lördag 29 augusti 2009

2002 Château Sociando-Mallet



Lördagkvällen ägnas åt vad som på pappret kan likna en orgie i masochism. Sociando-Mallet gör några av de strängaste och mest lagringskrävande vinerna i hela Médoc, och man undrar ju vad den blöta och kalla årgången har gjort med slottets husstil. Parker pratar om ett vin som "oozes testosterone... perhaps too tannic for it's own good", och jag ställer in mig på en kärv kväll i fyra nyanser av grönt. Samtidigt vet ni hur det är - har man flera flaskor är det rätt kul att smaka vinet i olika faser, och jag brukar inte ha några större problem med lite motsträviga tanniner.

Château Sociando-Mallet används ofta som ett av de främsta argumenten för att 1855 års klassificering är obsolet. Slottet har länge presterat på samma nivå som många dyrare etiketter, och marknaden för vinet är stor bland vinälskare i Frankrike. Gault-Millau går så långt som att utnämna slottet till "un des plus grands Bordeaux actuels, au niveau des premiers", och limmar i samma veva hela 94 poäng på kvällens flaska. Mannen bakom framgångarna heter Jean Gautreau, som 1969 tog över ett ganska slitet slott med endast några hektar med rankor. För en sedvanligt informativ presentation av slottet vänder man sig med fördel till alltid läsvärde Chris Kissack.

Den stiligt rubinröda 2002 Château Sociando-Mallet öppnar med en komplex doft som skvallrar om lite mognad. Det här är riktigt läckert med svarta vinbär och plommon, cigarrtobak, nyvässad blyertspenna och lite rökanstrykna fat med kafferost. Härlig bordeauxparfym där också lite valnötter och mynta dyker upp efter hand. Jag tar första klunken och stålsätter mig för en tanninmassaker utan dess like, men möts istället av en ganska mjuk sandighet. Inga problem att dricka nu om man vill. Smaken är slank och syrlig men utan gleshet, däremot massor av senig kraft utan ett uns överflödigt fett. Bra attack och mitt, men det är framför allt eftersmaken som briljerar. Vinet breddar sig och klingar kvar länge, länge samtidigt som torrheten, syrorna och en kopiös mineralitet får alla spottkörtlar att fullständigt tappa besinningen. Det här är ruggigt läskande. Jag gissar att den lilla grönheten kan störa en del, liksom avsaknaden av hull och flörtighet. Och visst känns helheten ganska allvarlig och sträng, även om de sju åren har slipat ner kanterna en hel del. För egen del älskar jag den här stilen - också - speciellt när det finns så mycket klass och kraft. En av de bästa nolltvåorna hittills, det blir spännande att se vad som händer i framtiden. (91)

lördag 22 augusti 2009

2007 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages


Ding-dong! Dags att ringa i fyndklockan och ta på sig stora fånleendet igen. Ett smakprov för några veckor sedan var mycket lovande, och när vi nu sträcker ut över en hel flaska kvarstår intrycken. Det här vinet är sensationellt gott, 2007 i all sin prakt.

Producent är välbekanta Cuvée du Vatican, men vinet skiljer sig lite från deras andra viner. Det är hustrun Karine Diffontys egen bebis där hon själv står för selektion och blandning av de 80 procenten grenache och 20 procenten syrah från byarna Sablet och Puyméras. Uppfostran skedde i lika delar cementankar respektive foudres. Upplagan sägs vara ganska liten och främst avsedd för familjen Diffontys egen konsumtion, men importören Bristly har fått hit en del flaskor som säljs i sexpack via beställningssortimentet.

