lördag 27 mars 2010

2003 Poderi Aldo Conterno Il Favot


Ikväll har vi ett misstag i glasen. Aldo Conterno tyckte stekheta 2003 var så problematiskt att han tidigt, stick i stäv med sönernas råd, beslutade sig för att inte producera någon Barolo från årgången. Sagt och gjort, alla ädla vingårdsdruvor hamnade huller om buller i barriquer med sikte på att buteljeras under den enklare etiketten Il Favot, vanligen reserverad för de yngsta druvorna. Någon månad senare stack en av hans söner åt honom ett glas och frågade vad han tyckte.

-Det här är ett riktigt bra vin!

-Tja, Pappa, det är 2003 Il Favot.

Skall man gissa att ett rungande Gaaaah ljöd i den Conternska källaren? Men någon jäkla ordning får det ändå vara, och även om man inte kunde buteljera vinet som en Barolo skulle det åtminstone uppfostras som en. Och hos Aldo Conterno ligger inte Barolo i barriquer, basta. Alltså drog man om vinet till stora slovenska ekliggare, och nu kan vi konsumenter njuta av både en bra historia och en unik Il Favot, vars like nog aldrig kommer att återkomma.

När Anders bjöd på det här vinet blint i början av februari var det ett av kvällens stora utropstecken, ren och skär välbalanserad njutning som flertalet runt bordet sade sig vara beredda att hosta upp både en och två femhundringar för. En snabb koll på den europeiska marknaden visade att man kunde få sin fix för betydligt mindre pengar, 237 kronor inklusive frakt och svenskt skattepåslag. Det är nästan så man känner dåligt samvete för den tyske vinhandlare vars lager vi tömde...

2003 Il Favot är ljust rödbrun med en uppklarning i kanten som börjar dra åt orange. Doften är öppen från början men tilltar i styrka för att slutligen förvandlas till rena orkanen, omöjlig att inte svepas med av. Oj, så läckert! En dignande korg av nypon, smultron, jordgubbar och körsbär fyller näsborrarna, med både rosor och violer på toppen. Flyktiga inslag av målarfärg och lösningsmedel avslöjar ursprunget tillsammans med lite nytjärat rep. Det här är lysande nebbiolo precis som man vill ha den, på allra charmigaste humör. Pepparmint och menthol skänker svalka, och så söt tobak, pinje och en knivsudd vanilj. Efter hand kryper lite mognadstoner fram i form av nyskurna svampar och undervegetation. Sablar, vilken doft - höjd, djup och intensitet. Underbart!

Smaken är slank, elegant och ganska lätt på foten men ändå med smått förvånande intensitet i aromerna. Balansen är fullständigt oantastlig; det finns inte en chans att jag skulle gissa på en nolltrea blint. Här finns friska, apelsinlika syror och en ytterst finmaskig tanninstruktur av rent ädelt slag, långt från de stickiga, klumpiga, värmestressade tanniner man mött på annat håll i denna årgång. Eftersmaken ringer kvar länge, länge med mineralkaraktär, lakrits och torkad frukt. Vinet tycks utvecklas med en väldig fart, men bjuder ikväll på en underbar uppvisning, sannolikt på eller nära toppen av sin förmåga. Förförelse på flaska. (93-94)

fredag 26 mars 2010

2006 Château Larrivet Haut-Brion


Comfort food i all ära, men vilket är ert comfort wine? Ni vet det där vinet ni återkommer till gång efter gång, som aldrig brukar göra er besvikna, och som varje gång lyckas locka fram ett tillfredsställt leende på era läppar? Kort sagt - vad öppnar ni när ni vill ha ett gott glas vin rakt upp och ner utan krångel?

Mitt comfort wine är Bordeaux. Tryggt och välbekant utan alltför stora överraskningar men aldrig tråkigt och alltid med nyanser att hitta från årgång, kommun eller slott. I medgång som motgång - Bordeaux brukar landa rätt oavsett sinnesstämning. Vinet tycks utlösa en rent primitiv njutningsreflex hos mig; jag älskar att känna balansen av syror, frukt och tanniner i min mun även om vinet är ungt. Och till skillnad från vad många andra verkar tycka har jag inga problem med att dricka min Bordeaux som den är, även utan mat. I ensamhet med en god bok eller i djupa klunkar till livliga diskussioner i goda vänners lag - Bordeaux är för mig själva definitionen av hur vin skall smaka. Mitt alpha och mitt omega, min trygga famn att återkomma till när sidoutflykterna i vinvärlden blivit väl intensiva. Ikväll som så ofta är jag sugen på Bordeaux...

