fredag 30 december 2011

Årets viner 2011



Dags igen för sammanfattning och avslut. Som vanligt när ett år övergår i ett nytt är det vissa glas som framträder tydligare än andra i backspegeln. Tio viner med skilda ursprung och stilar, men som allihop sammanfattar vinåret 2011.

2005 Dunn Howell Mountain. Till sist stod det helt klart: Mike och Randy Dunn går på vattnet. Tyvärr tycks Wine Advocates nye kalifornienskribent Antonio Galloni ha upptäckt samma sak, och ger vinerna en av de mest uppmärksammade hyllningarna i det senaste numret. Fast jag undrar om priserna kommer att påverkas speciellt mycket trots det? Sannolikt kommer man att fortsätta göra sina gammeldags bergsviner precis som man alltid gjort...

1994 Dunn Howell Mountain. Inte ens schlagerfinalen i rummet bredvid kunde dränka det här vinets klara röst. Underbar cabernetkaraktär, snudd på perfekt munkänsla, galna mineraler. Här landade jag i en toppbordeaux. Haken är bara att så här bra Bordeaux inte finns om det står 1994 på flaskan. Har jag sagt att jag älskar Dunn?

2006 Montevertine. För snart precis ett år sedan satt jag och stirrade på glaset med 2006 Montevertine och undrade hur i hela friden nollsjuan kunde hamna utanför förra årets lista. Hey, I may be dumb but I ain't stoopid. Vi har fortsatt att korka upp flaskor både av nollsex och nollsju under året, och det har varit vinst varje gång. Helt klart ett av årets viner, det är så här man skall göra sangiovese. Sanslös rödlätt elegans.

2009 Zilliken Rausch Kabinett. På den vita sidan har de tyska nollniorna gått fram som en ostoppbar njutningsarmé. Toppklass över hela linjen. Nej, det här är inte Zillikens dyraste eller ens "bästa" vin, men vilken kabinett det är. Ett vanvettigt vackert vin, helt oemotståndligt såväl nypoppat en ljus sommarkväll som i novembermörkret från en öppnad flaska som stått några dagar i kylskåp.

2009 Emrich Schönleber Halenberg GG. Och när vi snackar tyska nollnior går det förstås inte att komma runt Halenberg. Drick. Lyssna. Glädjs. Och skicka samtidigt lite bonuskärlek till urgoda lillebror Trocken.

2010 Marcel Lapierre Morgon
. Under en period i höstas krävdes snudd på omänsklig ansträngning för att lyckas korka upp något annat än Beaujolais. Riktig Beaujolais var årets ögonöppnare för mig, och klarast av de alla lyste bortgångne Marcel Lapierres Morgon Sans Soufre.

2007 Gaja Sorí San Lorenzo
. Gajalunchen i vintras led mot sitt slut, spottkopparna var fulla och alla proffsen troppade av med blicken på nästa deadline. Kvar i baren stod nördarna, fotandes och drickandes var sitt stort glas 2007 Sorí San Lorenzo. Hur kan man göra något annat när vinet är så sensuellt och oemotståndligt? Tur att man bara är amatör...

2007 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon. Ruggigt lustfylld och skinande ren cabbe, faktiskt ännu bättre än jag vågade hoppas på. Just what the doctor ordered den där kvällen i oktober. Det brukar bli bra om man följer sin kompass.

2007 Château Troplong Mondot. Hmm, tre Napa cabs och ingen Bordeaux ännu på listan. Kanske dags för vårens mest politiska post? Nja, den Bordeaux som av någon anledning lyser klarast från året som gått är faktiskt huvudsakligen merlot. Det är en så härlig dekadent känsla att bara korka upp och dricka en för ung claret med jämna mellanrum. Och Troplong Mondot lirade riktigt skönt den där kvällen i höstas. Kan man få be om fler prissänkningar, monopolet?

2009 Friedrich Becker Spätburgunder "Sankt Paul" GG. Hela hösten har på många sätt tillhört Becker. Det tycks finnas en fin röd tråd och en tydlig avsändare hos vinerna; har man en gång fattat tycke för stilen känner man sig hemma. Vi har redan jobbat oss igenom en låda av den oemotståndliga basversionen i årgång 2009, men juvelen i kronan under året är 2009 Sankt Paul. Åtminstone tills man får smaka Tafelwein igen...

En liten extra varm retrospektiv tanke skickas också till den maffiga men goda Nya Världen-syrah vi druckit under året. Viner som på många sätt är rena antitesen till tolvprocentig Beaujolais. Som tur är behöver inte alla viner vara gjorda i samma stil, och jag har uppenbarligen en svag punkt för sådana här grejer också. Om de är välgjorda. Respekt till Clarendon Hills, Copain, Alban, Tensley och Torbreck.

Gott Nytt år alllihop! Mot nya upplevelser...

torsdag 29 december 2011

2009 Spätburgunder "Sankt Paul" GG



Hösten har på många sätt tillhört Becker. Vi har i olika sammanhang redan jobbat oss igenom en låda av den oemotståndliga basversionen i årgång 2009, och det känns logiskt att avsluta 2011 med ett första smakprov av en av de tyngre kanonerna.

Det tycks finnas en fin röd tråd och en tydlig avsändare hos Beckers viner. Har man en gång fattat tycke för stilen känner man sig som hemma om man kliver upp eller ned i hierarkin. Man får vad man betalar för helt enkelt. Sankt Paul GG ger välbekanta vibbar från andra smakprov, bara att det här är djupare och mer komplext. Ganska mycket mer komplext också, rackarns vilken fin doft. Massor av rödlätta körsbär, jordgubbar, rönnbär och vinbär, men också en hel korg av blodapelsiner med lite lakritsströssel på toppen. Vidare skogsglänta och örter, och så både kött och maritima mineraler. Lite nya fat får också plats i bilden till skillnad från hos basversionen. Men glöm allt vad hårdrostat heter - här handlar det mest om lite extra kryddor, sandelträ och en knivsudd kaffe. Skyhög pinositet.

Smaken bjuder på generös frukt från det varma året i en härligt balanserad munkänsla med riktigt saftiga apelsinsyror. Vinet sitter ihop fint redan nu på ett ytterst drickvänligt sätt utan vassa kanter. I den silkiga, långa eftersmaken ryms såväl blodapelsin som en liten aniston. En urskön pinot noir, som vanligt med Becker. (94)

tisdag 27 december 2011

2008 Tensley Syrah Colson Canyon Vineyard



Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Senast vi drack en flaska 2008 Tensley Colson Canyon var i februari, och jag fattade absolut ingenting. Vinet upplevdes som fullständigt splittrat med alkohol, syror och frukt i ett oskönt sammelsurium, helt utan harmoni eller klass. Det blev aldrig någon post, men jag kunde inte för mitt liv begripa hur både Robert Parker och James Laube för en gångs skull kunde vara så överens om riktig storhet med 96 resp 95 pinnar. Hade vi egentligen smakat samma vin? Det finns rätt många noteringar på Cellartracker från användare som verkar haft en upplevelse liknande min.

Förväntningarna är alltså rätt beskedliga när kvällens flaska korkas upp. Men det räcker faktiskt med en sniff för att inse att det här glaset från den här flaskan den här kvällen i de sista skälvande ögonblicken av 2011 kommer att träffa på ett helt annat sätt än i februari. God dayum, vilken juice. Doften är stor och maffig redan från början, med slösande druvtypiska drag av svarta oliver, peppar, violer och välhängt kött på en bakgrund av hallon, björnbär och svarta vinbär. Det finns lite fat i bakgrunden också med lakrits och milda bakkryddor som kardemumma och kanel, och så en barrig, kådig örtkant. Fascinating stuff...

Det här är ett riktigt Spinal Tap-vin med reglagen uppvridna till elva. Frukten är gigantisk, men känns ändå sval utan syltighet eller russinkänsla. Syrorna är rent brutala men sitter ändå fint ihop med resten av bygget (och är helt naturliga så vitt jag förstår). Alkoholen klockar in på 15 procent enligt etiketten men väsnas inte mer än hos en genomsnittslig Côtes-du-Rhône. Allt kokar helt enkelt ned till den klassiska flodhästen i ballerinadräkt. Eller balans om man så vill. Eftersmaken är ruggigt lång med en slösande stråle av frukt och, faktiskt, mineralkaraktär.

