torsdag 31 december 2009

Årets viner 2009


Bokslut, mina vänner. Och det över ett helt decennium om man är lagd åt det hållet. Men den långa versionen, den från det nya millenniets första nykläckta sekunder som berusad singel levandes på studiemedel, till nollnolltalets sista skälvande ögonblick som tillsvidareanställd make och tvåbarnsfar; den tror jag vi sparar till mindre sällskap. Här koncentrerar vi oss på väsentligheterna, som vin.

Och vilket år det har varit! Så många härliga nya bekantskaper, så mycket generositet och goda skratt, så många underbara flaskor som delats. Jag rodnar nästan när jag går igenom mina noteringar, an embarrassment of riches indeed. 2009 har helt enkelt varit det bästa och roligaste vinåret hittills. Och eftersom det här var året även jag började sätta ut poäng är det förstås enkelt att sammanställa en årsbästalista i fallande ordning från Pavie och nedåt? Nja, riktigt så fungerar det inte för mig. Tack gode Gud för att det inte fungerar så. Upplevelsen av ett riktigt gott vin är förstås så mycket mer än de där siffrornas imaginära exakthet. Faktorer som sällskap, tillfälle, njutning ryms helt enkelt inte i poäng, däremot spelar de stor roll för vilka viner som biter sig fast lite extra i minnet när ett helt år skall sammanfattas. Och bitit sig fast har de här vinerna gjort, allesammans. Blundar jag tycker jag mig fortfarande kunna känna smaken av dem...

Så ta listan för vad det är - mitt eget, personliga bokslut över årets mest minnesvärda viner, där den inbördes ordningen som vanligt inte är det viktigaste. Same procedure as last year. Och den där poängdiskussionen kan vi väl spara till några riktigt sunkiga regnblöta dagar i januari ;-)



1. 2005 Château Pavie. Det är förstås så att nästintill hela den där Pavievertikalen hör hemma på den här listan, men nollfemman är den som så här i backspegeln lyser klarast. Vansinnigt ung förstås, men med de snyggaste byggdelar jag någonsin stött på. I can see the Matrix står det i min notering, och tanken på känslan av att snurra runt det här vinet i munnen ger mig fortfarande rysningar av vällust.

2. 1986 Château Talbot. I grenen mogen claret är det flera flaskor som dröjer sig kvar i minnet från året, inte minst 1999 La Mission Haut-Brion, 1981 Ausone och 1983 Mouton, men frågan är om inte 1986 Talbot lyser starkast. Ädel, slank, men samtidigt med massor av kraft och vitalitet. Så underbart jäkla Bordeaux helt enkelt, och den här flaskan tog också lekande lätt hem höstens Judgment of Lidingö.

3. 2005 Domaine la Barroche Pure. Châteauneuf-du-Pape har bjudit på många fina upplevelser under året. Välkända namn som Pégau, Clos des Papes och Janasse har vid upprepade tillfällen skickat mungiporna uppåt, men allra, allra högst nådde det här vinet. Solsken, terroir och rent burgundisk balans; vinet bar upp all sin tyngd med en sådan lekfull lätthet att man bara satt och fånlog. Nyårslöfte till mig själv: våga korka upp en sådan här under 2010...

4. 2001 Conterno-Fantino Sorì Ginestra. I ett stim av högklassig barolo i vårsolen lyckades den här flaskan stå ut lite extra för mig. Vilken balans! Vilken livlighet! Lysande syror och strålande intensitet helt utan tyngdkänsla. Årgångens vin enligt Suckling, mmm kanske det.

5. 2004 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Förföriskt, charmigt, proffsigt och knäckande gott, och det vid två tillfällen dessutom. Vad mer kan man begära? Årets godaste jänkare levererade gång efter gång.

6. 1999 Paulo Scavino Riserva Rocche dell'Annuziata. Med sin urproffsiga profil med skinande ren doft av crème de cassis, hallon och jordgubbar är nog inte det här den mest typiska Barolo som någonsin gjorts. Snarare spelar den i någon sorts internationell Champions League tillsammans med till exempel Pavie. Vem bryr sig? En av mina allra bästa Baroloupplevelser någonsin.