...och inte blir man besviken av kvällens flaska inte. Precis som förra sommaren får vi en riktig charmör i glasen, med en doft som ger rena lyckorysningarna längs ryggraden. Skön, jordig ursprungskänsla med en smått stallig, ursnygg fatbehandling. Vinet tycks ha skaffat sig lite mer pondus och närvaro i mitten, och verkar dessutom ha sträckt ut sig på längden en smula. Och se, där kom det där lyckliga leendet igen. En riktigt god och charmig Pessac-Léognan, precis vad doktorn ordinerade. (90-91)

fredag 19 mars 2010

2005 Château de la Dauphine


Det är lätt att klaga över monopolets utbud av Bordeaux i måttlig prisklass, men det finns ju faktiskt några viner att välja bland, inte minst i beställningssortimentet. Den här flaskan har blivit liggande här hemma i väntan på avsmakning ett tag, men finns fortfarande att beställa.

Château de la Dauphine sägs som så många slott vara på rejäl uppgång sedan nya ägare tagit över strax efter millenieskiftet. Man har anställt välkände önologiprofessorn Denis Dubourdieu som konsult för att få ut maximalt av de i genomsnitt 33-åriga rankorna. Druvsammansättning anges till 90% Merlot och 10% Cabernet Franc.

2005 Château de la Dauphine är en jäkla ekig röra direkt efter uppkorkandet. Det är svårt att beskylla vinet för att dofta så mycket Bordeaux - här tumlar likörtonade chokladdoppade körsbär, plommon och blåbär runt med ganska fräna fattoner av terpentin, mjölkchoklad, kola och vanilj. Inga stall eller nyvässade blyertspennor här inte. Stilen känns snarast transatlantisk och pekar mer mot Nya Världen än Frankrike. Men vinet är förstås ungt från en hyggligt varm, förmodat stor årgång, och hittar faktiskt balansen med en del luft. Eken släpper av på gasen en smula, och fram träder mynta tillsammans med grillat kött och tydliga toner av fuktig tobak och nyvattnad matjord. Så ja, nu börjar vi snacka.

Det smäller till ganska ordentligt i munnen med rejäl koncentration och en smått krämig munkänsla där de mogna medhårstanninerna inte bjuder mycket till motstånd mot kaskaden av frukt och fat. Det kränger en smula, men finner balansen - syrorna finns absolut där, och i den långa eftersmaken tittar en del mineralkaraktär fram. Kalkstensjordar kanske man inte döljer så lätt ändå. Svansens slafsiga sista dansen-kyss av fatvanilj kunde jag dock gärna vara utan, men den försvinner förhoppningsvis med tiden.

Det här är ett ganska högljutt vin i internationell stil som i nuläget i sin iver att tillfredsställa tycks ha slängt på sig lite för mycket make-up på bekostnad av ursprungskänsla. Kanske mer källararbete än jordmån, och inte riktigt vad man vill ha när man sträcker sig efter en claret till söndagssteken. I grenen Napa Cab för lite pengar får man å andra sidan betrakta vinet som rena superfyndet med alla utropstecken, ryttare och tärningar man kan tänka sig. Jag känner mig till en början aningen kluven - det här var kanske inte riktigt vad jag väntade mig - men slutar efter en stund titta på etiketten och helt enkelt ta vinet för vad det är. Till kvällens hängmörade ryggbiff gör det jobbet med den äran, och visst finns här hög kvalitet, om än i lite annan skrud än man kanske trodde. Ett vin som vore vansinnigt roligt att smaka blint! Och det känns nästan som ett måste att lägga undan en flaska för att se vad som händer. Nollettan har redan slagit Latour och Margaux i åtminstone ett obskyrt blint sammanhang ;-)

Jag är glad att inte all Bordeaux smakar så här, men håll med om att det är roligt att det händer saker även i den regionen? Gillade man Fronsac-grannen 2004 Haut-Carles och känner att Kalifornien lockar mer och mer är nog inte det här en så dålig övningsflaska för i sammanhanget väldigt lite pengar...(89-90 +?)

söndag 14 mars 2010

2001 Domaine Saint-Benoit Grande Garde


Men så fint det här vinet har blivit med några år på rygg! Förra flaskan som dracks för snart tre år sedan upplevde jag inte alls vara på den här nivån. Och ändå tycks vinet bara nosa på en första drickfas; lite luft krävs för full utdelning och tanninerna är fortfarande rätt prominenta. Grande garde, sans doute.

Druvsammansättningen är knappast ultraortodox med endast 39% Grenache uppbackade av 33% Mourvèdre, 22% Syrah och 6% Cinsault, men när den eleganta, finstämda och komplexa doften stiger ur kupan är det ingen tvekan om att vi hamnat i södra Frankrike. Här finns smått rökiga, charkiga toner tillsammans med slaktbänk och blod som kontrasterar rätt bra mot de lättare, mer parfymerade tonerna av lavendel och sandelträ. Frukten, som känns aningen torkad och multnad med begynnade mognad drar både åt körsbär, jordgubbar och tomatpuré, och så massor av garrigue med tydliga drag av rosmarin och timjan som sitter som hand i handske till kvällens örtkryddade lammfärsbiffar. Undrar om inte vinet sett lite nyare fat också, en välintegrerad ton av bastubänk talar för det. Vidare orientaliska kryddor och mognadstoner av läder och en gnutta unknad från elefantburen, och så lite jord... snälla stoppa mig. Det här är urläckert.