Jag kan förstå att detta inte är allas tekopp, men samtidigt är det bara att inse att jag har en svag punkt för sådant här. Också. (94)

PS. KKWine, 240 DKK. Fanns också tills nyligen i BS via Muram International à 436 spänn.

2002 Clos Fourtet



När Vintresserad hällde fyra decennier Bordeaux för ett drygt år sedan överraskade 2002 Clos Fourtet positivt i den unga flighten.

Och nog finns här mycket att gilla i doften. Inte minst sköna mognadstoner av lagerblad, buljong och en försiktig dos stall tillsammans med cassis och plommon. Och så jord förstås, och rostade fattoner med kaffe, mintchoklad och tobak. Allt nedhällt i en medelfyllig kropp med halvt nedsmälta tanniner, fina syror och en skön mineralknorr i svansen. Samma ovationer som senast alltså? Nja, jag upplevde vinet som längre och djupare den gången, och så finns en liten fatbitterhet i smaken som drar ned drickglädjen. Som att man varit lite för generös med eken samtidigt som årgången givit en frukt som egentligen krävt lite varsammare handlag. Gott, men utan guldstjärna. (88-89)

2007 Fontodi Vigna del Sorbo



Äh, vad katten. Jag skulle ju inte köpa mer vin i år, och barriquelagrad sangiovese har de senaste åren åkt långt ned på listan över vad som får mig att ticka. Men när man läser sådana här hyllningar blir man onekligen rätt sugen att smaka själv. En provflaska får följa med hem trots allt.

Vi korkar upp utan krusiduller och möter upp vinet med lammfiol och potatisgratäng. Nej men se goddag, vidöppet var det här med en stor och druvtypisk doft av thé, grusjord, tobak, örter och en massa frukt där körsbären skriker högst med hallon och svarta vinbär i andrastämman. Kören tycks dessutom ha stärkt sig med lite likör före uppträdandet. Frukten har en ganska framfusig, småvarm och generös prägel som ger klart moderna vibbar, speciellt när de fint infattade fatens kryddor, kaffe och lakrits kickar in. Men inget fel i det egentligen, det här sitter ihop på ett skönt sätt utan att svaja det minsta när det gäller balans eller fräschör.

Smaken bjuder en ung och fullmatad men ändå redan nu helt begriplig upplevelse där den generösa frukten får sällskap av typiska småsura toskanasyror och ett smatterband av ursnyggt extraherade medhårstanniner. Det här är vinmakande på riktigt hög nivå, med en smått lyxig munkänsla. Allt avslutas med en lång eftersmak där mineralerna har fritt spelrum.

Det är bara att buga sig för ett riktigt snyggt hantverk. Vinet är helt enkelt riktigt gott i en direkt tillgänglig, snudd på hedonistisk stil. Det får bli några fler flaskor. (92)

fredag 23 december 2011

2007 Domaine de la Janasse Les Garrigues



"By the way
, the 2007 Cotes du Rhone Les Garrigues is absolutely out of this world at present, should anyone still have some"
skriver Robert Parker i senaste numret av Wine Advocate.

Ok Uncle Bob, vi tar dig på orden och korkar upp en flaska. Med tanke på tidigare upplevelser borde det här vinet också vara ett utmärkt glöggsubstitut precis som 2003 Pégau. Och man får faktiskt erkänna att det har hänt en del bra saker. Vinet har lugnat ned sig betydligt och känns inte alls lika spretigt och eldigt, även om det fortfarande handlar om grenache direkt från godisdisken med väldigt hög fruktmognad. Den stora doften rymmer massor av chokladdoppade körsbär, grenachekola, romrussin och likörpraliner, men också en del kött, kryddor, lavendel, örter och en knivsudd vanilj. Smaken känns betydligt mer balanserad än tidigare med klart mindre upplevelse av alkoholen även om det fortfarande handlar om raketbränsle med en ordentlig värmekyss i svansen. Och det går inte att komma ifrån att frukten rör sig farligt nära russingränsen, även om här också finns en del uppstagande struktur och syror som effektivt håller vinet från jolmighetsdiket.

Det här är på många sätt ett imponerande och rejält fullmatat vin, men personligen tycker jag fruktmognaden har gått för långt. Inte riktigt min stil, och det är svårt att hitta någon riktig drickglädje även om trenden känns positiv. Lite ytterligare lagring är nog bara av godo även om det sannolikt inte är en långliggare.

torsdag 22 december 2011

2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée



Alla tycks stressa
som galningar så här dan före dan före dopparedan. Och vi är väl egentligen inga undantag, men vi försöker ändå hitta lite lugn i stormen med julklappsinslagning i granens sken. Lite julmusik är förstås inte fel heller. I år precis som vanligt ger Frank Sinatras inspelning på Capitol Records från 1957 precis lagom doser elegans och sentimentalitet. Och så vill man gärna ha något i glasen också, men glögg går ju inte att dricka. Port kanske? Nja, det är rätt ont om mogna portviner i samlingen. Den perfekta lösningen heter 2003 Domaine du Pégau.

Vi har druckit några flaskor av det här vinet de senaste åren, men den senaste posten var i bloggens skakiga början för fyra och ett halvt år sedan. Jag trodde den här nolltrean skulle bjuda på snabbmognande drickfärdighet och visa sig från sin bästa sida vid en hederlig pop'n'pour, men efter uppkorkandet står det klart att här behövs en hel del luft. Det tar åtminstone en timme innan doften öppnat upp helt. Då är å andra sidan aromerna snudd på smärtsamma i sin intensitet med torkade mörka körsbär, vildhallon och björnbär tillsammans med blod, rostbiff, en massa blåvioletta blommor, örter och alla kryddor man kan tänka sig. Just den här flaskan känns väldigt ren och nästan helt utan de tydliga drag av brettanomyces som på många sätt hör ihop med Pégau, men efter en stund kan man ana lite stall i bakgrunden. Det finns lite portlika drag också och det är ingen tvekan om att året var varmt, men samtidigt lyser russinen med sin frånvaro vilket alltid är ett plus. Skall man jämföra med tidigare så är doften betydligt mer sammansmält och elegant, även om här ändå inte finns mer än begynnande mognadstoner.

I munnen får vi en tät matta av kirschig mörkfrukt som lyckas med konststycket att inte kännas för tung. Munkänslan är fortfarande lite rustik och kantig även om de aningen torra tanninerna börjat smälta undan, men här finns ingen uttalad hetta eller klumpighet, och apelsinsyrorna känns fullt tillräckliga. Skön drickbarhet helt enkelt, även om man gärna sippar snarare än klunkar i sig. Avslutet är långt med mineraler och torkad mörkfrukt.

Det här är riktigt gott nu, men jag tror ändå på att spara resterande flaskor några år. Här finns stoppning så det räcker och blir över, och det borde gå att locka fram ännu fler mognadstoner samtidigt som tanninerna kammar sig ytterligare. Hur som helst skönt sällskap till lite bjällerklang. Lite port, lite sydländsk sol, och lite av glöggens sötfrukt och kryddor samtidigt som det handlar om riktigt vin.

God Jul allihop!

måndag 19 december 2011

2009 Domaine Charvin Châteauneuf-du-Pape



Gillar man ärketraditionell Châteauneuf-du-Pape skall man inte missa Domaine Charvin. Vi kan inte låta bli att ta tempen på en nyss hemkommen nollnia. Skulle man ha svårartad ekallergi kan man vara lugn, här handlar det bara om cementtankar med fint genomslag av terroir. Det första som slår en är hur galet mycket garrigue här finns - rena myllret av örter och lavendel, men också andra sköna nyanser av grönt med enbär och stjälkar. Jag kommer faktiskt att tänka på örtkvasten man brukar hitta hos Mas de Boislauzon. Kanske är det det närliggande ursprunget i appellationens norra sektor som skiner igenom. Vi nystar vidare i den unga doften och hittar massor av nymosade hallon, jordgubbar och kirschiga körsbär, men också en liten äppelton. Allt avslutas med en eriksgata av traditionella inslag av tång, asiatiska kryddor, blodigt kött, mineraler och lakrits/anis. Underbart.