7. 1971 Giovanni Moresco Barbaresco Podere del Pajoré. Inte ens en liten irriterande förkylning kunde hindra mig från att inse att det fanns fyrverkerier i glas nummer tre i första flighten på Niklas 1971-provning i november. Eterisk parfym, skön mognad och ändå så spudlande livfull med en munkänsla så långt från fyrtioårskris man kan komma. Stort.

8. 2005 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five. Massiv sötfrukt, en rejäl skopa ek, rätt låga syror och 14,9 procent alkohol - nej jag fattar inte heller vad det här vinet gör på den här listan. Ändå har det vid upprepade tillfällen under året fått mig att vilja fånle och spela luftgitarr. 100% hedonism. Vin behöver inte vara så allvarligt, Dude...

9. 1996 Dom Pérignon. Nötter och äppelpaj, blommiga övertoner, nästan krämig munkänsla med underbar mineralitet och lite spår av kafferost. Och herregud vilka citrussyror - så eleganta och höga. En ögonöppnare. Vi dricker för lite champagne.

10. 2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages. Vad utmärker en stor årgång? Många räknar antal hundrapoängare som delats ut från Monkton, Maryland, men storheten består förstås i den tidvattenvåg av lysande förutsättningar som även lyfter små båtar som den här. Nej, det är inte den bästa nollsjua från södra rhônedalen vi druckit under året, däremot har samtliga av de 7-8 flaskor vi hunnit igenom levererat njutning. Med eller utan mat, i glada vänners lag eller på egen hand en vanlig regnig tisdagskväll. Aldrig stort, däremot outstanding nästan varje gång med charm, fin ursprungstypicitet och skamlöst flörtig drickvänlighet. Helt klart ett av årets viner.

Kommentar: Bordeaux, Rhône, Piemonte och lite jänkare. Inga överraskningar där; det råkar vara mina favoritregioner. Men var tusan är Bourgogne? Det var visserligen nära att Pousse d'Or, de Montille eller Olivier Bernsteins unga men sanslöst lovande Mazis-Chambertin letade sig in på listan, men det här måste förstås justeras inför 2010. Och så gärna lite mer champagne, tack...

Tack för alla kommentarer, åsikter, skratt, diskussioner och erfarenheter. Ett riktigt gott nytt år!

lördag 26 december 2009

2007 Domaine de la Janasse Les Garrigues


Istället för glögg: nollsjuor från södra rhônedalen. Här får man all den sötfrukt, kryddighet och värme man vill ha i jul, samtidigt som det fortfarande handlar om vin vilket man inte kan beskylla glöggen för. Fast frågan är om man inte också fyller sin kvot av port och annat fortifierat? Det här är en högoktanig rackare, med årgångens fruktmognad i ryggen. Vi låter flaskan få god tid på sig, och följer vinet över flera timmar.

"Les Garrigues" är en sketen Côtes-du-Rhône, men skall man utnämna världens bästa CdR sägs det här vara en given kandidat. 100% Grenache från gamla (60-80 åriga) lågavkastande rankor strax utanför châteauneufgränsen. 21 dagars maceration med daglig pigeage följd av traditionell uppfostran i foudres till 80%, och så en för domänen sedvanlig modern knorr i form av de resterande 20% som legat i barriquer.

2007 Janasse "Les Garrigues"
får julstämningen att infinna sig redan vid uppkorkandet med en känsla av pepparkakskryddor och kex direkt ur flaskhalsen. Det bästa ligger dock fortfarande några timmar fram i tiden, och lagom när lammsteken nått knappa sextio grader har vinet vecklat ut sig till en rent explosiv doft. Pang, vad det smäller till, och min antydan till förkylning försvinner all världens väg; näsborrarna blåses ur ordentligt. Oupps Farfar, inte för nära ljuset med glaset, det här är rena raketbränslet. Doften är mättad och packad med både kirschlikör, hallon, fikonmarmelad och russin. Glorious grenache i sin allra renaste (och mognaste) form, även om man inte kan låta bli att undra om inte grenachen sneglat på anabola steroider. Fin, tydlig garrigue med en liten violkant, och så grillat kött, citrustoner och chokladiga inslag från de gamla stockarna. Under kvällen tillkommer traditionella, småsalta drag av tång. Det är stort och maffigt redan i näsan, och inte alls dumt att ha kuporna.

