lördag 31 juli 2010

Spaniendump del 2



2005 Remelluri Reserva öppnar med mörk pralintonad frukt med björnbär, blåbär och körsbär insvepta i en tät matta av ny ek: vanilj, kåda, lakrits, kaffe och lite köttiga inslag. Smaken är generös med en massa frukt och fat, samtidigt som här också finns en rätt fin underliggande struktur med skapliga syror och lite tanninsnörp. Vinet känns väldigt primärt utan riktigt djup eller längd till en början, men bättrar sig med luft. Eken sjunker in en smula och fram tittar både lite tobak och en blyg mineraldutt i slutet av den skapligt långa eftersmaken som även rymmer lite värme men ingen vass hetta. Fortfarande riktigt ungt, men landar i nuläget någonstans runt (89-90+). €18.

Som av en händelse kommer vinet i släppet på måndag. Det är inte utan att man blir lite sugen på en ny påtitt på hemmaplan.



2004 Cruz de Alba Crianza är till en början rent frånstötande. Åherrejävlar så mycket ek... Brända popcorn! Kåda och nysågad ekplanka! Kaffe, fudge och chokladpraliner! Och så en massa slibbig vanilj. Lyckligtvis finns lite mer att finna efter hand i form av mörk plommon- och björnbärsfrukt med lite övertoner av violer. Smaken känns modern med en massa ny ek, men man kan ana ett skapligt fruktmaterial därunder som liksom aldrig får chansen. Syrorna är helt ok, och avslutningen knappt medellång med chokladiga tanniner. Slapp man bara den där slafsiga kyssen av ek så skulle det här säkert vara rätt läskande. Frågan är vad som viker sig först - träet eller frukten? Jag kan inte tycka annat än att det är synd på druvmaterialet att slänga på så här mycket smink. Inget för mig. €13,75. (85?)



2005 Muga Reserva Selección Especial färgar insidan av glasen med sin mörka purpurfärg. Doften är tät och lite knuten men hinner öppna upp en hel del under kvällen. En tät matta av ek är först ut med kafferost, choklad, pinjekåda och vanilj, men här finns också mängder av smått lyxig mörkfrukt som står upp mot faten på ett sätt som Cruz de Alba inte klarade av. Efter några timmar dyker en mild stallighet upp, tillsammans med salmiak och grillat kött. Det här är jättefint att sniffa på.

Smaken är fyllig och generös med massor av fat och frukt, men vinet känns inte för tjockt eller kladdigt utan präglas snarast av en stilig balans med bra syror och en finmaskig, klassig tanninstruktur. Vinet känns en gnutta bläckigt och är uppenbart purungt, men smakar finfint till köttbiten. Eftersmaken klingar kvar en ordentlig stund med massor av småsalt mineralkaraktär. Maffigt och jättegott. €25. (91+)



2000 López de Heredia Viña Tondonia Reserva är oerhört fascinerande. Vinet tycks mer eller mindre genomluftat och färdigt, och är inte så lätt att ålderbestämma. Frågan är om det händer så mycket mer i flaska annat än att frukten slutligen tar slut? Jag får stundtals associationer till en del av de åldriga portugiser som Niklas brukar bjuda på. Färgen är brunröd, mogen. I nosen får man en massa småmurkna, träiga toner av gammalt båtvarv och virkesupplag tillsammans med inslag av utgångna chokladpraliner, hittade av hemtjänsten i ett sedan länge bortglömt skafferi. Efter hand dyker det också upp farinsocker och lite svamp. Inte så mycket dill men däremot en mild kryddighet med kanel och tobak, lite köttig unknad samt en tunn stråle skir frukt med inslag av vinbär, plommon och gamla jordgubbar.

I munnen får man ett ganska syrligt vin som ändå har en gnutta värme i slutet. Munkänslan är mjuk och vänlig, men med en liten uppstramning i slutet som mycket väl mest kan bestå av trätanniner. Smaken är något fruktklen och lever inte riktigt upp till doften, men avslutningen är mineralisk och finstämd. Vinet känns helt drickfärdigt även om det säkert håller ett tag med sin übertraditionella oxiderade stil. Egentligen vill jag ha ha lite mer frukt och kraft än så här, men samtidigt är det omöjligt att inte känna viss vördnad inför sådana här viner. Precis som inför en vänlig, äldre farbror på bussen... En ordentlig upplevelse att dricka, men skall man hålla på med poäng får vi nog landa på (89). €20.