Smaken är slank med för appellationen riktigt höga syror som ger ordentlig fräschhet. Åren på rygg har polymeriserat tanninerna till ett arkeologiskt damm, men dammet bjuder fortfarande på en del motstånd och mår bäst av en matbit. Frukten finns där, men är ganska återhållsam och helhetsintrycket handlar om elegans och finess precis om i doften. Aromerna hänger med fint ut i eftersmaken som klingar kvar en bra stund helt utan alkholförnimmelse. En god châteauneuf i smått burgundisk stil med begynnande mognad som ändå lär hänga med länge till. Riktigt fin utväxling på insatsen, 169 kr i beställningssortimentet hösten 2005. (90-91)

PS. Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken på nollfemman som är listad i BS just nu för i stort sett samma pris. Någon som vet om det är den årgången man får vid beställning?

lördag 13 mars 2010

2004 Brancaia Il Blu


2004 Brancaia Il Blu är stilig i glasen med sin rubinröda, transparenta färg. Doften är ung och som väntat ganska knuten, men kommer loss rätt bra under kvällens gång. De 18 månaderna i barriquer gör sig ordentligt påminda med massor av rostat kaffe och choklad. Druvsammansättningen hos detta Brancaias prestigevin är 50% Sangiovese, 45% Merlot och resten Cabernet Franc, men det känns som att Sangiovesen skriker högst med typiska inslag av moreller och korinter toppade med lite hallon och en bukett rosor och violer. Piptobak, cederträ och en antydan av stall dyker upp efter hand. Det är mycket fat och frukt, men rätt läckert att sniffa på.

Smaken är omisskännligt italiensk med höga syror, och så den där alltför vanliga ambitiösa toskanska krocken mellan surkörsbär och massor av mörkrostade toner med valrhonabitterhet. Det är någonting i mötet mellan sangiovese och barriquer som skorrar i min mun. Helheten blir lite bittersur och ocharmig, men gillar man sådant här finns också uppbenbara kvaliteter. Frukten har ordentlig koncentration även om munkänslan fortfarande känns ganska knuten, och eftersmaken sätter onekligen fart på spottkörtlarna och klingar kvar en ordentlig stund med mineralkaraktär och extra ombjudningar av choklad och kaffe. Under kärnan av frukt ligger ett helt rövarband av pulvriga, chokladiga tanniner på lur. Il Blu är ett vin av uppenbar riktigt hög kvalitet som tyvärr ändå lämnar mig en smula kallsinnig. Jag blir mindre och mindre förtjust i sådant här. YMMV. (92-93)

torsdag 4 mars 2010

2007 Clos du Mont-Olivet


Nej, nu är det dags att bestämma sig. Det finns fortfarande en hel del flaskor kvar, men säkert inte länge till och vill man bunkra upp är det läge nu. Enklast är förstås att smaka själv först.

2007 Clos du Mont-Olivet är med i matchen redan efter en kort vända i karaff. Doften är rent explosiv och innehåller i princip allt jag vill ha i en purung Châteauneuf-du-Pape. Här finns slösande, ren, skogsbärslik grenachefrukt med fikon och en extra skvätt kirsch sprinklad på toppen. Fina, blommiga inslag av lavendel och viol ger höjd i doften, och på djupet mullrar mörkare inslag av kött, blod och mineraler. Komplex kryddighet och traditionella drag av sjögräs/noriark ger pluspoäng innan allt avslutas med pinje och alla örter i Vaucluse. En parfymerad, ursprungstypisk och solbelyst doft som är alldeles, alldeles underbar.

Smaken fortsätter i samma explosiva stil med en kaskad av krämig nollsjuefrukt. Visst finns lite ungdomlig kärnighet, men helhetsintrycket är ändå harmoniskt och fullt spelbart redan nu. Syrorna finns där, tillsammans med ett gäng riktigt finmaskiga, nästintill silkiga tanniner som tillsammans bidrar till en len njutningsfull munkänsla. Den långa lakritstonade eftersmaken är nästan salt av all mineralitet, men skall man komma med invändningar är alkoholen aningen för tydlig i eftersmaken i nuläget. Det går säkert ihop med bara lite tid.

Det här är en rent ut sagt svingod, årgångsdopad instegscuvée i traditionell stil. Liknar 2007 Bosquet des Papes en hel del, men känns mer genomluftad och mindre primär i nuläget, mer lämpad för omedelbar njutning. Och frågan är om det inte dessutom är ett snäpp bättre? 235 spänn känns som rena stölden, dags att backa upp lastbilen... (92)