torsdag 28 januari 2010

Vin ÄR kultur!

Ibland blir man glad. Många har redan noterat den, men jag vill ändå sända ut lite kärlek till Svenska Dagbladets kulturjournalist Carl-Johan Malmberg för hans artikel om Bourgogne. Det är knappt man tror det är sant - långt, passionerat, och helt befriat från den vanliga snuttifieringen som tycks grundad på antagandet att läsarna är idioter. Isället för att kasta ut några tärningar över de fem bästa budgetalternativen till Bourgogne under sjuttiolappen lyckas Malmberg förmedla sin egen nyfikenhet. Jämför med svenskans ordinarie vinmurvel Jens Dolks alster från denna månad. Kan inte Malmberg ta över vinbevakningen på tidningen? Han tycks ju åtminstone gilla vin...

tisdag 26 januari 2010

2007 Windsor Sonoma CS Alexander Valley


Södra Rhônedalen verkar inte ha varit ensam om att drabbas av lysande förutsättningar under 2007. Allt mer pekar på att Kalifornien gjort nästan samma home run. Cabernet, pinot, zinfandel eller chardonnay tycks inte spela någon roll, 2007 var årgången som fixade det mesta. Plocka när du vill, liksom. Man får hoppas att några av vinerna letar sig hit vad det lider, just nu känns det ovanligt ont om goda jänkare på monopolets hyllor. Ikväll smakar vi ett budgetalternativ som just bytt årgång.

Windsor Sonoma har inte mindre än fyra viner i ordinarie sortimentet, alla med liknande etiketter. Kvällens vin hämtar druvorna från Alexander Valley i nordligaste delen av Sonoma. Vinmakare är Marco Di Giulio som tidigare arbetat hos Lokoya, och uppfostran skedde under tjugo månader i till hälften nya franska fat.

2007 Windsor Sonoma Alexander Valley öppnar med en något suddig och ofokuserad doft av frukt och fat. Visst känns det att vinet är purungt, och någon timmes luft hjälper vinet att finna fokus. Fram träder mer tydliga men något syltiga cabbedrag av svarta vinbär tillsammans med plommon och björnbär. Vidare lite tobak och örter, och så en stilstudie av unga, fortfarande något råa fataromer: kafferost, kakao, vanilj, fudge, lakrits och kryddor. Ungt och primärt.

Smaken fortsätter på samma tema: fat och frukt. Munkänslan är rätt fyllig och sötfruktig, och helheten utan tvekan Nya Världensk, men den viktigaste beståndsdelen finns på plats: en ryggrad av syror och tanniner som motvikt till all frukt. Och det funkar faktiskt rätt bra, här finns en saftighet istället för slapp tyngd, och gommen kläs ut av en pulvrig strävhet som är ganska skön att sitta och suga på medan eftersmakens fatlakrits och mjölkchoklad klingar ut. Längden är mer än anständig för den här prisnivån och etikettens 14,5% är bra maskerade. Och tamejtusan om det inte tittar fram en liten mineralmolekyl i slutet? Nej, det var kanske fat.

Hur mycket man gillar vinet hänger först och främst på hur stor acceptans man har för den här stilen. Även om det finns många svulligare exempel så är det förstås en riktig jänkarburgare med extra allt. Till kvällens middag - hemlagade jänkarburgare med extra allt - funkar det ganska bra, men jag är ändå inte helt såld och har lite svårt att bestämma mig för hur mycket jag egentligen gillar det. Åtminstone i nuläget känns vinet ganska strömlinjeformat; jag skulle gärna se lite mer personlighet. Samtidigt är det ett steg upp från den obloggade nollsexa vi drack i höstas, och visst finns det en del av den där fina, rena frukten och balansen nollsjuorna sägs präglas av. Jag kommer nog inte att köpa några större mängder, men en flaska framåt sommaren när vinet lugnat ned sig en smula kan nog passa utmärkt bredvid grillen. Någon annan som smakat? (86-87?)

torsdag 21 januari 2010

1989 Premier Cru Classé



Smaka på orden 1er Grand Cru Classé. På bordet står fem olika viner i glas, men även med flaskorna utom synhåll finns etiketterna närvarande hela tiden. Som Bordeauxälskare går det inte att förneka att det är något visst med de här slotten, och det är bara att beklaga den utveckling som tagit vinerna från något som varje vinälskare kunde kosta på sig åtminstone ibland till penisförlängare mer nyttjade som investeringsobjekt än njutningsmedel. Värst är Château Lafite, där den asiatiska marknaden dragit upp priset så mycket att till och med andravinet Carruades i vissa årgångar kostar mer än somliga andra första cruer. Galenskap. Vad kommer en sådan här provning med nollfemmorna att kosta om tjugo år, om flaskorna skall inhandlas till då rådande marknadspris? Förresten, vill man korka upp nollfemmorna redan imorgon är det bara att knalla ner till Regeringsgatan. Om man har dryga 48000 spänn över...