Smaken är rund, mjuk och eldig. Det smäller till ordentligt i munnen, snacka om fullpackat vin. Massor av solsken och tjong! Vinet är fylligt och brett, men syrorna fick gärna vara lite högre för att höras i oväsendet; de finns visserligen där men känns ganska trubbiga i helheten. Avslutet är dessutom lite ungdomligt klumpigt där alkoholsötman hänger kvar längre än fruktaromerna. Inte helt i balans ännu, även om det är häftigt redan nu. (91+)

Det här är inte för alla. Har man svårt för fruktgenerösa sydfranska viner lär man inte gilla det här vinet. I nuläget tycker jag det lämpar sig bäst som meditationsvin eftersom det lätt överröstar maten på bordet. Att det är den mest fullmatade Côtes-du-Rhône jag någonsin stött på har väl redan framgått? Samtidigt finns här både uppenbar kvalitet och inte minst en riktigt skön känsla av ursprungstypicitet och tradition. Vinet formligen skriker grenache från södra rhônedalen, och slår en del prestigecuvéer på fingrarna. Liknelser med Barroches Pure har dykt upp på andra håll, själv får jag ikväll vibbar av Bosquet des Papes "A la Gloire de Mon Grand-Père" som också kändes spiritig och eldig när vi provade i februari. En ny påtitt i oktober gav dock en av årets bästa traditionella grenacheupplevelser. Jag tror även det här vinet har mer att ge när det fått lugna ned sig en smula. Vill man smaka Janasses nollsjuefyrverkerier redan nu föredrar jag dock deras standardchâteauneuf.

PS. För ett virtuellt besök på domänen rekommenderas Mina Vinare som reseledare.

lördag 19 december 2009

Jul-BYOB

Jultomten kommer tidigt i år. Inte mindre än sju tomtar tränger ihop sig runt vårt köksbord, med julklappar av det kluckande slaget, inslagna i monopolets blå polyeten. Vi verkar ha varit extra snälla i år, för maken till inledning får man leta efter.

Doften från det första glaset framkallar stönanden runt bordet. Vi är tidigt överens om att det handlar om klassisk, drickfärdig, vänstra strandenjuice. Som Bordeauxälskare är det svårt att inte plocka fram stora varggrinet när man möts av cigarrlåda, jord, mint och stallig salmiak på en bakgrund av rödsvarta toner av svarta vinbär, plommon och jordgubbar. Lätta, parfymerad toner svävar överst, och mognadsaromer av tomatpuré och bränt socker skvallrar om viss ålder. Munkänslan är en stilstudie i drickbarhet. Slank, balanserad och ruggigt klunkbar. Smaken känns helt utmognad, med nedsmälta tanniner och en hyfsat lång eftersmak som ändå skvallrar om att det nog är ett mellanår vi har i glasen. Själv är jag mest inne på en riktigt bra slott i årgång 1997 eller 1999, men vinet är äldre än så. Mjukheten och parfymen får mig att gissa Margaux, vilket förstås är helt fel. Åtminstone höll vi oss på rätt strand. (91-92)

Facit: 1983 Château Mouton Rotschild. Jo, jag tackar jag. "Det här vore inte dumt att sippa på en onsdagskväll" var det någon som sa innan påsen åkte av. Gärna alla dar i veckan för mig. Stort tack till Ulrik för mitt första smakprov av en första cru, det blir mer av den varan inom kort. Hur fånigt det än är så är det svårt att komma ifrån att det är något speciellt med etiketter.