I munnen kliver vinet in med en fyllig kropp med en massa kirschig, uppenbart solmogen frukt, samtidigt som man nästan vill ta en paus när man svalt för att applådera balansen. Här finns inget tungt eller alkoholkletigt, utan all frukt och alla procenten för sig med en härlig sydfransk grace och elegans. Vinet lär sannolikt mogna ut till en burgundisk, silkig châteauneuf så småningom, men i nuläget finns ett skönt nafsande grepp av unga, finmaskiga tanniner. I den långa eftersmaken sköljer våg efter våg av anis, kirschiga körsbär och järniga mineraler (Boislauzon igen). Riktigt läckra grejer om man gillar traditionalister. (93-94+)

fredag 16 december 2011

Kvidevitt

Man går på BYOB. En massa trevliga viner och ett gäng ännu trevligare människor. Lite eftersnack via mail. Jo, gåsen var bäst. Och Barolo är gott och cali syrah går ju inte att begripa och så var det visst både lite alkohol och lite nya fat i något vin också. Joråsåatt. Man släpper det. Och märker ett par veckor senare att så gott som alla runt bordet fortsatt kvittra som ett gäng småfåglar om den där kvällen på Twitter. Och inte bara om den utan även om andra roliga saker. Man tar en djup klunk spätburgunder och kliver som sista person in i 2010-talet. Och inser att det är dags att säga adjö till ytterligare några timmar av ens liv...

2008 Friedrich Becker Spätburgunder Kalkgestein



Efter ett antal flaskor av Beckers 2009 Spätburgunder under hösten följda av lite sköna rapporter på plats är man förstås sugen på att utforska vinerna högre upp i hierarkin i Beckers pyramid. På slaktbänken hamnar en flaska 2008 Kalkgestein som är en selektion av druvor från de mest kalkrika lägena.

Satan i gatan, vilken doft! Öppen, förförisk och omedelbar strömmar den ur kuporna och höjer pulsen varje gång näsan återvänder. Redan nu finns viss utveckling med en massa jordig höstskog tillsammans med örter och en försiktig dos fatrost. Frukten drar sig åt det mörkare hållet - mer Côte de Nuits än Côte de Beaune - med körsbär och blandade skogsbär, men också lite övermogna jordgubbar. Vi hade kunnat stanna där och jag hade varit mer än nöjd, men vinet har ett hemligt vapen i beredskap. När en småsnuskig ton av tryffel dyker upp är det svårt att hålla tillbaka ett vällustigt stön.

Det skall såklart mycket till för att smaken skall kunna leva upp till en sådan doftmässig fullträff i lustcentrum. Och det gör den kanske i ärlighetens namn inte heller, men det som bjuds är gott så det räcker. Här får man välbekanta flashbacks från basnollnian med samma drag av lakrits och citrussyror, men det finns lite mer djup och tanninerna är lite fastare även om de inte bjuder på så värst mycket motstånd. Svansen känns visserligen en smula gles, men de saftiga aromerna av blodapelsin och körsbär klingar ändå kvar en bra stund. Återigen en härlig spätburgunder signerad Becker. Lusten att dra korken ur en av de dyrare nollniorna blev just snudd på övermäktig. (91)

PS. €25 direkt från producenten, men det finns också några flaskor kvar på bolis à 349 pix.

fredag 9 december 2011

2009 Ridge Lytton Springs



Äh, vi korkar upp ännu en nysläppt Ridge mest för att se var vi har den. Förra veckans 2008 Cabernet Sauvignon Estate gav mersmak. Fast 2009 Lytton Springs är förstås ett helt annat djur med sin sammansättning av huvudsakligen Zinfandel tillsammans med Petite Sirah och Carignan(e), och med sin växtplats i den varmare Dry Creek Valley i Sonoma. Det här är mycket mer av en kalifornisk fruktbomb, med mindre av struktur, syror och sval frukt och med en yppigare, mer bombastisk munkänsla. Och så är det konstigt hur man upplever ek. När det gäller cabernet sauvignon tål jag rätt mycket trä, men i den här blenden med sin sötare frukt pockar de amerikanska faten på mer lagring för att låta de rätt söta dragen av kola och vanilj - rent av en gnutta dill - sätta sig en smula. Men fortfarande tycker jag inte rostningsgraden i sig är problemet, bara vinets ungdom.

Annars kör förstås inte Paul Draper & Company i diket en sån här årgång. Det där med fruktbomb är ett relativt begrepp om man jämför med skräckexempel som Turley, men det finns en något syltig karaktär i den flödande hallon-, körsbär- och björnbärsfrukten. Bredvid tittar både jord, sötlakrits och kött fram, och redan efter en kort stund i karaff lyfter sig en ganska underbar patenterad Draper Perfume med massor av menthol, blommor och örter, men också lite volatilitet. Smaken är välbalanserad i den här yppiga stilen, med fullt tillräckliga syror och en liten väldoserad värmekyss i den peppriga eftersmaken. It's a zin, after all, med allt vad det innebär. Lite ungdomligt kärva tanniner stagar upp hela ekipaget.

Det här smakar inte alls illa nu, men behöver åtminstone något till några år på rygg för att komma samman ordentligt. Det är kanske svårt att se var Galloni hittade hela 95 pinnar, men en skön representant för den soligare delen av Kalifornien är det. (91+)

onsdag 7 december 2011

2010 Domaine de la Pépière Cuvée Granit



Marc Ollivier är en av mina absoluta favoritproducenter i Muscadet de Sèvre-et-Maine. Hans vita viner är allihop smått underbara, precis så personliga och mineraliska som man önskar att all Muscadet var. Dags att smaka vad han förmår på den röda sidan. 2009 Cuvée Granit är inget stort vin på något sätt, och gillar man inte lättviktare skall man nog inte ens prova. Men det finns något här som gör att jag återkommer för en sipp efter annan. Det är rätt gott att dricka helt enkelt. Kanske är det den rena, friska cabernetfrukten det handlar om med sina drag av vinbär och grön paprika? Jag gillar ju både cabernet franc och sauvignon, speciellt om den förra inte är för gräsig. Eller så är det kanske de subtila inslagen av undervegetation som fångar intresset, eller den lätta mineraliska anstrykningen från granitjordarna? Smaken är ett par snäpp under medelfyllig med en lätt munkänsla gränsande åt det glesa, och även om eftersmaken i ärlighetens namn är åt det korta hållet finns här ett fräscht lyft från syrorna. Lite nafsande tanniner får också plats bland rödfrukten. Som sagt - inte stort för fem öre, men heller inte helt dumt att sippa på en vanlig onsdagkväll. Det finns något. (86)

lördag 3 december 2011

2008 Ridge Cabernet Sauvignon Estate



Det är alltid
roligt med diskussion i bloggosfären. Ridge har numera en speciell plats i våra hjärtan, så det är klart att det inhandlades några flaskor av de nya årgångarna häromdagen. Finare Vinare var som vanligt snabba med korkskruvshanden och smakade 2008 Cabernet Sauvignon Estate redan på släppdagen och kvällen efter, med en stor bränd träplanka i nyllet som tack. Ouch. Det låter illavarslande, speciellt som jag funderat på om man inte skulle köpa fler flaskor. Här behövs uppföljning för att se om även de egna smaklökarna får brännskador.

Direkt efter uppkorkandet kan vi konstatera att doften redan vid källartemperatur snabbt vecklar ut en urläcker, frisk mintig örtighet som snart får sällskap av ljus tobak. Men nog finns här också en hel del fat, som till en början känns rätt nypålagda och ligger lite utanpå. Vinet får vakna till i öppen flaska med ett glas borthällt. När vi återvänder efter några timmar möts vi av en urläcker, expressiv doft. Överst i glaset hänger massor av färsk tobak, mynta och andra örter tillsammans med ett fång blommor. Rent av lite spearmint. Under ligger skinande ren frukt som mest drar åt körsbär och crème de cassis, och längst ner glimrar en försiktig mineralåder tillsammans med lite grillat kött. Och så finns en del ek också. Fast jag tycker att faten under de där timmarnas försiktiga luftning har krypit in rätt skönt under täcket av frukt och örter. Och några brända, hårdrostade drag har vi väldigt svårt att finna. Visst finns här rostning, men i mitt tycke handlar det om ljusare toner av kaffe och kanel där den största invändningen är att fatbehandlingen känns rätt söt med kola och lite vanilj. Som det gärna blir med amerikansk ek.