2007 Cuvée du Vatican CdR Villages öppnar med en tillgänglig och ursprungtypisk doft; det doftar helt enkelt som en bra, ung châteauneuf-du-pape. Renast tänkbara nollsjuefrukt väller fram ur glasmynningen med kirschiga körsbär, jordgubbar och massor av hallon. De provencalska örterna finns förstås på plats, tillsammans med grillat kött och sandelträ. I munnen får man ett saftigt, välbalanserat vin med tät, fin munkänsla och en kärna av skinande ren frukt. Bra syror, skönt tryck och en utmärkt längd med mineraler och lakrits. Här finns inget eldigt eller slutet, bara charm och skamlöst flörtig drickvänlighet. Det är riktigt, riktigt gott och utan minsta darr på manschetten ett outstanding vin. Bravo! (90)

PS. Åtminstone för några dagar sedan fanns det enligt uppgift några hundra flaskor kvar, om någon är intresserad men lika långsam ur startgroparna som jag. Priset är 109 kr/flaska.

PPS. Fler som smakat.

torsdag 20 augusti 2009

Sortimentsprovning Wine Trade

Importören Wine Trade bjöd in till provning av sitt intressanta sortiment, men jag insåg rätt snart att det här inte var min dag. Anden var villig, men efter sjutton timmars jourarbete följt av två timmars sömn hade kropp och hjärna stora svårigheter att prata, smaka och skriva vettiga noteringar på en och samma gång. Alltså åkte anteckningsboken snart ner i väskan, och istället ägnades eftermiddagen åt att spotta i kors och tycka till med Finare Vinare medan de skrev för glatta livet.

Dagens absoluta höjdpunkt var 2006 Domaine Gauby La Muntada. Lättfotad elegans parad med rustik ursprungskänsla, fantastiskt gott. Nästan lika stor favorit var 2002 Domaine Peyre Rose Clos des Cistes som trots lite mer kraft, värme och russinkänsla var en riktig njutning att dricka.

Dagens utedass stod 2008 Domaine Gauby Calcinaires Rouge för. Man kan prata om biokänsla och bondgård hur mycket man vill, men skit är skit och här fanns en hel latrin. Klart över gränsen för mig, men det kanske blåser bort med lite tid?

Dagens största överraskning var de lustkänslor Château d'Arlays vita viner gav mig. Vi dricker väldigt lite vin från Jura, och oxidation brukar sälllan vara min tekopp när det gäller vita viner, men nu... Intresseväckande nötig doft, knastertorr smak med typisk sherryton, så fräscht.

Dagens minsta överraskning: ovan nämnda d'Arlays Macvin. Brrr. Finkelångor och elände. Macvin var inte min grej den här eftermiddagen heller.

Dagens inköpslista. Skall man försöka sammanfatta Wine Trades sortiment med ett ord får det bli personlighet. Många viner var bra, en del föll mig mindre i smaken, men allesammans har de mängder av karaktär och personlighet som garanterat sätter fart på både sinnen och konversation runt ett dukat bord. Några av de viner jag gärna köper och dricker igen är 2006 Domaine Olivier Pithon "Saturne", 2006 Domaine Matassa "Cuvée Romanissa", 2006 Domaine Gauby "Vieilles Vignes" och 2006 Tablas Creek "Esprit de Beaucastel".

För en fullödig rapport vänder man sig förstås till Finare Vinare.

måndag 17 augusti 2009

2006 Paolo Scavino Corale


Pizza. Rödtjut. Ibland är det precis vad man behöver, speciellt efter drygt tio timmar på jobbet en solig lördag. Vi passar på att smaka Scavinos nysläppta 2006 Corale. I glasen får vi bärig ungdom med inslag av nypon, svarta vinbär, körsbär i likör och hallon/lakritskarameller. Efter hand frigör sig en del flyktiga aromer av lösningsmedel och lim tillsammans med en örtig tobakston. Sniffar man noga kan man ana lite cabernetpaprika i bakgrunden. Året i franska barriquer bidrar med en del kafferost och vanilj, och känslan av grusig mineralitet skyller jag på Langhes jordar. Smaken är slank med fortfarande ganska tvinnad frukt och en hel del ungdomlig kärnighet. De sandiga tanninerna är mjuka, men det känns ändå som att vi är lite för tidigt ute. De fint läskande syrorna står upp bra mot buffelmozarellan på pizzan. Saftig och god avslutning med lite typisk italiensk surhet som sätter ordentlig fart på spottkörtlarna.

