppläge och toppårgång måste det rimligen finnas mer att hämta här. (87-88+?)



Efter ett mindre lyckat framträdande i vintras känns det som att Felton Roads Chardonnay Block 2 måste få en ny chans. Den här gången låter vi bli att hälla 8,5-procentig riesling från Egon Müller i föregående glas, och möter dessutom upp med sprattlande färska rödspättor som dubbelpanerats och stekts i smör. Det sitter som en smäck, alla runt bordet blir väldigt förtjusta i det här vinet med sin svala men intensiva frukt, sin läckra välintegrerade fatrostning och sin välbalanserade munkänsla som packar en hel del kraft utan hetta. En dead ringer för bra Bourgogne alltså? Nja, frukten känns ändå som den kommer från Nya världen, och några direkta mineraler hittar vi inte trots att vi letar. Men det är riktigt gott hur som helst, en fin uppvisning och en snygg revansch från sist. (92)



En snygg revansch tar också 2001 Sarget de Gruaud-Larose. Den här flaskan är riktigt fin, inte alls som smakprovet senast utan mycket renare och med mer kraft i frukten. Urklassisk och lite gammaldags vänstra strandendoft med svarta vinbär, aska, jord och järn och så en hel del småskitiga stalltoner som får gissningarna att rätt snabbt landa hos just Gruaud-Larose. Slank, fin munkänsla med nedsmälta tanniner. Frukten viker dock ned sig efter någon timme i öppen flaska och det är nog dags att dricka upp det här vinet. Gott. (88-89)

I det parallella glaset har vi 2001 Batailley, som är ett snäpp större än grannen. Doften är fortfarande något ungdomlig med lite gräddkola som dock blåser bort ganska snabbt till förmån för en klassisk men ganska mörk och robust pauillac-karaktär med massor av lakrits, jord och tobak. Menthol och fina blomtoner som av viol lättar upp mörkret men helhetsintrycket är att det här är rätt stadiga grejer. Smaken är slank och lång med fortfarande lite grepp från tanninerna och en hel del mörk frukt och rostning. Våra värdar konstaterar att vinet tycks ha lagt på sig en del kring midjan jämfört med för några år sedan. En god Bordeaux som har mått bra av lite tid på rygg och som sannolikt håller länge ännu. (90-91)



Les Halos de Jupiter är mästerkonsulten Philippe Cambies egna etikett. Man gör vin från flera lägen i södra rhôneområdet, men filosofin är densamma oavsett ursprung med ekologiska druvor, stål- eller cementank till grenachen och stora fat till syrah och mourvèdre. Bakgrundshistorien och en rejäl genomgång av nollsjuorna kan man läsa hos Mina Vinare.

Divine lade nyligen upp flera nollnior i BS, av vilka denna Costières de Nîmes är den billigaste med sina 149 spänn. Det är framförallt doften som briljerar, med gräddiga grenachetoner av körsbär och hallon, och så lakrits, kryddor och garrigue. Mycket ursprungtypiskt och mycket läckert! Smaken känns lite enklare med ganska kort eftersmak, men vinet sitter ändå ihop bra på ett välgjort och balanserat sätt. Okomplicerat gott. (88)



Vi hinner knappt passera bron innan vi korkar upp den nya årgången av Formans Château la Grande Roche till tjocka skivor rosagrillad entrecôte och en handjagad béarnaise. Nosen bjuder på cassis i kubik tillsammans med tobak, grön paprika, menthol, lakrits och jord. Här finns en massa frukt och fat, och vinet är fortfarande påtagligt ungt med nästan lite råhet i aromerna, men allt sitter ihop på ett strålande sätt med en fin grundstomme, bra syror, ett skönt grepp och snyggt injobbade ekaromer. Möjligen känns vinet lite mer enkelspårigt än den underbara nollsjuan, utan lika tydlig mineralitet eller bergskaraktär, men det kan också bero på att det är så ungt och att vi knappt hann lufta det. Hastigheten med vilken flaskan tar slut talar sitt tydliga språk; här får man ruskigt mycket njutning för 188 DKK. (90+)



2002 Tollot-Beaut Aloxe-Corton är riktigt mörkt i glaset. Nosen bjuder på en stilstudie i havererad, hårdrostad ekbehandling med drag av kaffesump, mörk fulchoklad och de kalla, våta resterna av en lägereld någon just släckt med en spann sumpigt sjövatten. Mörkbitter smak med körsbär, fatrost och skyhöga syror. Här finns inga spår av pinosity eller terroir, och jag landar direkt i något tokfatat italienskt; en känsla som kvarstår även när flaskan kommit upp på bordet. Nej tack.