Nä hörni, nu är det dags att smaka. Zzzing, vilka underbara syror. Och vilken skön, sval frukt. Här får man ett tätt och fint mittparti, som dock känns en smula knutet och upprullat fortfarande, följt av en saftig och fin eftersmak som hänger kvar en bra stund med både lakrits och en del mineraler. Tanninerna stagar upp ordentligt, men de är sanslöst snygga och finmaskiga redan nu. Som ettans sandpapper, om än i dubbla lager. Här finns inget grovt eller chokladigt, bara en fast och fin sval bergskaraktär. Med en del ek.

Summa summarum: det här en riktigt god cabernet som smakar utmärkt redan nu till en köttbit, men som förstås kommer att bli ännu bättre i framtiden. Vi har tidigare bara smakat nollfyran och nollfemman, men dem upplevde jag inte alls vara på den här nivån. Med tanke på beståndsdelarna borde det här vinet segla genom det närmaste decenniet och bjuda på skön njutning åtminstone till andra sidan 2020. Hur mycket man störs av eken är väl som vanligt en fråga om tycke och smak (och ekallergi), men visst kommer vinet att bli ännu bättre när faten sjunkit in mera. Två tummar upp. (91-92+)

PS. Gillar man sådana här svalare bergsviner från Santa Cruz Mountains bör man inte missa Mount Eden Vineyards några coyoteylanden bort i bergen. Ungefär samma hantverk med minimal intervention, samma svala känsla, och galet mycket mineraler. Nu snackar vi riktigt lagringskrävande grejer. Dessutom använder man franska fat, vilket i mitt tycke alltid är en fördel.

fredag 2 december 2011

2009 Domaine Saint Préfert Châteauneuf-du-Pape



Fullständigt krigsskadad efter en bakjoursvecka orkar jag inte med så mycket mer än att sjunka ihop på fredagkvällen med en bit mat och ett glas vin. Gärna något säkert kort. Inga konstigheter. Lammkotletter, sade du? Plopp.

Doften av den unga 2009 Saint Préfert är faktiskt ganska underbar. Hallon i kubik, vinbär och kirschiga körsbär tillsammans med en massa kryddor, örter, lavendel och så en rejäl dos blod och kött. Fin höjd och tillgänglighet redan, här låter man gärna nosen vila en stund i en glaset. Så här skall södra Rhône dofta.

Smaken lever däremot inte alls upp till doften, åtminstone inte till en början. Vinet känns snopet kort i rocken och rent av glest och enkelt. Men med luft sträcker eftersmaken ut en smula samtidigt som mittpartiet plockar upp lite mer självförtroende. Det här lär aldrig bli någon block buster, men det är gott att dricka i en ganska slank stil trots den rätt varma årgången. Syrorna har en tilltalande apelsinkaraktär och alkoholen sjunker fint in i helheten och gör sig mest påmind i form av lite anisvärme i slutet. Gott, men utan stående ovationer. (90)

söndag 27 november 2011

2009 Arianna Occhipinti Il Frappato



Vi vill ha mera Arianna Occhipinti. 2009 Il Frappato är alldeles bedårande, som en teoretisk blandning mellan gamay, pinot noir och några droppar syrah. Den röda solmogna bärfrukten skiner tillsammans med kanderade apelsinskal, en gnutta animaliska inslag, lakrits och en stor bukett blommor. Snart får blommorna sällskap av friska nyklippta örter medan grusiga mineraltoner fyller på med några basackord. Det är en ren fröjd att sitta med näsan i glaset.

En kompis var för några år sedan på högstadieeåterträff i rurala Östergötland där det bjöds på whisky som enligt de ej utflyttade gamla klasskamraterna var så god att "de knuller i mun". Det här ger associationer åt liknande håll. Vi faller pladask för vinets lekfulla, silkiga, flörtiga, lätta munkänsla -förförisk och uppiggande på samma gång. Däremot förmår det inte att stå upp mot kvällens gräddiga renskav proppad med trattisar som hade behövt lite stadigare grejer. Men på egen hand - wow. Det är så slankt och fokuserat i aromerna att man kommer på sig själv med att fånle efter varje klunk. Eftersmakens sötmogna frukt och mineraler hinner inte klinga ut innan man vill sträcka sig efter en sipp till. Slurp. (90-91)

fredag 25 november 2011

2008 Château Larrivet Haut-Brion



Biff. Béa. Bordeaux. Tre saker man understundom behöver.

Och 2008 Larrivet Haut-Brion går förstås inte bort sig med lite fett och kött på tallriken, utan bjuder på en fin uppvisning i tidig tillgänglighet och modern ursprungstypicitet. Visst är frukten lite fluffig och munkänslan ganska rund och snäll med polerade tanniner, men samtidigt känns det svårt att landa någon annanstans än i Graves med tanke på jordigheten och den där runda plommon- och cassistonade frukten. Om man tycker doften hamnar mitt emellan högra och vänstra stranden är man som bekant ofta i Pessac-Léognan. Barriquerna gör vad de gör bäst i Bordeaux och fyller på med kaffe, kryddor, tobak och lite grispiss, men samtidigt finns också en hel del blåvioletta blommor och en frisk känsla av nyregnad skogsglänta. Klorofyll, trä och jord, och så en skön mineralisk snärt i svansen som driver på längden lite extra. Inte så mycket att fundera över, bara gott att dricka. Jag blir glad av sådana här saker. (90-91)

PS. Apropå saker man blir glad av. Ju äldre man blir desto viktigare känns det att ta vara på sådant. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker. Och här har vi ett riktigt lyckopiller. Det finns en sådan befriande glädje och positiv energi i att se och höra de här gubbarna köra sin grej som om de senaste tjugofem åren aldrig hade hänt. (Kanske spelar alla underbara svepande motljusbilder längs Pacific Coast Highway också in, vi måste verkligen tillbaka till Kalifornien snart.) Med tanke på rådande musikklimat är väl egentligen West Coast-AOR bland det mest radikala man kan ägna sig åt... Rock on, gubbs!


onsdag 23 november 2011

2008 Domaine Rivaton Vieilles Vignes



Hehe, vilket skönt bonnatjut. Eller på ren franska: Mohohoho, vilket skönt bonnatjut.

Blod, skogsbär, garrigue, ollonskott, kött, äpplen, kompost, blommor, lakrits och lite allmän merde. Allt samlat i en sval men ändå sydländsk kropp, med fina syror och skönt nafsande tanniner. Alls ingen kioskvältare och inte heller överdrivet lång eftersmak, men välbalanserat, drickvänligt och karaktärsfullt. Klart bättre intryck än senaste flaskan i somras. Gott. (89)

måndag 21 november 2011

2010 Arianna Occhipinti SP68



Hon är het, Arianna Occhipinti. Det surras om hennes viner på båda sidor av Atlanten, och jag är väl ungefär sist på den här bollen i den svenska vinbloggosfären. Alla tycks vilja ha en del av henne. Det är något visst med unga vinmakare med indiestjärneutstrålning som vet precis hur de vill ha det. Jämför till exempel när hajpen var som störst kring Julien Barrot för några år sedan.

Som vanligt är det där inte värt speciellt mycket i det långa loppet om inte vinerna levererar. Jag kan inte låta bli att ta på mig strängaste granskarblicken när vi korkar upp hennes 2010 SP68. Ungefär tio sekunder senare är det snarare dags att knäppa upp en skjortknapp och bara hänge sig åt njutningen som finns i glaset. Fniss, vilket vin. Doften är lekfull, skiftande och parfymerad med massor av blommor, ljusa kryddor och nymosade skogsbär. En dutt volatila limtoner fläktar förbi, och så kryddgrönt och rent av lite bark. Efter en stund kommer lite rått kött och skingrar alla tvivel - det här är ju en nära släkting till Marcel Lapierres Morgon.