Tvivelsutan riktigt bra och användbart, men kanske inget vin att överanalysera. Gott och rättframt med tidig tillgänglighet och lite publika flörtar i form av franska barriquer och en skvätt cabernet sauvignon, samtidigt som känslan utan tvekan är piemontesisk. Precis som Scavino har tänkt sig. Påminner en hel del om La Spinettas 2006 Ca'di Pian, men kanske ett strå vassare. I båda fallen skadar det nog inte att vänta till 2010 innan man korkar upp nästa flaska. (90)

söndag 16 augusti 2009

2006 Walter Hansel Chardonnay Cahill Lane Vineyard


Man skall följa sina infall, och vips så blir det crab cakes till förrätt. Hela familjen hjälps åt att pilla fram det trådiga köttet. Trots att krabban kommer från Irland och inte Chesapeake Bay eller amerikanska västkusten så känns en jänkare som ett bra val.

2006 Hansel Chardonnay Cahill Lane är som hämtad ur skolboken, kapitlet "ekad chardonnay". Massor av gul frukt, främst från tropiska breddgrader, tillsammans med citrus och så en rejäl dos vanilj på toppen. Lite köttig unknad och nästan ylliga mineraler fyller ut, och i skrivande stund har det tillkommit en del blommiga inslag som av liljekonvalj. Smaken är fyllig och avrundat smörig där den ganska rejäla tyngden balanseras av syrornas höjd. Eftersmaken går en hel del på kraft, där vaniljen och grapefrukten tyvärr får sällskap av ett litet genomslag av tyngande alkohol. Jag skulle vilja ha lite mer lätthet, men det är ändå ett riktigt snyggt hantverk. Precis som jag börjar förvänta mig av Walter Hansel Winery. (90)

lördag 8 augusti 2009

Lördagmiddag

Recept på en lyckad lördagskväll: vuxna människor som leker blindbock. Nej, vi har ingen gillestuga, men det är trevligt att ses igen och höra hur sommaren varit. Vi börjar som vanligt med lite vitt.

Vin nr 1 ger honung, citrusfrukter, mineraler och lite unknad som påminer om svettig jympadoja. Är flaskan verkligen ok? Inte helt uppenbart korkad ändå, och frukt finns så det räcker. Med kännedom om etiketten tycker jag mig finna en del emserpastiller och burkchampinjoner även om gästerna snurrar runt i både Chablis och Österrike. Smaken har en liten fetma och rätt bra tyngd i frukten, samtidigt som syrorna är ganska obarmhärtigt ståliga. Ekipagets beståndsdelar hänger inte helt ihop, även om vinet absolut är gott. Liten bitterhet bland mineralerna i slutet, och så de där jympadojorna igen. Nej, flaskan är nog inte helt kosher, men gör jobbet till förrättens anklevermousse. Vi dricker upp snabbt. (90?)

Facit: 2002 Trimbach Pinot Gris Réserve Personelle. Gott, men med en gnagande känsla att vinet inte riktigt visade upp sitt rätta ansikte. Kanske den smygkork Trimbach sägs dras med? Kolla kommentarstråden i den här posten.