Men nu handlar det om flaskor som inhandlats för länge sedan, och då blir priset ett annat trots att vinerna är lagrade och klara. Tack för det Munskänkarna! Mycket riktigt blev det ett ordentligt tryck på den här provningen; servern klappade ihop och det var först efter en lång stunds växande frustration och ständiga uppdateringar som jag lyckades anmäla mig. Så skönt att nu bara få sjunka ner i en stol efter jobbet och låta sig svepas med av aromer och smaker av ädel tjugoårig claret. Låt se vad de här slotten förmådde i en årgång som utmålas som riktigt bra.



1989 Château Mouton Rotschild
öppnar med klassiska attribut: jord, tobak, salmiak, kafferost och en gnutta stallighet är så typiskt Bordeaux det blir. Lite valnöt får mig att plita ned Pauillac i blocket. Doften är utåtriktad och charmig i en publikfriande stil; det här är omöjligt att inte gilla. Smaken är syrlig och slank, men har ändå viss rondör runt midjan och fyller ut rätt bra i mittpartiet. Sköna, polymeriserade tanniner ger en mjuk munkänsla där de apelsinlika syrorna har bra fräschör trots att de kanske inte är de högsta man smakat. Eftersmaken känns lite förvånande en aning bräcklig, den smalnar liksom av och hänger inte riktigt med så länge som man önskar. Ändå: det här är förstås en underbar Bordeaux att dricka nu. (91-92)



1989 Château Lafite Rotschild är lite blygare i starten, och dessutom stöpt i en lite annorlunda form än första glaset. Frukten känns rödare och drar mot smultron och jordgubbar. En syntetisk ton som av rengöringsmedel övergår efter en liten stund i mer tilltalande blommor, och fatrostningen påminner inte så mycket om kaffe som om mjölkchoklad och kola. Cigarrtobak och jord skvallrar om ursprunget i Médocs mylla. Doften är avgjort rätt läcker att sniffa på, och skulle kunna kallas för kvällens mest feminina om det inte vore en så unken klyscha. Den får mig åtminstone att gissa Lafite. I munnen bjuds vi ett slankt vin, med fin mogen munkänsla även om tanninerna känns aningen mer motvalls än i Mouton. Doftens mjölkchoklad hänger med i munnen, tillsammans med fatkryddor och en snygg lakritsknorr i avslutningen. Mineralkaraktären är kanske kvällens snyggaste, men eftersmaken är i kortaste laget med tanke på nivån vi befinner oss på. Fast gott är det så klart, och det räcker till (90)

1989 Château Latour lurar mig redan från början till Margaux när tydlig parfym av violer och ängsblommor stiger ur det lilla glaset. Cassis, blyerts och tobak fyller på, tillsammans med lite dammiga inslag och en del rostade toner. Doften blir mer klassisk efter hand och kan väl egentligen lika gärna peka mot Pauillac, men jag kommer aldrig runt blommigheten. Smaken är slank och syrlig åt det lite stränga hållet med återhållen frukt. Pulvriga, sandiga tanniner ger en viss strävhet, men sådant gillar jag som bekant. Väldigt skön att dricka nu, men ändå rätt lätt på foten och ganska smal i svansen utan generösa åthävor. Bra! (90-91)



1989 Château Margaux ger en liten pust av ladugård och merde, följt av cigarettaska, jord och lite rökig lägereld. Man får bilder av något monolitiskt och fyrkantigt; kanske är det därför jag ganska snabbt skriver Latour i blocket. Smaken fortsätter i samma stil med ganska kantiga tanniner, viss snipighet och en något kort och tvär avslutning som ändå får pluspoäng för lakrits och mineralkaraktär. Låter jag grinig? Vinet är förstås inte så dåligt som det kanske verkar; det råder ingen tvekan om att vi har ett gott kvalitetsvin i glasen, men för en 1er Cru måste man förstås kräva mer. (89)



1989 Château Haut-Brion. Äntligen lite fyrverkerier! Här pratar vi elektricitet, oj vilken bredd och djup som finns i den här doften. Stor och härlig med sanslös renhet i den plommon- och cassistonade frukten, och även om helheten säger Bordeaux är det nästan så man får lite californienkänsla, vilket förstås är som att svära i kyrkan på en sådan här provning. Lyxig tobak och mint fyller näsborrarna, och så en rent exotisk kryddighet tillsammans med grus och mineral. I det alldeles för snabbt tomma glaset minglar en liten ädel stallton.