Smaken är slank med en frisk, lekfull munkänsla där de sötmogna skogsbären tvinnar långa slingor runt syrorna. Så mycket tanniner står inte att finna, däremot en till maten angenäm liten kärvhet. Avslutningen rymmer både salmiak och lite foxy drag, och har en klang som uppmanar till en klunk till.

Jag skall inte uttala mig för mycket om huruvida det här är ursprungstypiskt för Sicilien med tanke på hur lite vin vi dricker därifrån, men det går inte att komma ifrån att vinet kanske först och främst har en tydlig "naturvinsprägel". Det finns en röd tråd som nog i ärlighetens namn handlar mest om filosofi och framställningsmetoder. Och skall man spela djävulens advokat måste man nog erkänna att dessa viner har en tämligen lättigenkännlig stil som numera blivit ganska internationell med representanter i flera länder. Precis som exempelvis fatad cabernet. Inget fel i det; vinvärlden mår bäst om flera stilar tillåts blomma. Och det går ju fortfarande sisådär ett par tusen fatade caberneter på varje sådant här vin.

Hur som helst levererar Occhipinti på ett härligt sätt. Det är bara så gott att dricka. För egen del tycks jag inte kunna få nog av sånt här just nu. (90)

PS. Privatimport från Wine Trade (179 kr). Bor man nära Köpenhamn styr man med fördel kosan mot Cibi e Vini.

torsdag 17 november 2011

2007 Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco



Nej, nu måste jag nog regna lite på Cascina Cucco-paraden. Husstilen har väl i ärlighetens namn alltid varit lite småfjäskig, men det blir allt mer uppenbart att varma 2007 inte är en årgång som spelar producenten i händerna enligt min smak. Stilen blir tydlig redan i doften med likörkörsbär, plommon och svarta vinbär, och så choklad, kola, grillat kött och en massa tobak och ceder på det. Det är väl egentligen mest en del volatila drag och en med tiden rätt tydlig blommig parfym som absolut pekar mot Piemonte, de andra komponenterna går att hitta på många håll i Italien.

Smaken är maffig och mörk med en fullmatad kropp och en massa kraft som vill imponera. Men det finns också extraherad bitterhet och en värme i svansen som får eftersmaken att verka lite längre än den nog i själva verket är. Kanske handlar det mycket om en lagringsfråga eller en dålig dag både för mig och vinet. På plussidan måste nämnas en fin dos mineraler som skvallrar om ett riktigt bra växtläge, men helhetsintrycket är rätt grovkornigt. Elegans finns inte på kartan.

Njaaaaa nämensåatt... Vinet liknar förstås standard-Cerratin väldigt mycket, och skulle vid en direkt jämförelse kanske upplevas som "bättre", men den här gången blir det tydligare frågetecken för stilen och årgången. Det är långt från dåligt, men heller inte riktigt vad jag vill ha i en barolo. Och tänk för guds skull inte på sådana saker som tryffelrisotto eller vitello tonnato. Det här används bäst till en rejäl köttbit. Grillvin... (89?)

söndag 13 november 2011

2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva



Ok folks
, don't try this at home.
Eller förresten, gör gärna det, men glöm för guds skull inte bort att spara några flaskor också. Mastroberardinos 2004 Taurasi Radici Riserva förtjänar åtminstone sådär ytterligare fyra fem år på rygg för att kunna visa hela sin potential, men som alla bra viner smakar det förstås inte illa så här ungt heller.

Direkt efter uppkorkandet är det nästan skrattretande hur mycket vinet liknar den nyligen omsmakade Bressans 2006 Pinot Nero. Samma aningen torkade körsbärsfrukt, samma tydliga drag av tobak och örter, samma botti-medierade drag av läder och balsamico, och samma mintighet. Till och med munkänslan känns välbekant med spetsiga syror och en matta av tanniner med finmaskigt hår på bröstet. Det är väldigt italienskt, och väldigt traditionellt. Men med luft plockar vinet upp en del extra komplexitet. Nu tittar en massa grusiga mineraler fram, det tillkommer en gnutta volatila drag av lim, och så blommar en klockren rosig parfym ut på toppen. Plötsligt befinner vi oss i Piemonte istället. Snart lurar en del mörkare, köttiga drag i djupet av glasen som tillsammans med lite inslag av bränd jord med varsam hand styr kosan ned till Kampanien.

De där syrorna har laserprecision, och den sanslöst koncentrerade smaken har ett underbart hetsigt driv framåt, vidare. Här finns ordentlig spets och fokus, munkänslan är som en solstråle genom ett förstoringsglas. När vinet mognar ut och lossar på knutarna kommer man att få en riktig surroundupplevelse i 3D, men redan nu kan man njuta av en smal och vansinnigt lång eftersmak med massor av torkade frukter, tobak och mineraler.

Det här måste vara den bästa årgången av Radici Riserva jag har smakat. Fascinerande saker. (93++)

lördag 12 november 2011

Jazz



Jag gillar musik nästan lika mycket som jag gillar vin. Och så gillar jag att göra spellistor, eller blandband eller bland-CD. Det är ju egentligen samma sak, bara produkter av olika teknikåldrar. Jag har givit bort många blandband genom åren, men mest gör jag dem för mig själv. Det är skönt med en sammanhållen stämning i högtalarna, och att slippa byta skiva hela tiden. Den röda tråden kan sedan röra sig om så diversa saker som obskyr sextiotalssoul, tre decennier Serge Gainsbourg eller de mest pårökta låtarna från Laurel Canyon under tidigt sjuttiotal.

Men nu är det ju löjligt lätt att dela med sig av sina blandband, så jag tänkte att varför inte. Listan är ju redan gjord. It's my blog and I cry if I want to, och allt det där. Så varsågoda:

klicketiklick

Och gillade man inte det här kan man tryggt bara hoppa över detta inlägg. Snart skrivs här om vin igen...



PS. Vad finner man i spellistan då? Av någon anledning har det snurrat ovanligt mycket jazz här hemma den senaste tiden. Det har det i och för sig alltid gjort, men det är något med novembermörkret som kräver sin dos av skönhet och tidlös elegans. För även om jag älskar stenhård bebop och ofta har förundrats över John Coltranes förmåga att under sista delen av sin karriär ta sitt instrument, sig själv och lyssnaren till randen av hela vår existens så har jag alltid varit svag för balladerna. Här finns tiden för eftertanke och återhämtning. Och så är jag en sucker för standards. The Great American Songbook. Tin Pan Alley. Cole Porter, Hoagy Carmichael och bröderna Gershwin. Men även lite senare namn som Rodgers & Hart, Sammy Cahn, Jule Styne och inte minst Sinatras hovkompositör Jimmy Van Heusen. Som Jan Gradvall skrev i häftet till sin Standards-antologi för några år sedan: "De här låtarna är inte bättre än nya för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre".

Här finns inga obskyra hippa saker avsedda att imponera, bara en blandning gjord för mig själv. Gillar man jazz har man garanterat redan hört merparten. Namnen är välkända, det är Miles, Getz, Chet, Cannonball, Art Pepper, Mingus, den smått underskattade Dexter Gordon. Knarkare och hetsporrar snudd på hela bunten. Och så förstås en del Coltrane, han behärskade ju sånt här intill fulländningen. Också, som allt annat. Har man musiken på i bakgrunden funkar den utmärkt som en stämningsfull kuliss, jag själv låter den gärna stå på medan man gör annat. Men avfärda inte det här på grund av stämningen. Lyssnar man noggrant finns massor att upptäcka. Och så finns här en massa historier. Om missbruk, sorger, depressioner, kärlek. Men det känner ni redan till. Och har ni ännu inte hittat till den här musiken men gillar vad ni hör så lär ni upptäcka dem vad det lider...

fredag 11 november 2011

2009 Emrich-Schönleber Halenberg Großes Gewächs



Men åh.
Åh. Emrich-Schönlebers 2009 Halenberg GG lämnar oss nästan stumma. Visst, det går att börja nysta i den komplexa, snudd på felfria rieslingdoften med persikor, päron, fänkål och massor av blommor, men det är liksom inte poängen. Här handlar det mer om att hålla i sig, njuta av resan och fundera på alla frågor vinet ställer. Hur kan så mycket plats och tid rymmas i ett litet glas? Hur kan munkänslan vara så krämig men ändå så daggfrisk? Hur kan det finnas så mycket kraft utan tillstymmelse till tyngd? Hur kan vinet tala med så hög röst men ändå vara nästan undfallande i sin elegans? Hur skall man kunna reducera så här komplexa drag av jord och hav till ett så futtigt begrepp som mineralkaraktär? Hur mycket vackrare är inte tillvaron när sådana här saker kan skapas av människa och natur i symbios? Och hur rent psykedeliskt bra skall det här inte bli med lite ytterligare tid på rygg?

