söndag 28 juni 2009

2004 Mayacamas Vineyards Chardonnay


Mayacamas Winery högt uppe på Mount Veeder byggdes redan 1889, men hamnade i förfall efter förra sekelskiftet. Sedan 1968 ägs det av Robert och Elinor Travers, och man har använt samma metoder och vinmakare (Robert själv) sedan dess. Stilen sägs också vara oförändrad - lagringskrävande viner med rejäl struktur i europeisk anda. Nuförtiden hör man rätt lite om vinerna, och många verkar mena att kvaliteten har sjunkit betänkligt senaste decennierna. Jag har också läst uppgifter om att vingården återigen förfallit en del, och att man haft problem med sjukdomar med gapande hål i raderna av rankor som följd. Annat är det när cabernetvinerna från tidigt sjuttiotal kommer på tal. Deras 1974 Cabernet Sauvignon utmålas ofta som en av de bästa som någonsin producerats i Napa. Frågan är om det är kvaliteten eller smaken som förändrats sedan dess? Åtminstone John Gilman (View From the Cellar) drog sig inte för att så sent som förra året utnämna deras 2003 Cabernet till Kaliforniens bästa röda vin.

Vi smakar 2004 Mayacamas Chardonnay för första gången efter en varm dag på stranden. Druvorna kommer från rankor planterade på tidigt femtiotal i vulkanisk jord på 1800 till 2400 fots höjd. Tre veckors kalljäsning följs av flera omdragningar (soutirage) under de sex månader vinet spenderar i stora amerikanska fat. Ingen malolaktisk jäsning. Därefter ytterligare ett år i franska barriquer innan det är dags att buteljera. Producenten själv tycker att vinet når sin topp efter fem till åtta år.

I glasen får vi en nötig chardonnay med viss utveckling. Frukten känns ganska återhållen med inslag av tropisk gulfrukt som mango tillsammans med bokna äpplen. Faten sitter fint insprängda i helheten och bidrar med vanilj och kanel, och så lite grön barrighet och rökig mineralitet på toppen. Smaken är riktigt slank och rent av asketisk där struktur går före frukt. Här finns inget extra hull. Syrorna är skyhöga, och känns aningen kartiga fortfarande. Eftersmaken är rejält syrlig med svårartat salivframkallande citrustoner, som tyvärr även slår över i en del beska.

Det här känns klart Gamla Världen, långt från många yppiga fruktbomber Napa kan producera. Välgjort och gott, men inte mitt i prick ikväll, dessutom minus för beskan. Säkert inte helt enkelt att gissa i en blindprovning, men vill man ha chardonnay i den här stilen kan man förstås diskutera varför man skall flytta sig utanför Bourgogne. (89)

lördag 27 juni 2009

2004 Mastroberardino Taurasi Radici


2004 Taurasi Radici bjuder redan vid karafferingen på en stor och tillgänglig doft av körsbär och torkad frukt. Mint och volatila inslag av trälim svischar förbi, och så både blomparfym och lite köttig unknad på det. Faten känns fint insmälta i helheten med choklad och kryddor, och tobakstonen drar mer åt ceder än åt orientens vattenpipor. Slutligen känns det som någon strösslat en massa krossade, järnhaltiga stenar över alltihop, ursnygg mineralitet.

Smaken är slank och ganska elegant, men med en sjujäkla kraft. Oj, vilket tryck! Här finns inget av den lilla murrighet som ibland kan prägla Riservan, bara fräsch, ren frukt som riktigt spritter av energi. Smaken breddar sig mot slutet och exploderar i ett fyrverkeri av mineralitet där glöden tar lång tid på sig att falna. Riktigt bra längd, där man också kan hitta svart té och en liten jordbitter ton. Friska syror bidrar till elegansen och sätter fart på spottkörtlarna, och även om tanninstrukturen är ganska respektingivande känns vinet förvånansvärt spelbart redan nu tillsammans med mat.

Det här är bland det bästa jag har smakat från Mastroberardino. Personlighet och ursnygg syrlig elegans parade med en rejäl turbomotor under huven. Bravissimo! (92)

fredag 26 juni 2009

2006 Fritz Haag Brauneberger Juffer Riesling Spätlese


Jag börjar mer och mer inse att man inte skall stirra sig alldeles blind på årgångar. 2006 verkar ha varit minst sagt problematisk i Tyskland, men på många håll framhålls ändå vinerna från Fritz Haag som riktiga sinkaduser. Både Wein-Gourmet och Gault Millau har strött lovord, och David Schildknecht drämmer till med 94 poäng och låter kvällens vin breda ut sig över nästan hundra ord som avslutas med "just don’t miss a chance to drink this astonishing value". Inte illa av Oliver Haag som tog över efter pappa Wilhelm i och med nollfemmorna, men så har han ju praktiserat hos både Dönnhoff, Karthäuserhof och Wegeler.

2006 Fritz Haag Brauneberger Juffer Spätlese är blekgul med silvriga inslag. Doften har lämnat den allra mest druvigt nyjästa aromatiken till förmån för en antydan av petroleum bakom den oljiga mineraliteten. Inte så mycket Piggelin som vita nashipäron och persikor, tillsammans med lätta citrustoner och lite honung. Snygg blommighet där även några av de gröna stjälkarna kan anas, och så ett nötigare, köttigare inslag som även rymmer en antydan av kryddighet med kardemumma. Doften är elegant, mångfacetterad och riktigt stilig.

I munnen bjuds på en hel del tyngd och nästan lite simmighet. Sötman känns ganska väl tilltagen även för en spätlese, men balanseras med sedvanlig tysk precision av syrorna, även om de sistnämnda kanske inte är de högsta man smakat. Honung, päron, citrus och ananasspad hänger kvar riktigt länge tillsammans med slösande doser småsalt mineralitet. Det är omöjligt att inte smacka och slicka sig om läpparna efter varje klunk.