I munnen: le bööömb. Smaken sätter fart på blodcirkulationen, ökar pulsen och drar upp mungiporna - här finns ordentlig tyngd och bredd, samtidigt som balansen är så oklanderlig att man inte förnimmer den minsta tyngande känsla. Munkänslan är underbar med skinande ren frukt, fina varmårssyror och kvällens stöddigaste tanniner som ändå är mogna och mjuka som ett sammetstyg. Kryddor och gnistrande mineraler trängs med behaglig värme i den ruggigt långa eftersmaken som ropar på ett stoppur och en kontrollant från Guinness rekordbok. Stor, makalöst god Bordeaux. (96)

Vilken avslutning, skönt att Haut-Brion kom in och ställde skåpet och visade vad min favoritregion förmår på den här nivån. För visst var de andra vinerna något av en besvikelse. Även om det smärtar att skriva så måste man självklart kunna kräva betydligt mer än så här av dessa slott. Köper man 1989 Lafite imorgon för de cirka 4000 kr en flaska numera betingar gäller det att ha etiketten väl synlig när man korkar upp...

PS. Fler som var där. Tack för bilderna! Och ännu fler intryck här.

lördag 16 januari 2010

2007 Domaine de la Janasse Terre d'Argile


Jag lovar - snart är det färdigbloggat om Janasses nollsjuor på ett tag. Men jag var så förtvivlat nyfiken på domänens billiga (€14,50) Terre d'Argile, och det träffar så rätt ikväll.

Doften är rent upphetsande - intensiv och mättad med renast tänkbara nollsjuefrukt. Hallon, körsbär och vinbär sprutar ur glasmynningen tillsammans med viol, lavendel och en rejäl kärve garrigue. Den här cuvéen på druvor som vuxit strax norr om Courthezon görs på en tredjedel vardera av Grenache, Syrah och Mourvèdre, där de två sistnämnda uppfostras i barriquer. Och visst finns en del kryddiga, mörka, rostade fataromer, men grenachen har bara sett foudres och det är det som brukar vara det viktiga. Krossade stenar ger extra pluspoäng, och aromerna av grillat lammkött får mig att börja salivera innan lammgrytan ens kommit på bordet. Lysande.

I munnen: ren njutning och harmoni; drickvänligheten är total redan nu. Det här ett sanslöst snyggt bygge där ingenting känns överarbetat - apelsinlika syror och vänliga, mjuka tanniner bildar ormgrop med slösande mängder vidöppen, ren, yppig nollsjuefrukt. Munkänslan lyckas med att på en och samma gång vara både saftig, krämig och uppfriskande. Visst finns en del tjong (hela 15,5% enligt etiketten), men balansen är ypperlig så varför stirra på siffror? Eftersmaken är lång och glödande där anis, örter och mineraler fortsätter att göra oanständiga saker med varandra. En fenomenalt god nollsjua, i nuläget mycket mer givande att dricka än det stökiga syskonet Les Garrigues. Det enda frågetecknet är hur i hela friden jag kunde vara så korkad att jag bara beställde tre flaskor? (91-92)

PS. Lika bra att låta Teddy Pendergrass få sista ordet. Vakna, importörer! Det är dags att Janasse får den representation de förtjänar i Sverige.

fredag 15 januari 2010

2004 Château Branaire-Ducru


Känns historien igen? Fint, gammalt anrikt slott som verkar varit lite på dekis en period för att på senare år ha återfunnit formen i takt med att den nye ägaren plöjt ned en del pengar. Vindoktorn har som vanligt hela historien. Det blir Saint-Julien i glasen ikväll.

2004 Branaire-Ducru öppnar med en synnerligen läcker doft där de sedvanliga inslagen av kafferost, ljus tobak och jord får sällskap av blommiga, Margaux-lika parfymerade toner som även tangerar hudkräm. Frukten har en lätt degenererad, slampig touch på alla svarta vinbär och plommon; det känns som att vinet flörtar en del med modernisterna även om stilen och årgången absolut har fötterna djupt parkerade i det traditionella. En mild stallighet väcker intresset ytterligare, oj vad svag jag är för sånt här. Härligt!

Smaken är kanske någon nyans slankare än man förväntat sig efter doftens parfymångor, men med en fin ryggrad av syror och finmaskiga tanniner. I munnen känns det som att frukten kliver tillbaka till förmån för struktur och inte minst terroir: här hittar man både fuktig jord och en mineralisk känsla. Eftersmaken är syrlig, läskande och mer än hyggligt lång där tanninerna nafsar skönt. Gott att dricka nu, även om det allra bästa säkert ligger framåt i tiden. En skön nollfyra som gör mig glad. (90)

PS. Återigen har det blivit lite kallare. Vila i frid Teddy Pendergrass, du var en av de allra, allra största. Även iklädd en fullständigt bisarr träningsoverall med magen bar...

söndag 10 januari 2010

2007 Le Vieux Donjon


Don't try this at home, kids. Det här vinet är knasigt knutet och primärt, och behöver sova innan det är dags att dra korken. Precis som man kunde förvänta sig, men av alla nollsjuor är Vieux Donjon en av dem jag sett mest fram mot att smaka. Alltså står man här en söndageftermiddag med korkskruven i handen och näsan i kupan och undrar vad som hände.