För vinet är ändå uppenbart ungt. Inte så mycket gröna pärontoner, men en liten känsla av knutenhet trots den magnifika stora doften, och så en liten men alls inte störande ungdomlig skalbeska. Det sagt finns det ingenting som hindrar det här från att redan nu vara ett av de godaste vita viner vi någonsin smakat. Drick. Lyssna. Glädjs.

onsdag 9 november 2011

2009 Calera Pinot Noir



Fler novembernyheter!
Förra årgången av Caleras instegspinot smakade utmärkt redan i vintras, men samlade sedan ihop sig ytterligare och imponerade rejält i ett blint sammanhang i Falsterbo i somras. Jag tror alla runt bordet föll för charmtrollet. Nu har nollniorna landat i en generös lansering om hela 4200 flaskor. Det finns massor av flaskor kvar, alltså perfekt läge för att testa en i lugn och ro innan man bestämmer sig.

I glasen får vi ett vin med stilig, helt transparent ljus granatröd färg med klara kanter. Nytt för den här årgången är att all frukt avstjälkats, och mycket riktigt finns här inte heller lika många gröna toner, bara lite friska örter i bakgrunden. Annars rör det sig om samma seriösa hantverk som tidigare med handskörd och jäsning med naturjäst i små öppna fat följd av uppfostran i till nittio procent gammal ek. Frukten har en skinande ren pastillkvalitet med drag av körsbär, hallon, vinbär och blodapelsin. Det finns fortfarande lite malolaktiska drag av smörkola kvar, men inte så uttalade fattoner förutom lite sandelträ och lakrits. Däremot dyker en del svårfångade men ack så läckra småsnuskiga toner upp efter hand; inget fel på pinositeten här inte. Lite jord och ingefära skall också med innan vi kan sammanfatta helheten som en riktigt härlig och smått förförisk doft, fortfarande ung men vansinnigt fin att sniffa på.

Smaken är välbalanserad med bra lyft i slutet där vinet skjuter ifrån på ett fint sätt i den lakrits- och körsbärstonade eftersmaken. Sötfrukt under ansvar skulle man kunna kalla det, för nog märks den kaliforniska solen men här finns ingen klumpig hetta, bara en behaglig värme. De polerade tanninerna ger ett skönt grepp och de fina apelsinsyrorna matchar generositeten hos frukten perfekt.

Det här övertygar på ett riktigt fint sätt ikväll, och känns faktiskt ännu bättre än nollåttan med större koncentration och djup, utan att för den delen upplevas som varmare eller klumpigare. "May very well be the single finest value in American Pinot Noir" skriver Galloni, och det är bara att hålla med. Vinet lär dessutom bli helt livsfarligt när den där smörkolan sjunkit in en smula och komplexiteten ökat ytterligare... (90+)

måndag 7 november 2011

2009 Diatom Chardonnay Huber



Gillar man att
bjuda sina vänner på getthefuckouttahere-ögonblick är Greg Brewers småskaliga Diatomviner infernaliskt lämpade att hälla i blindprovningar. Det är sällan gissningarna landar på kalifornisk chardonnay. Själv hade jag nybörjatur med 2007 Huber (även om andra runt bordet snurrade runt i Chablis), men sedan dess har det burit av till pinot gris från Alsace (2007 Clos Pepe) respektive iberisk albariño (2010 Hana Shinobu). Och hakorna brukar fortsätta sin väg mot bordsskivan när någon tittat lite närmare på etiketten. Sade du sexton procent alkohol? Getthefuckouttahere...

Vinerna är på många sätt paradoxala i sin blandning mellan riktigt mogen frukt och samtidig maximal fräschhet. Saker som bâtonnage eller nya fat finns inte på kartan, däremot blockerad malolaktisk jäsning och en strävan efter ett så naket uttryck av jorden som möjligt. Sedan förra året har dessutom Greg Brewer tagit sin snudd på livslånga japanska vurm ett kliv ytterligare. Sin filosofi beskriver han bäst själv:

"Vineyards selected for the diatom project are sought out for their ability to serve as voices for place. Through the small and specific sites chosen, there will be a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. The challenge is to subtract all extraneous elements to arrive at the utmost level of simplicity, serenity and refinement."
Jag vet inte om det beror på att det här faktiskt är första gången jag provar ett Diatomvin öppet, men 2009 Huber känns väldigt druvtypiskt. Och sanslöst rent. Frukten har lite svårfångade tropiska drag utan att för en sekund köra i fruktcocktaildiket, och så en stilig toppning av blommig parfym och lite hasselnötter, hur nu de hittat hit utan vare sig fat eller autolys. Allt sitter ihop på ett ytterst finlemmat sätt; doften är elegant i ordets rätta bemärkelse med fin precision. En bris av hav och skaldjur får fart på spottkörtlarna innan vi ens har smakat.
Väl i munnen översköljs smaklökarna av de där jodhaltiga mineralerna - det är våta stenar, krabbspad och ostronskal om vartannat. Frukten fortsätter sin skinande rena dans, och syrorna har en frisk spetsighet. Massor av citrustoner höjer fräschören än mer. Allt samlar ihop sig för en riktigt fin och fräsch avslutning, och det känns nästan som att svära i kyrkan men jag måste bara resa handen och fråga: "Snälla Greg, kunde du inte ha skördat lite tidigare?"

För även om det här är ett konststycke i renhet och transparens så finns de där, de sexton procenten. Att helt trolla bort dem i ett så här naket vin är nog som att gömma en elefant i ett vardagsrum. Det är inte så att vinet har någon brännande hetta, men avslutningen präglas mer av tyngd än lätthet, med ett slutackord som snarast manar till återhållsamhet när man helst vill ha ett kvillrande crescendo som inbjuder till en klunk till. Hade man fått ett glas blint på en provning - ja, ni vet. Fuckouttahere. Men flaskan talar sitt tydliga språk. Mer än hälften kvar långt efter att krabbskalen åkt i soptunnan. (91-92)

lördag 5 november 2011

2004 Roagna Barolo La Rocca e La Pira



Vi tar tempen på
ett av inköpen från släppet i veckan. Roagnas 2004 La Rocca e La Pira är som hämtat från instruktionsboken med sina barolotypiska drag av körsbär, slånbär, rosor, tjära och grusiga mineraler. Som väntat rör det sig om riktigt traditionella doningar med klassisk botti-karaktär där tjäran snart leder över i ett helt båthus där burkarna med lösningsmedel står på glänt. Lite förvånande finns en hel del mognadstoner redan nu med undervegetation, färsk svamp och begynnande farinsocker. Här får man faktiskt rejäl utväxling trots att jag nog trodde att vinet skulle befinna sig i en knuten, lagringskrävande fas och mest ville ha en utgångspunkt för framtiden. En enastående doft.

Den där genomluftade, något utvecklade känslan fortsätter i munnen, där tanninerna känns förvånansvärt medgörliga och finmaskigt pulvriga. Nog för att de inte har några som helst problem med att stå upp till kvällens osso buco med risotto, men så mycket bråk handlar det inte om. Bråk är förresten det sista man tänker på när man dricker vinet; smaken är harmonisk och slankt syrlig trots en del kraft i den rödmörka frukten. Lång fin avslutning med tobak, svart té, torkad frukt och mineralgnister.