Jag sitter fortfarande och sniffar på de sista dropparna av Mouton när det andra vinet dyker upp. Doften känns till en början mest allmänt vinös, harmonisk och moget avrundad med tomatpuré och en del tobak, och jag hittar tydliga spår av rostade fat med lakrits varför det är lätt att tro att vi fortfarande befinner oss i Bordeaux. Helt fel, sniffa igen. Efter hand framträder mer och mer tjära tillsammans med menthol, jord, blommor och mineraler som alla pekar mot Piemonte. Smaken fastställer med besked det italienska ursprunget, vilka syror! Skyhöga med en liten apelsinknorr dominerar de munkänslan och lär väl fortsätta att göra det långt efter att frukten torkat ut. Men i nuläget känns helheten balanserad, slank och fin i ursprungstypisk stil. Lite järnfilsspån i slutet ger pluspoäng. Helt klart en god, mogen nebbiolo. Bordet gissar Barbaresco vilket är rätt. (92)

Facit: 1982 Gaja Barbaresco. Och ännu en bock i stekarlistan. Frågan är bara vilket vin vi egentligen drack, etiketten säger en sak men korken säger 1983 Sorì Tildìn. Producenten är tillfrågad och svar kommer förhoppningsvis...


Puh, vilken öppning. Och pizzorna som inte ens var beställda... Kvällen blev lång och innehöll en rad goda viner. Julklappspåsarna bjöd på saker som mogen Brunello, solbakad Vosne-Romanée, vertikala Pégauer, Coca Cola-Barbaresco, porrig jänkarpinot och Madiran för konspirationsteoretiker. Men det är lite för mycket jourarbete i förhållande till skrivtid i tillvaron just nu, och chansen/risken att det dyker upp en och annan notering om de här vinerna på andra bloggar får betraktas som någorlunda stor.

Nu är det full rulle ända in i julfriden. God jul alla!

onsdag 16 december 2009

2007 Craggy Range Pinot Noir Te Muna Road


Lördagens två finfina smakprov från domänerna Maillard och de Montille fick mig att dra den vanliga slutsatsen: man dricker för lite Bourgogne. Men frågan är om man inte dricker för lite kiwipinot också? Visserligen en annan grej, men när man väl stöter på dem brukar jag tycka att de är rätt fina i en generös men ändå balanserad stil. Så lämpligt då att Divine lanserar en duo från Craggy Range nu i mellansläppet.

2007 Craggy Range PN Te Muna Road är en rätt mörkfruktig tolkning av pinot med körsbär, granatäpplen, cola och lite parfymerade ångor överst. Fatens vanilj och rostade toner finns där, men känns ändå sansade. Citrusinslag framkallar som vanligt glädjeryckningar i mungiporna, och så en näve kryddor tillsammans med en fin barrig örtknorr som tilltar i styrka med luft för att mot slutet börja peka mot den där undervegationen man så gärna vill ha. En fullmatad och påtagligt ung doft, som bara blir bättre och bättre efter hand.

I munnen får man en rejäl skopa ung frukt, men med fin renhet och apelsinlika syror som motvikt. Munkänslan är saftig och lite kartigt ung, men samtidigt så pass generös och mjuk att jag inte har några större problem med att dricka vinet på egen hand redan nu även om det säkert blir bättre med något år på rygg. I eftersmaken minglar mineraler, citrustoner och jordig bitterhet tillsammans med en gnutta värme. En charmig och skön pinot jag ser fram mot att återse. (90-91)

fredag 11 december 2009

2007 La Pèira Les Obriers de La Pèira



Hajpen går i vinvärlden. Alla vill hylla det hetaste, senaste. Ibland får jag samma känsla som de där åren på nittiotalet när man fortfarande köpte singlar och åkte till London och handlade den senaste debuten från det spinkiga, blekglåmiga gäng britter som råkade befinna sig på den veckans omslag av NME. Älsklingen alla vill krama den här gången heter La Pèira som ägs av kompositören Robert Dougan, stadd i kassa efter succéer med bland annat The Matrix. Man verkar ha plöjt ner en ansenlig summa pengar sedan köpet av ägorna vid millenieskiftet, och målsättningen är att göra viner i absoluta världsklass. Skall man tro skribenterna är man redan där. Alltid läsvärde Andrew Jefford talar om "the best unsolicited samples anyone has ever sent me... my pantheon has been rearranged" och även vanligen så sansade David Schildknecht stämmer upp i hyllningskören: "need not fear comparison with any of the world’s wine icons". Gary Vaynerchuck plockar fram den högsta poäng han någonsin delat ut (99) till flaggskeppet 2005 La Pèira. Ojdå. Visst vill man smaka? Men kommer ni ihåg hur det var där på nittiotalet? För varje The Auteurs gick minst ett dussin Menswear och Shed Seven. Frågan är vad vi har i glasen ikväll...