Vi går istället vidare med rött. Vin nummer 2 är snyggt rödbrunt där första sniffen ger en hel del modern fatvanilj och småfjäskig smörkola/fudge. Fina svarta vinbär följer efter, tillsammans med några jordgubbar. Här finns en hel del godartade gröna toner med både tobak, mynta och tulpaner, och så lite rökiga, tjäriga inslag med salmiak. Smaken är slank, fin och läskande med nästan helt nedsmälta tanniner som verkligen ligger medhårs. Riktigt läckert även om det fanns röster runt bordet som tyckte vinet gott kunde bjuda på lite mer motstånd. Lakrits och jord i avslutningen, och så återigen en grön nyans utan negativ klang. Det här måste vara en riktigt god Bordeaux med lite ålder - månne Pomerol anno 1999 med tanke på jordgubbarna? Nähä. Men jorden talar väl för Graves? Nope. Då är det väl en Margaux med tanke på mjukheten? Bingo. Och ett av de bättre slotten - Malescot? (92)

Facit: 2001 Malescot St Exupéry. Så kul att smaka det här vinet igen. Här har det hänt en del på 18 månader, vinet känns absolut drickfärdigt men borde hålla länge ännu. Med facit i hand fanns en del blommig parfym som borde ha skrikit Margaux. Svårt det där. Men fortsätt gärna att bjuda mig på bra Bordeaux så kanske det sitter till slut ;-)


Vin nr 3 drar lite mer åt rödsvart med bruna inslag. Doften är större än hos föregående vin, och känns både fränare och mer distinkt. Lite mer grovhugget och lite mindre fjäsk helt enket. Och rätt underbart för sådana som mig, för visst är vi i Bordeaux igen, och den här gången är det inget tvivel om vänstra stranden. Doften fyller på med svarta vinbär, kafferost och massor av jord, tillsamans med en antydan av ammoniak. Smaken har en härlig intensitet i en medelfyllig slank kropp med riktigt läskande syror. Rätt bra tryck trots slankheten får man säga. Bra grepp, men de pulvriga tanninerna är klart mer framträdande än i det andra glaset. Personligen tycker jag det här inte är några problem att dricka nu, jag gillar verkligen munkänslan, men det fanns andra som efterlyste mer mjukhet. Jättegott! Graves? Nähä. Då är det väl en Margaux till, skall vi gissa på 2001 Giscours? Jaså nollnollan. (93)

Facit: 2000 Château Giscours. Två läckra bordeauxer i rad, tackar. Har man en låda är det inte fel att glänta på den redan nu, men vinet lägger sig förstås inte platt på rygg på många år ännu.


Vin nr 4 lider av dålig planering. Dels luftade jag inte ordentligt, och dels är vinet för svalt. Men temperaturen stiger snabbt, och lite luft går alltid att slå i. I näsan får man typisk cassis tillsammans med rödare inslag av jordgubbssylt. Lite rökiga fat tittar också fram, och så grillat kött och jord. Me like. Smaken är slank och syrlig med högre syror än hos de andra röda vinerna. Intrycken stämmer rätt bra med förra gången, och precis som då finns det ett hål i eftersmaken som inte är den tätaste man smakat. Tanninerna är ganska mjuka, och vinet känns hyfsat drickfärdigt. Gott, men doften är bättre än smaken och vinet är helt klart lillebror i den här trion. (90)

Facit: 2001 Domaine de Chevalier. Ingen braksuccé runt bordet, jag var kanske mest positiv. Men rent allmänt är nog 2001 ingen dum årgång att börja kika på om man som jag föredrar lite ungdom.


Ost och prat kräver mer vin och i glasen hamnar vin nr 5. Snygg ljus granatröd färg. Oj, vilken doft! Vinet skickar upp täta slingor som borrar sig in i näsan och nästan blir smärtsamt intensiva när vi byter till bourgognekupor. Massor av torkad frukt med fikon och tomatpuré, och så en kaskad av hallon och jordgubbar. Örter i mängder förstås, både mynta och oregano, och så grillat kött på toppen. Det här är klassisk grenache vilket också våra gäster prickade direkt. Vi stannar upp en stund och applåderar munkänslan - sval och medelfyllig med både finess och bra syror trots all kraft som ligger och lurar. Jag hörde "burgundisk" mer än en gång, även om de aningen kantiga tanninerna också påpekades. Snyggt jobbat i denna varma årgång, all alkohol som bortblåst. Vinet levererar ungefär som det alltid gjort. (93-94)

Facit: 2003 Clos des Papes. Frågan är varför man skall spara på något som är så gott redan nu? Känslan av snabbmognade nolltreor kvarstår.