Jag brukar gilla Roagna och det här är inget undantag. Skön symbios mellan terroir och tradition, och skönt med en barolo av den här kalibern som man faktiskt kan börja tulla på redan nu med behållning. Det ligger alldeles för många masochistiska piemontesiska lagringsprojekt i källaren... (93)

fredag 4 november 2011

2008 Forman Château La Grande Roche



Här har vi ett vin
som går i rätt riktning. Visserligen är ungdomen fortfarande påtaglig, men den snudd på råhet i aromerna som fanns i somras börjar sätta sig till förmån för ett mer helgjutet intryck. Faten, som visserligen aldrig upplevdes som för aggressiva, börjar sjunka i i helheten på ett övertygande sätt samtidigt som frukten har den där typiska kaliforniska skinande sötmognaden utan att trilla i syltdiket. Menthol och viol är det som först lyfter ur glaset innan cassis, plommon och körsbär blandas med kryddor, fuktig jord, tobak och skogiga drag med lite paprikatycke. Faten fyller på med grillat kött och kryddor utöver kaffe och kakao.

Smaken är fyllig och välbalanserad med bra syror och en kontrollerad värmekyss i svansen. Trots den ganska stora kroppen finns en gnutta gleshet speciellt i mitten, och det är väl ungefär det som skiljer kvällens glas från Formans förstavin. Å andra sidan rör vi oss förstås på en helt annan prisnivå, och även om det här inte är riktigt lika fullmatat finns ändå en snygg och mer än godkänt lång eftersmak med salmiak. Gott och drickvänligt där mer komplexitet lär komma med kortare lagring. 188 DKK hos Bergman Vin. (90+)

PS. Appropå sköna grejer från Kalifornien så gissar jag att ni också sitter och funderar på vad ni skall korka upp för gott den 17:e november? Tänkte väl det, Gene Clarks födelsedag borde vara allmän helgdag. Tänk att han skulle ha fyllt 67 om inte kroppen lagt av efter många års missbruk för tjugo år sedan. En sorgligt underskattad artist som aldrig fått det erkännande hans låtskrivarförmåga eller nakna, själfulla röst förtjänade. En vacker man....



PPS. ...eller samma låt i Byrdsversion. Borde givetvis ha varit med på återföreningsalbumet 1973, men Roger McGuinn vågade väl inte (?). Lyckligtvis finns ju Roadmaster utgivet i Europa...



...och vill man ut på en riktig Space Cowboy California-trip så kollar man förstås in det vid den tiden totalt missförstådda No Other, som inte sålde ett smack och som med sin inspelningsbudget höll på att försätta skivbolaget Asylum i konkurs. Kostar som en halv bag-in-box, räcker livet ut. Fast här är frågan om inte less is more, det är framför allt återutgivningens demoversioner jag återkommer till.


PPPS ...och om någon undrade var Teenage Fanclub fick inspiration ifrån ;-)

torsdag 3 november 2011

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre



Ibland krävs det
flera smakprov innan man inser hur bra något egentligen är. Eller så handlar det bara om dagsform eller flaskvariation. I vilket fall som helst är den här flaskan av Marcel Lapierres osvavlade 2010 Morgon så rackarns god att vi bara sitter och ler vid middagsbordet. Och det direkt från flaska - inga konstigheter, bara rätt temperatur och så plopp. Doften som bjuds är oupphörligt fascinerande och mångfacetterad. Rödfrukt förstås, men också blommor, kryddor, rått kött, grusiga mineraler, mossa, undervegetation, bark, en liten citruston av apelsin... här kan man hålla på nästan hur länge som helst, och varje gång man sänker näsan i kupan tycks det dyka upp nya saker.

Smaken: à point. Här finns inget av förra smakprovets ungdomliga kartighet eller smala midja, bara skinande ren sötmogen rödfrukt, klockrena syror och en underbar lekfull uppiggande lätthet. Vinet ligger perfekt i munnen där alla delar bildar en strålande helhet i den här viktklassen. Vad som dock känns igen från senast är den rikliga mineraliteten som gör eftersmaken så läcker. En ren njutning att dricka. (92)

PS. Jag försökte beställa påfyllning, men vinet togs bort ur BS häromdagen. Lyckligtvis meddelar importören att det inte beror på att vinet är slutsålt, utan på att monopolet bestämt sig för att lansera det i ett kommande släpp. 600 flaskor sägs dyka upp på hyllorna framåt april 2012...

lördag 29 oktober 2011

2004 Château Carbonnieux



Nja, det här var väl inte så kul? 2004 Carbonnieux har visserligen en ganska fin doft med tobak, jord, stallbacke och svinstia där den blyga frukten ligger i ett begynnande mognadskors mellan svarta vinbär, plommon och jordgubbar, men smaken är inget vidare. Kärv och asketisk med lite gröna, kartiga drag. Visserligen rätt bra syror, och ett avslut med massor av salmiak där tanninerna fortfarande pockar på lite lagring, men var katten är frukten? Här sitter jag och önskar mig modernare, slampigare drag med mer drag under galoscherna. Dålig flaska eller knepig fas, vem vet? Jag hade hoppats på mer efter tidigare smakprov. Någon annan som provat nyligen? (85-86)

torsdag 27 oktober 2011

2009 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor



Okej, de dåliga nyheterna först. Jean-Pierre Vanels 2009 Fine Amor är tyvärr ett kliv ned från de senaste årens versioner. De goda nyheterna är att det är ett gott och skönt vin att dricka ändå trots lite besvärliga årgångsbetingelser. För det känns onekligen som att man haft vissa problem att parera solens strålar detta år.

Fast till skillnad från Finare Vinare har jag inte några större problem med doften som visserligen bjuder på en ganska mörk körsbärig grenachefrukt av det där chokladiga slaget som gärna väcker lite misstankar om fat, trots att det är helt felaktigt i det här fallet. Vi sniffar vidare och finner mörka drag av grillat kött, lakrits och salmiak och så lite vitpeppar och en knivsudd volatilitet. Massor av garrigue spikar det sydfranska ursprunget, och i blenden tittar också lite röda bioäpplen fram i mörkret. Doften känns levande och ändrar karaktär flera gånger under kvällen men mynnar ut i en fin vinös upplevelse utan så värst mycket godispåse.

Nej, mina invändningar gäller främst smaken. Syrorna känns lite trubbiga och precis när man hoppas att vinet skall ta fart och skjuta ifrån bjuds man istället på en något slapp och aningen kort avslutning. Här saknas helt enkelt lite lyft, djup och fräschör, samtidigt som tanninerna lägger ut en rejäl matta och känns ganska grova (en gnutta värmespretiga?). Det här låter som en riktig sågning, men så är det inte. Fortfarande ett gott sydfranskt tjut, men det är bara att konstatera att Vanel har skämt bort oss...

Vi håller temperaturen runt dryga sexton grader för att locka fram så mycket fräschör som möjligt, och det är som att vinet finner fotfäste och fokus. Med rätt temperatur och lite tid så landar det här trots alla småpetiga invändningar i ett gott glas, perfekt att dricka på egen hand framför några avsnitt av Sopranos... (88)

PS Ännu fler intryck här.

lördag 22 oktober 2011

2007 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon


Man skall följa sin inre Jack Sparrow-kompass, som pekar mot det man är mest sugen på. Senaste tiden har kompassen företrädesvis riktat sig mot slankare, lättare saker (det är ingen slump att åtta av de tolv senaste posterna rör pinot noir eller gamay). Men plötsligt kan kompassen ändra riktning, och då gäller det att hänga med. Det är det som gör vinvärlden till en så underbar plats att utforska. Vore det inte till exempel helt perfekt med en riktigt stadig Napa Cab ikväll? Jovisst.