2005 Contino Reserva har en djup fruktighet med likörmarinerade björnbär, körsbär och hallon. Ek finns det förstås också gott om, med fatkryddor, kafferost och kåda men också en sötaktig vanillinton som skvallrar om att åtminstone en del av faten bör vara amerikanska. Överst dansar en smått fantastisk parfym av lavendel och violer, urläckert.

I munnen får man ett balanserat vin med bra syror och svalhet men samtidigt med en fast kärna av frukt. Tanninerna är snälla men ger skapligt grepp. Lång fin eftersmak med choklad, uppenbar kvalitet, men kanske en smula strömlinjeformat. Tycks rätt modern i stilen, men i bakgrunden finns gamla klassiska CVNE. €22. (90-91)



Eftersom 2001 var en så lyckad årgång gjordes en Viña Ardanza Reserva Especial, vilket tidigare bara hänt 1964 och 1973. Producent är förstås gamla klassiska La Rioja Alta, vars Gran Reserva 904 alltid finns på monopolets hyllor även om det var länge sedan jag såg Ardanza. Vi sniffar och blir nästan fulla i skratt - det här är bara sååå typisk Rioja enligt konstens alla regler, rena kräftskivan. Massor av dill, vanilj och kåda från den amerikanska eken, och så mjuk plommontonad frukt med lite röda bär på toppen. Vidare lakrits, chokladpraliner, blodigt kött, tobak och diskreta kryddor. "Man förstår ju att Rioja blev så populärt en gång i tiden" anmärker K. En balsamisk ton dyker upp efter hand samtidigt som vinet tycks mer parfymerat av lavendel och violer.

I munnen får vi ett mjukt och bärigt vin där de höga syrorna ger ordentlig fräschör samtidigt som den fina årgången givit frukten utmärkt intensitet och stuns. Vinet är välbalanserat och ytterst harmoniskt ända ut i den långa, dilliga, mineraliska eftersmaken. Det var länge sedan vi drack något sådant här, men det är ett angenämt återseende. Vinet smakar riktigt gott, och ger mersmak. Någon gång ibland så är det ju faktiskt rätt gott med välgjord, syrlig, dillig, traditionell Rioja. Ja, det här är nog helt enkelt det godaste vin vi druckit under spaniensemestern. Frågan är om man inte måste prova en flaska Gran Reserva 904 på hemmaplan i Sverige trots allt? Åtminstone när nollettorna dyker upp. (92). €19.



2005 Marques de Riscal Reserva doftar även det som arketypisk Rioja med dill och fatvanilj, men också lite osnygga brända toner. Kaffe, läder och stall fyller på. Frukten drar mest åt klassiska plommon, men har också lite rödare övertoner. Smaken är ganska välbalanserad i sin medefylliga, syrliga stil, men känns både lite gles och kort, rent av lite ospännande. Inte dåligt, men långt från Ardanza. Finns tydligen i alla systembolagsbutiker, men inget jag köper igen. €12. (86-87)

fredag 30 juli 2010

Spaniendump del 1

Att Albariño/Alvarinho är en druva man borde dricka oftare har Niklas visat vid ett flertal tillfällen. Vi provar en knippe nollnior från Rías Baixas och faller pladask. Det här är härliga, friska viner med bra syror som smakar alldeles förträffligt i kvällssolen.



2009 Mar de Frades
kommer med alla kännetecken på ett riktigt turistvin. Från den klarblå flaskan till skeppet på etiketten som framträder när vinet nått rätt serveringstemperatur. Innehållet är dock allt annat än en turistfälla, det här är rätt seriösa grejer. Doften är finstämd, rent av elegant med blommiga övertoner på en bakgrund av krusbär, clementin, grönt äpple och en havsstänkt mineralitet som drar åt bräckt vatten och skaldjur. Smaken är slank och syrlig med en sval, välbalanserad munkänsla med massor av krusbär och citrusfriskhet. Avslutningen är torr, fräsch och utsökt mineralisk. Urgott. Två flaskor druckna med samma fina resultat. €13,15 (89-90).



2009 Pazo de Barrantes bjuder på en smått aromatisk doft av blommor och litchie tillsammans med krusbär, mild pepprighet och ett litet grönstick. Smaken är sval, men med lite mindre skjuts i syrorna än hos föregående vin, och det här vinet känns dessutom lite mer extraherat med en tyngre kropp med smått oljiga citrustoner bland krusbären och persikospadet i den mineraliska svansen. Lite tyngre och mindre elegant, men fortfarande riktigt gott. €13 (88).