2007 Les Obriers de la Pèira är domänens röda instegsvin. 2/3 Cinsault och 1/3 Carignan där åtminstone tidigare årgångar spenderat 18-24 månader i fat. Doften är med i matchen redan från början, men ökar i djup och intensitet med någon timme i karaff. Tät, läcker rödsvart frukt som drar åt både körsbär, vinbär och hallon, och som känns precis så ren och intensiv som man förväntar sig av sydfranska nollsjuor samtidigt som det också finns drag av likörtoner bland bären. Mineraler, kryddor och sydfranska örter fyller på, tillsammans med kakaoskyar och vanilj. Schildknecht talar om cinsault-mandel och carignan-valnötter, och visst finns det ett nötigt drag i doften, men även lite animaliska drag av blod som bara ökar efter hand, och så unknad och gummi. Skönt att sniffa på!

Smaken är ung med ordentligt drag och slösande mängder frukt. Jag förväntade mig ett genomarbetat blockbustervin i internationell stil med mycket av allt, och även om hantverket onekligen känns helproffsigt är den sammanfattande känslan avgjort très sudiste. Jag får lite bistrovibbar, om än på en riktigt, riktigt bra bistro. Kanske späds känslan på av bistromaten på tallrikarna: entrecôte med frites och béarnaise. Syrorna är godkända, och den ungdomliga fruktsötman är visserligen rätt påtaglig men inte så att jag har problem till den blodiga köttbiten. Fast bäst smakar det nog på egen hand efter maten, och mer sofistikerade gommar har säkert invändningar och vill ha mer obarmhärtig torrhet. Eftersmaken skjuter ifrån riktigt bra med massor av lakrits och örter i en varm avslutning likt en långsamt falnande glöd, och det är svårt att undvika klyschor som hedonistvin. Riktigt charmigt, maffigt och proffsigt men ändå med ryggrad och karaktär. Kanske inte riktigt Luke Haines, men åtminstone mer Noel Gallagher än Johnny Dean. Det skall bli roligt att smaka de dyrare cuvéerna. (90-91)

PS. Vinet flög förbi i Bristlys vinklubb tidigare i höstas, men ryktena säger att monopolet köpt in flaskor för lansering i något mellansläpp.

torsdag 10 december 2009

2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo


Det blir hämtpizza på tallrikarna ikväll. I karaffen La Spinettas nya årgång från lågstadierankorna i Starderi. Vinet öppnar väldigt ungdomligt med en pust av jäst och kartig frukt, men genomgår en härlig utveckling under kvällen. Det känns som att Spinettas billigaste viner bara blir elegantare och elegantare för varje årgång just nu, med fingertoppskänsla i fathanteringen. Visst finns här en del vaniljkola, lakrits och mjölkchoklad, men det är absolut inte så det stör och det bestående intrycket är renheten i frukten med körsbär, vinbär, jordgubbar och hallon. Ett par rejäla stänk blommig Spinettaparfym, och så massor av oregano, mynta och tobak. Läckert!

Munkänslan är slank, ung och fräsch. Mitten är väl lite kartigt knuten fortfarande, men aromerna hänger med bra och breddar sig i den långa, mineraliska eftersmaken som även rymmer en knivsudd av bitterhet. Syrorna får ordentlig fart på spottkörtlarna och även om tanninerna blir betydligt mer framträdande när pizzan är uppäten känns de fortfarande rätt snälla och mogna. Man kommer på sig själv med att ta sipp efter sipp, det här är ett härligt vin. Årgången känns åtminstone lika bra som nollsexan, kanske till och med något strå vassare. (90-91)

PS. Har det kommit en ny sändning? Det finns i vilket fall som helst rätt gott om flaskor i butikerna just nu om någon missade novembersläppet.

lördag 5 december 2009

2007 Domaine de la Janasse


Nej, nu går det inte att hålla sig längre. Att kombinationen Janasse och 2007 betyder fyrverkerier har framgått rätt länge, men två hyllningar på två dagar ger svårartade ryckningar i korkskruvsarmen.