Tack för en trevlig kväll!

torsdag 6 augusti 2009

2007 Châteauneuf: Xavier vs Barroche Terroir


Nollsjuorna från södra Rhônedalen fortsätter att locka. Vi följer två smakprov under en hel kväll till mat och ost.

2007 Domaine la Barroche Terroir behöver väl ingen närmare presentation. Vinet skall lanseras i november, men jag gissar att det ligger privatimporterade sexpack hos var och varannan vinnörd runt om i Sverige. Cuvéen är gjord på domänens yngsta, tonåriga rankor.

2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape lanserades i ordinarie sortimentet i april, och skall finnas på hyllorna minst ett år även om man väl kan misstänka att årgången som vanligt kommer att bytas under tiden. Xavier Vignon är konsult åt närmare 300 producenter i Rhônedalen, och gör en serie viner på négociantbasis. Köpta druvor alltså, med lite hysch-hysch kring ursprunget även om det antyds att han i egenskap av konsult får handla från riktigt fina lägen. Med tanke på hur många bra châteuaneufer det finns i den här prisklassen kan man tycka att Xavier kanske känns måttligt sexig. Monopolet slår sig för bröstet i vanlig ordning med tal om världens strängaste urvalsprocess, men sanningen är såklart att de flesta kvalitetsproducenter aldrig kommer på fråga. Inför den här listningen krävde man enligt uppgift leverans av minst 100 000 flaskor till Sverige. Det är det inte många som klarar förutom de riktigt stora elefanterna. Men det är trist att återigen klaga på sortimentet och monopolets lerfötter. Desto roligare att fokusera på själva vinet. Och Xavier Vignon vet nog vad han pysslar med.



I 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape har mörkrets makter övertaget. Det mullrar på rätt bra med choklad, asfalt och bakelit tillsammans med svarta oliver, körsbär och blåbär. Massor av lakrits såklart, och så violer och några tag med pepparkvarnen. Det känns som rätt ordentligt tilltagna andelar av mourvèdre och syrah. Vill man ha rödfruktig châteauneuf får man leta någon annanstans, men helhetskänslan och den fina örtigheten är onekligen urtypiskt sydfransk. Smaken är lite ungdomligt stram med bra grepp, men tanninerna ligger medhårs och vinet är saftigt och läskande. Frukten är ren, och trots allt mörker känns extraktionen ganska varsam med god fräschör. Alkoholen sticker inte ut speciellt mycket, även om det finns en gnutta chilihetta i slutet där lakrits och bittra örter möter upp. Jag föredrar som bekant mer rödlätt châteauneuf, men det här är utan tvivel ett snyggt hantverk och ett gott vin som inte behöver skämmas för sig på hyllorna. (89-90).


2007 Domaine la Barroche Terroir öppnar med en bredare och större doft med hallonremmar, jordgubbar, kirsch och rabarber. Vinet djupnar och mörknar en nyans med luft under kvällen, och då dyker även lite blåbär upp i godispåsen av skogsbär. Örter, pinje och kåda skvallrar om ursprunget, och både anisen och lakritsen känns igen från smakprovet i våras. Vad som dock inte känns igen är den snaps någon verkar ha hällt i mitt glas. Ouch, det här är eldigt. Doften sticker rejält i näsan och även smaken känns spritskadad med kladdig alkoholsötma i slutet. Visst finns ordentliga mängder slampig nollsjuefrukt, men även om frukttäcket är tjockt så är det inte tillräckligt brett eller långt för att dölja att vinet känns som rena eldvattnet. Och för mycket alkhol brukar som bekant medföra vissa balansproblem. Jag saknar fräschör och elegans, och tanninerna... öhh fanns det sådana? Jag kom inte så mycket längre än till alkoholsötman. Det här är faktiskt lite tröttande att dricka. Besvikelse. Men det är lätt att glömma bort hur vansinnigt ungt och nybuteljerat vinet är. Smakprovet från fat var bättre än den här ögonblicksbilden, och det blir intressant att återkomma till Terroir när höstrusket slår mot fönstren. (88?)