Larkmead Vineyards har anor sedan slutet av 1800-talet och följaktligen har man en del rankor som är nästan 120 år gamla i den historiska vingården belägen på dalbotten mellan St. Helena och Calistoga. Ja, man har funnits här så länge att själva adressen - Larkmead Lane - är uppkallad efter vineriet. De senaste 63 åren har egendomen ägts av familjen Solari. Precis som på så många andra håll sägs man ha förbättrat kvaliteten avsevärt de senaste 10-15 åren genom hårt arbete. Ibland undrar man om de någonsin har funnits så många goda viner, i så många olika stilar, från så många olika håll som nu? Vinmakare sedan 1999 är skotten Andy Smith, som även gjort sig ett namn med pinot noir under etiketten DuMol. Kvällens vin är gjort på 95% Cabernet Sauvignon, 4% Merlot och 1% Cabernet Franc. 18 månader i till dryga hälften ny ek. 14,5% tjong.

2007 Larkmead Cabernet Sauvignon
har en öppen doft som redan vid uppkorkandet vid sval källartemperatur tar ut en fin höjd med massor av menthol och violetta blommor. Efter en stund i karaff står aromerna som en kvast ur glaset och det är bara att låta sig översköljas av cassis och mörka körsbär, hallon och lakrits, tobak och örter, grillat kött och kryddor. Och så en underström av jordighet, skogig undervegetation och rent av lite stenar. Parker tycks ha en faiblesse för att likna vinet vid Pauillac's finest och har nämnt både Mouton och Pontet Cantet, medan Tanzer talar om Graves. Jag nöjer mig med att konstatera att det här är en ruggigt lustfylld och intresseväckande doft av skinande ren cabernet sauvignon med solsken i blick, som redan nu börjar bjuda på viss komplexitet.

Vinet kliver in i munnen och ställer skåpet ordentligt med en fyllig kropp och en riktigt tät kärna. 2007 var en varm årgång med hög fruktmognad, men här finns ingen slapp sur-maturité, bara fint definierad frukt balanserad av friska syror. Vi låter vinet komma upp i svensk inomhustemperatur utan att finna någon vass eldighet, och trots att frukten har en typisk kalifornisk sötmogenhet är avslutningen torr, lång och balanserad med fina proportioner, tydlig mineralitet och ett skönt grepp från de mogna tanninerna.

Jag hade en del förväntningar på det här vinet, som faktiskt uppfylls med råge. Gillar man cabernet sauvignon och Bordeaux gör man ett misstag om man inte kollar in vad Kalifornien har att erbjuda. Det här är rent ut sagt svingott, och precis vad jag ville ha ikväll. Just what the doctor ordered, så kan det gå om man följer sin kompass. (94)

PS. Svensk importör saknas så vitt jag vet, men kolla in danska KKWine. Just nu är det nollåttan som finns i lager.

fredag 21 oktober 2011

2009 Friedrich Becker Spätburgunder



Alltså, det går ju inte att låta bli de här flaskorna. Beckers urläckra och billiga instegspinot är på många sätt höstens vin här hemma. Vilket fantastiskt lekfullt vin det här är, och vilka underbara proportioner. Massor av elegans, klockrena syror och kalkstensmineraler parade med en rätt sötmogen frukt, sköna skogiga drag och massor av pinotkrydda. Ja, det här är helt enkelt en ruskigt fin och ruskigt klunkbar pinottripp för 139 spänn. Lyckligtvis har monopolet fortsatt att fylla på flaskor på hyllorna, för jag måste köpa fler. Gott, sa räven. (90)

söndag 16 oktober 2011

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon



Vi slänger ihop en söndagmiddag på helstekt fläskfilé med rosmarinsås, och så ugnsbakade rotfrukter med örter och olivolja. Köttet och örterna tycks ropa efter ett sydfranskt tjut med massor av garrigue. Enter nya årgången av Alain Chabanons Campredon...

Vinet är verkligen purungt och har lite jästiga nyjästa drag direkt efter uppkorkandet. Doftens rikliga drag av garrigue speglar maten perfekt. De sextio procenten syrah sjunger högst och klarast i nuläget med massor av svarta oliver och mörka körsbär, men efter en stund tittar rödare drag av hallon och rent av lite jordgubbar fram. Mmm, vi fortsätter att nosa och kan bocka av både kött, kryddor och lite rökelse tillsammans med en massa florala övertoner. Vinet samlar ihop sig på ett strålande sätt och får ett härligt fokus efter någon knapp timme.

Smaken bjuder på ett fint tryck i den unga frukten samtidigt som de friska syrorna och avsaknandet av alkoholvärme ger ett svalt och välbalanserat intryck. De finmaskiga, mogna tanninerna har ett skönt grepp samtidigt som de inte utgör något större drickhinder ens i denna unga fas. Avslutningen är torr och kryddig med massor av svarta oliver och örter.

Campredon är en stående favorit här hemma, och den nya årgången lär inte göra någon besviken. Det här är helt enkelt ett svingott sydfranskt bonnatjut. Blir nog än bättre över något år men sitter som en smäck redan idag. (91+)

PS. Fördelen med att ha en öppen vindagbok på nätet är att man enkelt kan gå tillbaka och se vad man tyckte. Nackdelen är att man inser vilken fantasilös jäkel man är. Nollåttan dracks till i stort sett samma mat som idag. Nåja, ett skönt fläskfilévin är det... och nollsjuan mådde visst inte heller dåligt tillsammans med örtiga rotsaker i ugn ;-)

PPS. Fler som hunnit smaka. Fast jag får betydligt mer sydliga vibbar än Côte-Rôtie, mer som en Vacqueyras med hög syrahhalt. Men vi kan nog hur som helst enas om att vinet är ett bra exempel på vad Languedoc förmår nuförtiden...

lördag 15 oktober 2011

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux



Det är bara att applådera Domaine Heresztyn för den varsamma hand med vilken man tycks ha vinifierat och uppfostrat sin 2007 Gevrey-Chambertin Les Corbeaux. Här finns faktiskt ingenting som hindrar njutning; varken jobbig överextraktion eller aggressiv mörk fatbehandling. Bara elegans och transparens i en medelrostad kostym med kryddor och sandelträ. Fin rödtonad frukt med lite Gevreytypiska mörkare drag av jord, och så både smått sumpiga mineraler och en urläcker blommig parfym högst upp i glaset som kontrast. Smaken är slank och elegant med skönt häng i aromerna. Ikväll låter vi de finmaskiga sammetslika tanninerna massera en rådjursstek med kantareller, men det smakar lika bra i ensamt majestät efteråt. Det är kanske svårt att tala om brakfynd när prislappen ligger på en femhundring, men vinet levererar helt ok för priset och är riktigt gott att bara dricka precis som det är just nu. (92)

fredag 14 oktober 2011

2009 Jean Foillard Morgon Côte du Py



Jean Foillards 2009 Côte du Py är fortfarande en smula knuten och lär nog bli ännu bättre på något års sikt, men det är ändå fullständigt omöjligt att inte sträcka sig efter en ny klunk gång efter annan. Som en korsning mellan en god Bourgogne och en rödfruktig rhônare lockar doften med både en bukett blommor och en korg av körsbär, hallon och vinbär. Snart dyker det också upp lakrits, milda kryddor och en snudd på tobakstonad barkig örtighet som till viss del möjligen kan tänkas härstamma från de begagnade faten. Den grusiga mineraliteten skyller jag dock på granitjordarna. Det här är en riktigt skön, intresseväckande och urfransk sniff...

I munnen: balans. Nollniobeaujolais har fått en del skit från somliga som tyckt att vinerna varit för atypiska och fruktdrivna, men när man smakar är det svårt att känna annat än njutning. Visst, någon slank och spenslig upplevelse får man knappast, och alkoholhalten sägs ligga åtminstone en halv procent över de på etiketten uppgivna 13,5 procenten, men varför stirra på sådant? Allt sitter ju på plats i en munkänsla som på en och samma gång är både flörtig och fruktansvärt harmonisk med klockren klunkabilitet. Här finns både lyft och lätthet i den sötmogna frukten, och det är svårt att komma med invändningar mot eftersmakens steniga mineralgnistor. Gottigottgott. (91+)

PS. För ännu en gång i ordningen har jag hamnat i en period av Serge Gainsbourg-lyssnande. Visst, somliga av texterna är rent skämskuddeskrävande i sin flåsiga priapism, men rackarns vad mycket bra musik karln har gjort.