2009 Albariño de Fefiñanes öppnar med en ungdomlig och svårartat salivframkallande doft av blommor, krusbär, grönt äpple och bikarbonat. Smaken bjuder på lite sprits inramad av pigga syror, friska inslag av citrus och de där nästan löjligt tydliga krusbären jag snart är beredd att sätta upp som min tydligaste markör för albariñodruvan. Eftersmaken är lång, elegant och mineralisk med en liten läcker bitterhet i svansen som av citronskal. Vi frossar ordentligt i grillade skaldjur och sköljer ner med djupa klunkar av vinet. Det smakar sagolikt. €12. (90)


Sköna killar på grillen...



2009 Calamar är en Verdejo från Rueda som rekommenderades av expediten i vinaffären när hon såg mig plocka Rías Baixas i korgen och hörde att jag hade siktet inställt på skaldjur till kvällen. "För det här priset måste du prova", och för €5,75 är det väl inte så mycket att fundera på. I glasen får vi ett ljusgult vin med ett tydligt grönstick. De grönskimrande associationerna fortsätter in i doften med en nästan övertydlig gräsighet tillsammans med aprikos och lite tropisk gulfrukt. Doften påminner faktiskt inte så lite om en ganska yvig sauvignon blanc från nya världen. I munnen får man ett svalt vin med lite vassa citrussyror och en ordentlig fruktkärna som klingar kvar en stund i eftersmaken. Det här är förstås ett ganska enkelt vin och inget man kommer att minnas någon längre tid, men så här en av de första kvällarna i huset när semesterkänslan kickat in för fullt och med kropparna fulla av solsken och endorfiner är vinet så ruggigt funktionellt att det skulle få Mikael Nilsson att rodna. Det räcker till fina (84-85). Det blir nog ingen omprovning i svenskt novembermörker.



2009 Cillar de Silos Rosado
. En vistelse vid medelhavet kräver förstås salade niçoise vid åtminstone en lunch, tillsammans med ett glas rosa. Denna saignée-framställda Rosado görs på 100% tempranillo från gamla rankor i kalkstensjordar. Färgen är mörk saftröd. I nosen får man massor av frukt med hallon, smultron, körsbär och blodapelsin, men doften är hyfsat vinös utan för mycket inslag av godispåse. Smaken är ganska fyllig, det här är en fullmatad rosé med mer kraft än finess. Syrorna är bra, och i slutet tittar en blyg antydan av mineralitet fram tillsammans med lite citrustoner, men samtidigt finns också en tydlig alkoholton. Vinet är rätt tungt att dricka, och mer än något glas pallar man inte i middagshettan om man tänkt sig annat än siesta på eftermiddagen. När det gäller rosa tänker jag vara så mycket provencetaliban jag vill. Ceci n'est pas un rosé... (82)

Coming up: Spaniendump del 2 - rött...

måndag 19 juli 2010

2005 Domaine la Barroche Pure


2005 Pure beter sig precis som jag hade hoppats. Här finns inga tecken till tunnel, utan doften är med på noterna från början även om vinet förstås breder ut sig ytterligare under kvällen. Det blir nästan fånigt att stapla superlativer så låt mig bara få konstatera att kvällens föreställning imponerar på samma sätt som förra våren. Det här är min absoluta favorit av vertikalen 2004 till 2007. Pure är inget blygt vin, och nog känns det att fruktmognaden är hög, men samtidigt med en sval balans som är urläcker. Doften blåser ur näsborrarna rejält med slösande doser laserskuren garrigue på en bakgrund av lätt dekadenta jordgubbar, hallon, blodapelsin och kirschiga körsbär. Vidare blodigt kött, anis och mineral tillsammans med typiska chokladiga drag av gammelgrenache. Köksklockan stannade så fort kroken drogs...

