2001 Domaine Chanson Beaune 1er Cru Clos des Marconnets

Det går i vågor det där, men den senaste tiden har jag allt oftare suktat efter pinot noir. Så lämpligt då att den här gåvan från vänner i Bryssel har legat och väntat med instruktioner om att drickas just idag. Chanson Père et Fils sägs vara på rejäl uppgång efter att champagnehuset Bollinger tog över 1999. Det satsas rejält på kvalitetsförbättring med bland annat handskörd och minskade skördeuttag. Man får väl hoppas att man också slutat blanda languedocvin i Bourgognen...

2001 Chanson Clos des Marconnets får mungiporna att åka upp redan vid första sniffen. Man vill bara sträcka händerna i luften och skrika yes! så här skall det ju dofta! Körsbär och jordgubbar i långt framskriden förmultnelse blandas med svala inslag av lera och mynta som i sin tur leder över i både oregano och tobak för att slutligen landa i den där solbelysta nyregnade skogsgläntan. Sous-bois är härligt att hitta i vin. Och så fin krydda, blommiga övertoner och lite rostade kaffeskyar på det. Efter någon timme i kuporna tittar lite köttigare, blodstänkta toner fram. Helheten är parfymerad, elegant och väldigt härlig.

Smaken är slank, syrlig och livsfarligt drickbar. Vill man vara lite kritisk får man nog erkänna att årgången kanske inte var den bästa; mitten är lite gles och frukten känns möjligen aningen skör, men det finns bra lyft och fin längd i den läskande, mineraliska eftersmaken. Fortfarande en del pulvrig strävhet, men ändå fint avrundade syror och integrerade aromer. Kan säkert sparas ytterligare, men samtidigt riktigt bra att dricka nu.

Lysande gott både till ankbösten och époissen. Och så återkom den där frågan som egentligen bara pinot noir och nebbiolo kan väcka: behöver man verkligen några andra druvor? Bourgogne är på många sätt vingalenskapens slutspel; den plats där många vinälskare slutligen landar efter diverse irrfärder. Jag är inte där ännu - det finns alldeles för många underbara viner från andra regioner - men visst dricker man för lite bra pinot noir? (91)

PS. Det finns fortfarande nollfemmor från Domaine Chanson kvar på hyllorna. Med tanke på årgången och det fortlöpande kvalitetsarbetet är de nog riktigt bra köp. Clos du Roi väntar på provning, Finare Vinare har förstås redan smakat.