Till en början finns nästan ingen doft alls, bara lite mörkt muller i botten av glaset tillsammans med en del reduktiv unknad. Sakta och motvilligt dyker fler intryck upp: körsbär, korinter och hallon följda av garrigue, barr och bark. Hjälp, vad är det för hotfullt djur som lufsar där bakom stammarna, plötsligt frigör sig en massa rått kött, blod och brettiga, animaliska inslag. En synnerligen komplex, exotisk kryddighet är för mig ett signum för producenten, och här finns som vanligt hela bazaaren inklusive rökelse och sandelträ, fast i nedtonad form. Efter några timmar i öppen flaska höjer sig några lätta, parfymerade ångor av lavendel och violer från mörkret där det råa köttet visst har hamnat på grillen, och sakta, sakta börjar vinet lossa på pyjamasen och blotta sina behag. Under kvällen hinner doften bli riktigt härlig och ganska komplex, men slampig vidöppen nollsjuefrukt? Leta någon annanstans...

Smaken är förstås knuten och påtagligt ung med en hårt tvinnad kärna av frukt. Hela bygget är väldigt primärt och kommer garanterat att släppa loss på ett annat sätt med lagring, men samtidigt är det svårt att inte imponeras över byggstenarna redan nu. Tanninerna känns mogna och finmaskiga som ett sammetstyg, och syrorna är de överlägset bästa jag har stött på i en nollsjua - höga och fina, rent av saftiga med apelsinkänsla. Munkänslan är slank utan tillstymmelse till hetta eller eldighet; alkoholen är fullständigt bortblåst och balansen känns klockren redan nu. Avslutningen är torr och mineralisk med en visserligen lång men samtidigt lite kartig, örtig eftersmak där det också finns en knivsudd tonicbitterhet. Fin, traditionell stil som jag tycker så mycket om, men ungt, ungt...



Det här är förstås inte äckligt att dricka i nuläget, och visst kan man locka fram en hel del njutning om man ger det tid, inte minst från doften. Samtidigt är inte långluftning samma sak som flaskmognad, och har ni bättre karaktär än jag så låter ni vinet sova sig i form med väckarklockan inställd på 2014. Då kan man säkert få riktig knakelibrakjuice i glaset... (91-92++)

lördag 9 januari 2010

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets


Halva vinbloggosfären verkar ha som nyårslöfte att dricka mer Bourgogne under 2010. Så lämpligt då att monopolet ställer till med mellandagsrea. Med tanke på hur mycket jag gillade 2006 Soixante Ouvrées gick det inte att låta bli att plocka ihop lite blandade gullepussar tidigare i veckan. Vi korkar upp kvällens flaska till confit de canard.

Glasen fylls av ett ljusrött vin med vattenklara kanter; det här går utmärkt att läsa tidningen igenom. Doften är med på noterna direkt ur flaskan med inslag av rödsvart frukt som drar åt både jordgubbar, tranbär och mörkare körsbär med en liten citruskant, och så snyggt infattad fatrostning som fyller ut konturerna. Skira, parfymerade toner av violer och hudkräm kontrasterar fint mot dovare, animaliska inslag av grillat kött. Kryddor förstås, av exotiskt slag som spiskummin, och så lite lera och grön örtighet och vips så kan man bli sittande där med näsan i kupan halva kvällen. Det är något visst med doften av Bourgogne...

I munnen får man ett slankt vin där det är svårt att undvika ord som elegans och finess, men det finns också en gles vattnighet som skvallrar om mellanår även om aromerna med syrornas uppbackning hänger med fint ut i den hyggligt långa eftersmaken. Det här vinet har inte samma stoppning som syskonet 60 Ouvrées, och för egen del önskar jag lite mer färgmättnad och intensitet i smaken. I avslutet minglar fatlakrits och mineraler med en del gräddkola som skvallrar om vinets ungdom. En god, tillgänglig och lättgillad om än knappast stor Bourgogne. Femhundra spänn hade känts som en pungspark, men till det nya priset är jag glad att ha köpt några flaskor. (89)

PS. Finare Vinare som uppfyllt sitt nyårslöfte med råge har förstås redan smakat.