Smaken är bred och fyllig med en massa procent, men ändå med en förunderlig balans. Visst får man en generös dos sydländsk värme, men också så mycket svalka. Här finns ingenting som kommer i vägen för njutning, tanninerna är snälla och ger mest lite välbehövligt fäste inför den turbodrivna raketuppskjutningen till eftersmak där mineralkaraktären bidrar med fyrverkerier. Snorgod, slampig njutning på flaska; grenache i sin renaste form. Bravo, Julien! (96)

söndag 18 juli 2010

2005 Finca Sandoval


Med tanke på att vi flyger till Spanien inom kort landar korkskruven i den här flaskan. 76% syrah, men tusan vet om jag hade gissat på den druvan blint. Däremot känns vinet ovedersägligen spanskt, vilket förstås är ett gott betyg. Viner som kunde komma lite varsomhelst ifrån vill väl ingen dricka? Den här plommon- och körsbärsfrukten skriker Spanien, precis som den mycket generösa och säkert svindyra fatbehandlingen som innehåller tillräckligt mycket spår av dill för att jag skall vägra tro att man enbart använt fransk ek. Vad är det egentligen med Spanien och fat? Det kanske är en trist generalisering baserad på för få smakprover, men många producenter tycks ta i så mycket de bara orkar. Det mest avskräckande exemplet jag stött på var den Calatayud? (red: Atteca Armas) som Winepunker bjöd på under vårens châteauneufprovning. I min gom fullständigt sönderekat bortom sans och vett intill odrickbarhetens rand. Nåja, i kvällens vin finns visserligen massor av rökiga, smöriga, kafferostade, vaniljiga fat, men jag tycker ändå helheten är klart tilltalande även om vinet säkert skulle må bra av att få tugga i sig ekaromer ytterligare en stund innan man drar korken. Det underliggande druvmaterialet tycks nämligen som vanligt vara av yppersta sort. Här finns massor av läcker frukt, tillsammans med en rejäl jordton, kåda, köttiga inslag av charkbänk och övertoner av violer och tallbarr.

I munnen bjuds man på ett ganska runt vin med massor av frukt och fat, men samtidigt med en sval helhetskänsla. Syrorna känns kanske inte lika fina som hos nollfyran, med de finns där och i svansen tittar lite mineraltoner fram. Victor de la Serna bjuder som vanligt på ett lysande hantverk. Nollfyran var nog ett strå vassare och fräschare, men det här är omöjligt att inte gilla, och till kvällens entrecôte sitter det som en smäck. Det är nog dags att kolla upp de där nollsjuorna som tycks samla damm på hyllorna. (90-91)

lördag 17 juli 2010

2004 Paitin di Pasquero-Elia Barbaresco Sorì Paitin


Snabb lägeskontroll av denna nollfyra. Med tanke på monstertanninerna hos nollfemman kan man anta att Gallonis drickfönster med start i år borde vara väl optimistiskt, men han är inte fel ute. Den här årgången har en helt annan struktur med snällare, pulvrigare tanniner som redan nu känns ganska stiliga och tillgängliga. Lägg sedan till en ordentlig skopa ren nollfyrefrukt, friska syror och bra skjuts i den mineraliska eftersmaken så har man ett vin som är riktigt trevligt att sitta och sippa på även när maten tagit slut. Då har doften redan bjudit på järnfilsspån och en massa menthol tillsammans med nypon, körsbär och hallon. Efter att ha fördruckit mig på Roagna den senaste tiden var jag lite orolig att den omdebatterade fatbehandlingen skulle sticka ut som en påse Anton Berg-praliner precis som hos Elio Grasso, men den tycks ha sjunkit in rätt fint i helheten och bidrar med kaffe och lakrits, men även en gnutta fatstallighet vilket knappast är vad man förväntar sig i Barbaresco. Kanske ingen extra guldstjärna för stilen, men ändå en riktigt god nebbiolo med en del moderna drag. Fortfarande ung förstås, men ingen katastrof att smaka nu om man har flera flaskor. (91)

2007 Bosquet des Papes Chante Le Merle Vieilles Vignes


Förväntningar kan vara knepiga, men desto roligare när de infrias. Det här vinet briljerade på vårens châteauneufprovning, där vi var flera runt bordet som tyckte det var kvällens godaste. Och banne mig om inte vinet sjunger på samma fina sätt ikväll, speciellt efter några timmar i öppen flaska. Precis så här skall en purung Châteauneuf-du-Pape av yppersta snitt dofta! Näsan fylls av en intensiv parfym av lavendel och garrigue men också kryddiga, stjälkiga drag. Vidare rökelse, grillat kött och blod tillsammans med järnhaltiga mineraler och traditionella drag av sjögräs och noriark. Och så den där rena och generösa nollsjuefrukten; grenache från himmelriket med vildhallon, körsbär och en liten citrustvist. Doften är ung och primär, men redan komplex och alldeles, alldeles sagolik. Vaucluse i ett nötskal!