2007 Domaine de la Janasse bjuder redan ur flaskmynningen på CERN-versionen av hallon. Alltså, den här jäkla nollsjuefrukten... Väl i glasen fylls näsborrarna av en stor, mättad och alldeles fantastisk doft där hallonen fått sällskap av björnbär och kirschlikör, och så mörka drag av lakrits och grillkol. Köttiga inslag av grillad kyckling står på tur tillsammans med kåda och massor av garrigue med skira, parfymerade drag av lavendel som pricken över i. En gnutta kaffe och fudge skvallrar om den halvmoderna uppfostran med 20% barriquer. Här kan man bli sittande med näsan halva kvällen, och då man inte ens kommit till alla kryddor. Storartat!

Smaken är rent livsfarlig. Vinet innehåller både en massiv fruktkärna och rätt många procent raketbränsle, men munkänslan är ändå någorlunda sval och framför allt balanserad. Fräscha, apelsinlika syror bidrar till den saftiga känslan där alkoholen känns ordentligt maskerad. Fina, mogna, medhårstanniner och så den där årgångstypiska renheten i frukten. Eftersmaken är riktigt lång och behaglig, med bra mineralkaraktär och en anistonad provençalsk örtighet. Smack, så gott!

Det här lever upp till alla mina högt ställda förväntningar på både producent och årgång. En lysande ingångscuvée; man vågar knappt tänka på hur bra Chaupin och Vieilles Vignes måtte vara. Hur i hela friden skall man kunna hålla fingrarna borta från resterande flaskor? (93-94+)

fredag 4 december 2009

2001 Fattoria di Fèlsina Riserva Rancia


Ibland kan jag verkligen bli sugen på en bra chianti. Trots att jag inte hyser riktigt lika stor kärlek till sangiovese som en del andra vinälskare är det något speciellt med Toscana, och det var också där vi tillbringade en av våra första vinsemestrar i början av tjugohundratalet (även om närmare tjugo års resande till Frankrike redan hade satt sin prägel på smaklökarna). Det känns som om det är dags för ett nytt besök snart. I väntan på det får den här flaskan duga...

2001 Fèlsina Rancia öppnar med en stilig doft där de första mognadstonerna börjar märkas; det finns en antydan av tomatpuré och torkad frukt bland morellerna och korinterna. Vidare en frisk fläkt av mint och blommiga parfymerade inslag som av violer. Tobaken ger associationer till cigarrlåda, och för tankarna vidare till både cederträ och en kärve örter som oregano. Ett glödande vedträ finns i bakgrunden, och faten känns lite svettiga med antydningar av stall och salmiak. Det kan inte bli mycket mer Toscanskt än så här i min bok.

I munnen får man ett harmoniskt vin där tanninerna smält ned till ett ädelt arkeologiskt damm, samtidigt som frukten fortfarande har gott om ungdomlig spänst. Syrorna lever sitt eget liv (är inte åldersavrundning av syror en stor myt?) och skär som en kniv genom den krämiga trattkantarellrisotton samtidigt som de agerar språngbräda ut i den långa, kryddiga, valrhonabittra eftersmaken. Gott att dricka nu innan julmusten.

Hösten har bjudit på smakprov av årgång 1997, 1999, 2001 och 2006 av det här vinet. Nollsexan har en elegans de andra årgångarna saknar - kvällens vin känns betydligt mer burdust och grovkornigt inte minst i fatbehandlingen - men för konsumtion just nu är frågan om inte nollettan träffar mest mitt i prick för min del. Lär hålla många år, men jag är svag för den här blandningen av begynnande mognad och ungdomlig fräschör. Skön Chianti! (91-92)

PS. Paris då? Jodå, staden står kvar och är lika härlig som vanligt. Saker som 2007 Domaine Le Sang des Cailloux Cuvée Floureto på restaurang för €30 gör inte saken sämre. Som snart 36-årig tvåbarnsfar dricker man i vanliga fall rätt sällan nästintill genomskinlig Long Island Iced Tea på källarklubbar i Maraiskvarteren frampå småtimmarna. Och tur är kanske det ;-)