En annan som förefaller vara glad i hårdrostade fat är Benjamin Leroux, som är vinmakare hos Domaine Comte Armand men som också har ett négociantknäck vid sidan av. Doften hos hans 2009 Bourgogne Rouge är full av rostat kaffe och choklad, men också en tydlig om än väldigt mörk pinotkaraktär med körsbär och rödbetor med en gnutta citruskant. Lite sumpig sjöbottenkaraktär hänger över det nyöppnade vinet. Smaken går en del på kraft, med rätt bra längd och en frukt som tycks kunna stå upp mot de rostade faten. Inte så mineralisk, men rätt god i den här stilen som dock utlöser en del tvekan hos FV som inhandlat flaskan. Visst, någon sirlig och rödfruktig bourgogne lär det nog aldrig bli, men det här borde väl kunna landa rätt bra med något år på rygg? (88-89)



Sirlig, rödfruktig Bourgogne bjuder däremot Domaine Sylvain Pataille på med sin generiska nollnia som Tryffelsvinen bökat fram. Säljs i BS i sexpack till ett flaskpris à 175 kr. Det här vinet är stenhårt deffat (nästintill spinkighetens gräns i mitt tycke), med slank bärig frukt och en stenig, syrlig munkänsla med spetsiga syror utan några som helst spår av ek. Det är absolut inte stort, men gott i den här stilen som behövs som motvikt till de mer fläskiga saker vi också gillar att dricka. Vinet känns rent och friskt och borde tilltala alla älskare av Beaujolais. (87)

För övrigt kan vi konstatera att Clarendon Hills 2006 Grenache Onkaparinga levererar på ett strålande sätt precis som sist. Massor av småslampig frukt med visst nollsjuetycke, men samtidigt så stiligt balanserat. Urgott. Dessutom imponerar en blind flaska 2008 Calera Pinot Noir å det grövsta med sin förföriska doft och sköna munkänsla. Här skulle man handlat på sig rejält medan tid fanns. Nästa gång tror jag vi måste se till att köpa några av Caleras vingårdspinnar hos Bergman vin.

Lagom när vädret slagit om till höstrusk vänder vi bilen norrut igen. Stort tack för några underbara dagar.

söndag 10 juli 2011

2001 Ricasoli Castello di Brolio


Hur länge håller en flaska Castello di Brolio? Toscanas paradox är ju att regionen både är gammal och ung; gammal med tanke på en lång historia av vinframställning, och ung eftersom många av dagens viner har ganska lite gemensamt med vinerna från förr. Trots etikettens uppgifter om historia bak till 1141 uppgav Baron Ricasoli själv i samband med sitt Sverigebesök i början av juni att man först i och med årgång 2004 verkligen kommit fram till hur man skall arbeta, och att tidigare årgångar av flaggskeppet varit lite av en experimentverksamhet.

I slutet av maj dracks en flaska av nittiosjuan som uppvisade rätt mycket mognadstoner av svamp och farinsocker, men också en något slapp frukt med drag av romrussin, körsbärskompott och lite sylt. Efter hand vek frukten ned sig till förmån för allt starkare drag av järnfilsspån. Enligt min smak hade den flaskan klart passerat toppen, även om andra runt bordet var betydligt mer positiva. Nollettan är förstås en helt annan årgång, men det känns lika bra att ta tempen på den nu istället för att få en kanske negativ överraskning om några år.

2001 Castello di Brolio har en stilig rubinröd färg med begynnande bruntingering och tegel i kanterna. En hel del sediment i flaskan. I nosen får man massor av fina blommiga övertoner tillsammans med örter och svart té. Mognadstoner av undervegetation, läder och balsamico fyller på, och så lite köttiga drag. Järnfilsspånen från nittiosjuan känns igen, liksom den rejäla dosen ek med mörk choklad, kryddor och kaffe. Frukten känns klart svalare och friskare än hos nollsjuan, med mörka körsbär och plommon, men lyckligtvis ingen julmust eller cola. Doften är öppen och fin redan från början men lägger in en växel till efter två timmar i öppen flaska, ett gott tecken.

Smaken är syrlig med massor av surkörsbär och kafferost som avrundas av doftens järnfilsspån. Tanninerna har polymeriserats till ett fint sammetstyg men stramar fortfarande upp bakefter. Vinet har en fin mogen munkänsla med en snygg övergång mellan mitt och slut där den fortfarande spänstiga frukten kickar ifrån i rätt kraftfull och saftig eftersmak som hänger kvar en ordentlig stund med lite mineralgnistor.