I munnen får man ett vin med mängder av frukt, men också med en sanslös balans. Tyngden bärs upp med sådan lätthet att man kommer på sig själv med att sitta och le. Trots all kraft finns en sval fräschhet med strålande apelsinlika syror och en fullständigt inbäddad alkohol. Aromerna tycks bredda sig efter själva sväljet och exploderar i våg efter våg i den gnistrande långa eftersmaken där mineralsältan är så tät att man får lust att slicka sig om munnen. Det här är en underbar, traditionell châteauneuf i absoluta världsklass som smakar fantastiskt gott redan nu med en ordentlig genomluftning, men som förstås kommer att bli ännu bättre på sikt. Och det finns fortfarande flaskor kvar. (95+)

torsdag 15 juli 2010

2005 Château de Chamirey Mercurey


2005 Château de Chamirey överraskar med oväntat mycket stoppning med tanke på det enkla ursprunget, men det är förstås årgång och vinmakeri som går hand i hand. Doften är ganska mörk, köttig och härligt småunken med tydliga men snyggt integrerade fat som ger en fin kryddighet och lakritskaraktär bland körsbären, hallonen och leran. Smaken är rund och generös med rätt låga men ändå harmoniska syror, nästan så man får kalifornienvibbar mitt i Côte Chalonnaise! Lite gleshet och ett ganska kort slut hindrar vinet från att vara alldeles outstanding, men vad gör det? Lätt kylt smakar det alldeles förträffligt i den tropiska kvällsvärmen på balkongen. Flaskans innehåll sjunker i en rasande takt, ruggigt drickbart. Med en endaste svettig, överbelagd, underbemannad arbetsdag kvar till semestern kan det inte bli annat än två tummar upp. Ett riktigt bra köp för 159 spänn för snart tre år sedan. (88)

fredag 9 juli 2010

2007 Domaine Santa Duc Gigondas Tradition


94 pinnar. 189 spänn. Söker man Parkerpoäng per krona måste den nya årgången av Santa Ducs standardgigondas vara i en klass för sig. Hade vinet kommit i ett kvoterat mellansläpp gissar jag att det hade blivit en del riv och slit, men nu handlar det om ordinarie sortimentet och då smygs istället flaskorna ut på hyllorna i takt med att nollsexorna tar slut. All tid i världen att smaka själv i lugn och ro, sånt gillar vi!

Doften på 2007 Santa Duc Tradition är öppen från början, men uppnår snudd på orkanstyrka efter en stund i öppen flaska. Näsborrarna får sig en ordentlig urblåsning av garrigue, bark, eneträ och peppar. Den mörka frukten drar åt körsbär, björnbär och hallon, och efter en stund tittar både grillkol, blod och järnfilsspån fram. Överst i glaset dansar viol och lavendel. Inget dåligt sug i den här doften...

Smaken fortsätter i samma mörka stil. Jag vill egentligen ha ljusare, rödare frukt men det finns en renhet och en fräschhet hos den här nollsjuan som är rätt oemotståndlig. Visst är vinet som vanligt ganska rustikt och bullrigt med mer kraft än elegans - très Gigondas om ni frågar mig - men samtidigt finns här charm och balans. Syrorna finns absolut där, och tanninerna är djupt nedbäddade under det smått krämiga frukttäcket. De senaste årgångarna av den här cuvéen har med sin bullriga stil i mitt tycke känts som rena huvudvärksgeneratorerna, men här finns en rätt skön drickbarhet mitt i all nollsjuefrukt. Eftersmaken hänger kvar en ordentlig stund med sydländsk värme, mineraler och lakrits.

Intet nytt under solen - nollsju levererar som vanligt. Vi får kanske inte riktigt samma fyrverkerier som Parker tycks ha upplevt, men det är ändå riktigt gott. Det blir absolut fler flaskor. Den nya årgången landar perfekt till grillsäsongen, men det blir inte minst spännande att se vad som händer med några år på rygg. (91+)

onsdag 7 juli 2010

2006 Domaine Pavelot Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Guettes


Det är alltid trevligt när viner överraskar positivt, men det är extra skoj när det händer i den kanske tuffaste disciplinen av dem alla: Bourgogne under 300 kronor.

Domaine Pavelot får en hel del kärlek från proffsen, och anses vara en av de allra bästa producenterna i Savigny-lès-Beaune. Aux Guettes ligger strax nordöst om själva byn. Mitt i en sluttning av lera och kalksten har Pavelot pinotrankor med en medelålder av 25 år. Vinet har lagrats i 20% nya fat.