måndag 3 augusti 2009

2006 Bordeaux: Cantemerle vs Poujeaux

Ni har väl märkt att årets primörkampanj är i full gång på monopolet? Nej, jag har inte heller orkat hetsa upp mig. Priserna är höga, och urvalet av slott lämnar en del att önska. Men suget efter Bordeaux hänger kvar efter semestern, jag vill ha mer. I lördags var det dags för en tur till en regntung Regeringsgata med siktet inställt på två av de billigaste slotten.



Château Poujeaux brukar leverera habila viner i ganska klassisk skrud till ett rimligt pris. Nollfyran vi drack för några veckor sedan gav klar mersmak. Sannolikt lönar det sig att bevaka det här slottet lite extra i framtiden, nya ägare sedan förra året är nämligen familjen Cuvelier som legat bakom Clos Fourtets framgångar de senaste åren. Det sägs även att välkände Stéphane Derenoncourt kommer att ha sina fingrar med i spelet.


Château Cantemerle är en annan favorit som brukar producera fina, eleganta viner åtminstone i bra årgångar. I svaga år tycker en del att stilen blir väl mager, men även här sägs kvaliteten vara på generell uppgång, och jag har läst flera omdömen som menar att man lyckades åtminstone lika bra med nollsexorna som med nollfemmorna.

Vi följer vinerna under kvällen i parallella glas till en grillad köttbit.

2006 Château Poujeaux känns som det kantigare vinet av de två, och är lite mer bondskt med tydligare stallighet och svinstia. I näsan får man läckra inslag av körsbär och cassis tillsammans med vanilj och kafferost från faten. Jordigheten och mineralerna sitter på plats, och helheten känns ganska öppen och givande redan från flaska. Smaken är sanslöst läskande i medelfyllig stil. Trots en del angenäm pulvrig strävhet känns Poujeaux lite luftigare och öppnare än Cantemerle, men också aningen glesare. Syrorna sätter ordentlig fart på spottkörtlarna, och den långa läckra eftersmaken med salmiak och grovsnus inbjuder till en sipp till. Det lyckliga fånleendet får man på köpet. (89-90+)

2006 Château Cantemerle har rödare inslag av tranbär och bokna äpplen utöver de förväntade svarta vinbären. Den snyggt infattade fatbehandlingen är mindre frän än hos Poujeaux, och känns elegantare med choklad utöver kaffe och fatkryddor. Den diskreta stalligheten ger mer associationer till arabiska fullblod än allmän fransk merde. Gillar man tobak, ceder och jord i sin bordeaux hittar man en massa godsaker här. Smaken är slank, tät, sval och elegant med klockrena syror och både salt mineralitet och fatvanilj i slutet. De finmaskiga tanninerna känns som ett tätt sammetstyg. Trots ett lite mer knutet intryck än Pojeaux gör det här inte ett dugg ont att dricka redan nu. Så fin! (90+)

Jäklar, vilka goda viner! Båda två levererar rysningsframkallande njutning; stilen är precis mitt i prick för mig. Det här är vad jag längtar efter och allra helst dricker för tillfället. Och trots livsfarligt läskande drickbarhet redan nu handlar det förstås om kassaskåpssäkra lagringsprojekt närmaste åren. Vilket vin man föredrar är en smaksak, de är trots allt ganska lika. Själv tänker jag inte välja, utan det blir påfyllning av båda två. Just nu finns det gott om flaskor, och är man Bordeauxälskare bör man passa på att smaka själv. Riktigt god Bordeaux med relativt måttlig prislapp hör inte till vanligheterna på monopolet.

PS. Finare Vinare har också smakat.