Min kärlek till sangiovese må ha svalnat en del de senaste åren, men det går inte att förneka att det här är välgjort och gott. Man kan säkert krama ur en hel del ytterligare mognadstoner om man vill, men för mig som gillar lite ungdomlig spänst befinner sig vinet sannolikt på topp just nu och några år framåt. (92)

lördag 9 juli 2011

2004 Château Poujeaux


Det är inte första gången det händer. Efter att enbart ha druckit spanskt i nästan två veckor, och dessförinnan genomlidit maffig syrah både från USA och Australien känner sig K tvungen att dra i nödbromsen och helt enkelt kräva Bordeaux när vi diskuterar kvällens vinval. Mitt förslag på en rhône ranger från Alban Vineyards hamnar direkt i utvisningsbåset.

Inte mig emot, för 2004 Poujeaux är precis som jag vill ha det med sin urklassiska vänstra strandendoft av svarta vinbär och lite grön paprika, jord och järn. Det gnälls en del över yvig fatbehandling på många håll inklusive på den här bloggen. Det är inte svårt att plocka ut fataromerna i det här vinet med tydliga drag av kaffe, tobak, ceder och kryddor, men det är något med hantverket i Bordeaux och sannolikt inte minst med bordeauxdruvorna i sig som suger upp eken och får den att passa in så fint bland övriga aromer. Det här vinet tror jag hade varit sämre om det uppfostrats i betongtank.

I munnen får man ett drygt medelfylligt vin som ändå har rätt bra täthet i nollfyrefrukten, och så den där patenterade läskande munkänsla med fina syror och klockren balans. Tanninerna har börjat lägga sig på rygg även om här fortfarande finns ett skönt grepp. Eftersmaken ringer kvar en fin stund med massor av salmiaktoner att sitta och suga på. Här behöver man inte sitta och överanalysera, det smakar precis som det skall och levererar ordentligt för de €18 vinet kostade för några år sedan. Ruskigt gott att bara dricka både till maten och efteråt. (90)

fredag 8 juli 2011

2010 Rías Baixas



Precis som förra året spenderas en del av semestern på den spanska medelhavkusten. Och precis som förra året passar vi på att frossa i massor av skaldjur på grillen och massor av albariño i glasen. Sablar, vilka goda viner det här är. Klockrena på egen hand som apéritif, eller till det mesta som kommer från havet. Här sitter Spanien på en veritabel vitvinskatt, och priserna är nästan löjliga. Samtliga flaskor vi druckit klockar in runt en hundralapp.

Skall man utifrån det här lilla urvalet ge sig på en bedömning av årgång 2010, så tycks den ha varit utmärkt. Vissa av vinerna har kanske lite mindre frukt än motsvarande nollnior förra året, men albariño dricker man inte i första hand för maffig frukt, utan för friskheten, syrorna och mineralerna. Kvaliteten är påfallande jämn och vinerna är ganska lika, så till den grad att separata noteringar mest känns som en upprepning. Två av vinerna stack dock ut i var sin ände av spektrat.



2010 Pazo de Señorans tyvärr i negativ bemärkelse, med den gulaste, mest tropiska frukten av alla de här flaskorna, och med en ganska baktung, anisladdad eftersmak med tydlig alkoholförnimmelse. Rätt gott ändå, men utan den friskhet jag vill ha i min albariño. Kanske blir det bättre med lite tid på rygg? När jag nu på hemmaplan läser senaste numret av Wine Advocate ser jag att Pazo de Señorans är den albariño man tydligen "skall" tycka om. Jay Miller delar ut 93 pinnar med motiveringen "as usual, Pazo de Senorans has made one of the finest Albarinos of the vintage". Så kan det gå.



På den positiva sidan hittar vi istället 2010 Terras Gauda O Rosal, som bjöd på en fantastisk elegans och komplexitet. Fin frukt med krusbär, gråpäron och mandariner, och så en liten örtig aniston och underbar blommighet över en svårartat salivframkallande skaldjursmineralitet på djupet. Kristallklar, elegant munkänsla med invändningsfria syror, rejäl längd, friska citrustoner och mängder av mineraler. Upplevelsen är faktiskt inte olik en riktigt bra riesling. Kanske kommer en del av komplexiteten från att det här är en blend med både Caiño Branco och Loureira i mixen utöver ca 70% Albariño? Vinet var så in i bängen gott att vi var tvungna att dricka en flaska till innan vi åkte hem. Samma fina resultat andra gången.