2006 Pavelot Aux Guettes öppnar med körsbärstonad pinotfrukt toppad med en tomatkvist, nyklippta örter och pepparmint. Lite godartad sumpig unknad fångar intresset tillsammans med en diskret, jordig mineralton. Efter hand blir en mild kryddighet allt tydligare. Doften är ung utan så mycket utveckling, men bjuder redan på godis för pinotskallar.

Smaken är lätt på foten med en medelfyllig, slank kropp och ganska snälla syror som ändå skänker tillräcklig fräschör. Vinet känns nästan en gnutta glest med sin lätta, syrliga munkänsla men överraskar med ordentlig längd där aromerna breddar sig och bär ut på ett strålande sätt för att ringa kvar länge, länge med mineralkaraktär och lakrits. Mmm, så läskande, det här får spottkörtlarna att jobba ordentligt. Finmaskiga medhårstanniner stramar upp bakefter. Vinet är uppenbart ungt med en gnutta kvardröjande smörkola från den malolaktiska jäsningen, men samtidigt finns här inte mycket som står i vägen för njutning redan nu. Med tålamod kan man säkert locka fram både mognadsaromer och lite mer rondör.

En charmig Bourgogne som träffar väldigt rätt ikväll, slank i kroppen men ändå en smula rustik. Dessutom ett trevligt förhållande mellan pris och kvalitet; man betalar inte mycket extra för viner från Savigny jämfört med kommunerna längre norrut. Servera åt det svala hållet för bästa fräschör (producenten själv rekommenderar 13-14 grader). (89-90+)

Dag 2 smakar vi en skvätt sparad i öppen flaska i kylskåp. Har hållt ihop sig riktigt fint, och både rundat av sig och fyllt ut lite. I doften finns en gäckande anstrykning av tryffel, och i smaken finns lite tydligare grönhet som dock inte stör. Ikväll blir det starka (90), kan säkert överraska ännu mer med riktig lagring.

PS Vinet ligger i BS och kostar 268 kr. Moestue har verkligen mycket gott från Bourgogne i portföljen.

fredag 2 juli 2010

1998 Torres Mas La Plana


På't igen bara, vi fortsätter med spanskt i glasen. Det har diskuterats en del i bloggosfären om hur Mas la Plana egentligen åldras, och många tycks mena att kvaliteten sjunkit betydligt sedan årgång 1970 smiskade upp gräddan av Bordeaux i blindprovning för 31 år sedan. Själv har jag väldigt liten erfarenhet, men nittioåttan fick åtminstone tummen upp för tre och ett halvt år sedan. Frågan är vad som ändrat sig mest sedan dess - vinet eller mina smaklökar?

1998 Mas la Plana har en mörk rubinröd färg med en liten dragning åt brunt och fin täthet ända ut i kanterna. Doften är öppen och druvtypisk med generösa doser cassis, körsbär, plommon och grön paprika. Vidare cederträ, tobak och en distinkt jordton som får K att utbrista Bordeaux redan efter en sniff bara för att snabbt ändra sig när hon väl smakat. Faten är så här efter tolv år rätt snyggt infattade i helheten och bidrar med kafferost och lakrits. Menthol och lite mognadstoner av läder rundar av. Jag gillar doften av fatad cabernet och det här är inget undantag.

Smaken fortsätter i fruktdriven stil med en fast kärna och en generös värme även om alkoholen är stiligt nedbäddad. Tanninerna har smält undan ordentligt och syrorna är snälla, men ändå håller sig vinet långt från det slappa och jolmiga; Torres bjuder helt enkelt på ett rysligt skickligt hantverk. Om doften har Gamla Världen-drag bjuder smaken på mer varmklimatsprägel som snarare för tankarna åt Napa än Bordeaux, möjligen med undantag av 2003. Eftersmaken är lång och läcker med salmiak och mineralkänsla. Sitter som en smäck till kvällens hängmörade ryggbiff.

Den här flaskan är i lysande form; enligt mina preferenser klart drickfärdig med viss mognad men ändå ungdomlig spänst och vigör med ökat djup efter någon timme i öppen flaska. Priset tycks ha stigit betänkligt senaste åren, men för de 198 kr vinet kostade för snart sex år sedan får man ordentlig utväxling. En riktigt god spansk cabbe som ger mersmak. Jag hoppas nollettan landar på samma fina sätt. (91)