Lite för sött för att vara den perfekta apéritifen, men på egen hand i den ljumma sommarkvällen är det alldeles, alldeles underbart. (91)

PS. Nollsjuorna finns tillgängliga i BS för närvarande. De går nog inte heller av för hackor.

söndag 21 juni 2009

2001 Gianni Voerzio La Serra


Jag har varit lite tuff mot Gianni Voerzio och hans La Serra nyligen. Kanske dags att ge honom ett break. Prova kvartsblint, kan det vara något? Eller åtminstone med lite nedsatt ledsyn, med vinet i den döda vinkeln? Det är bara att komma in snett bakifrån och göra jobbet till mat. Jag lovar att knappt kolla på etiketten före karafferingen, och noteringsblocket åker inte ens fram. Inget snack om potential i vare sig vingård eller årgång, eller jämförelser med storebrorsan Roberto. Och jag kan garantera att förväntningarna inte är speciellt höga till kvällens lasagne. No pressure...

2001 Gianni Voerzio La Serra ser riktigt fin ut i glasen, ganska mörkt brunröd med en ljusare kant. Först fläktar några volatila inslag av nagellack och lim förbi. Den lite murriga körsbärsfrukten har börjat dra åt tomatpuré och nypon, och det finns en fin mintig örtighet med inslag av oregano. En flyktig parfym av blommighet ger ytterligare pluspoäng, och långt nere på djupet finns även lite dov rökig tjära. Inte så illa, eller hur? Problemet är att pusslet inte är komplett, och den saknade biten är gjord av massiv, rostad ek. Brända, rostade aromer tynger ner helheten med inslag av skitig bastubänk, vaniljfudge, karamelliserat socker och sågspån. Samtidigt måste man erkänna att eken faktiskt har sjunkit in en del i helheten, och doften blir bättre med mer framträdande örtighet allt eftersom vinet luftas.

Smaken är slank med sedvanlig italiensk syrastruktur, och ganska generösa doser smörkola. Tanninerna kommer nog både från druvor och fat, och känns fortfarande aningen kantiga även om jag tycker att vinet fungerar bra till maten. Eftersmaken har hygglig längd och en fin mineralitet, men bjuder tyvärr även på ett återseende av doftens brända inslag innan det hela avslutas med lite beska.

Ok, klart bättre än nollnollan, men ändå ganska många invändningar för min del. Det börjar bli allt svårare att ha överseende med de där trettio månaderna i nya fat som Gianni Voerzio envisas med. Synd på så rara druvor. Kan kanske bli bättre med ytterligare lagring, men viner som inte känns spännande har svårt att försvara sin plats. (87)

torsdag 18 juni 2009

2005 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five


Vilken skamlös förförare det här vinet är! Fullt ös från början, redan vid karafferingen står cabernetångorna som en kvast med crème de cassis, plommon, jord, tobak och ceder. Och så en rejäl dos vaniljig, rostad ek på det. Den här gången har det även smugit sig in lite grillat kött i doften, samtidigt som bananskalen lyser med sin frånvaro. Det är ungt, men absolut inte för monolitiskt. Smaken känns som en heltäckningsmatta - tjock och tät och mjuk. Visst finns tanniner, men de ger snarare välbehövlig struktur än hindrar drickbarhet. Riktigt lång, saftig eftersmak där alkoholen är borttrollad i rena Las Vegas-konsterna. Och på något sätt kantrar inte den rätt baktunga helheten.

Sammantaget massiv sötfrukt, en rejäl skopa ek, rätt låga syror och 14,9 procent alkohol - och ändå faller jag som en fura precis som förra gången. Visst kan man beskylla vinet för att vara både vulgärt och puckat, men jag känner mig själv inte så spirituell eller begåvad efter att ha avklarat två jourveckor av tre i rad. Precis vad som behövdes ikväll, och rent lysande till en stor steak. Vill man ha finstämda nyanser får man leta någon annanstans. Det här vinet ger en mest lust att fånle och spela luftgitarr som Steve Perry anno 1981. Apropå dålig smak... (92-93)

måndag 15 juni 2009

Måndag igen...


En helt vanlig regnig måndag, och en del av de vinidioter som fortfarande är i stan samlas hemma hos Ulrik för lite hederlig gammaldags blindbock.

Vin nr 1.
Snygg brunröd färg, med en elegant, eterisk doft av gammal jordgubbssylt och svartvinbärsmarmelad. Lite jord, tobak och gröna toner av paprika gör sig också påminda med följden att gissningen hamnar i Bordeaux. Slank smak med bra syror, men helheten känns ganska snipig med rätt klen frukt som egentligen bara blir sämre efter hand. Känslan är lite grön, även om det finns viss längd i slutet. Jag gissar på vänstra stranden med dryga tio år på nacken där årgången inte är den bästa. 1997? (86-87)
Facit: 1999 Château La Croix du Casse. Gott, men inte värt pengarna Granqvist vill ha i BS.


Vin nr 2.
Ja, vad skall man säga? Det är grumligt och brunt. Som ett urinprov från någon hematuripatient. Doft av russin, nötter, bränt socker och trävirke. Smaken har ett klart vinägerstick följt av lite sötfrukt som fikon innan allt avslutas av nötter och sherryliknande oxidation. Det känns som en bourgognenégociant som gör châteauneuf anno 1955...
Facit: 1955 Bouchard Aîné et Fils Châteauneuf du Pape. Var det sånt här som blev över när de toppat upp sin Bonnes Mares förr i tiden? Nej, vi provade inte blint, men rediga läropengar ändå. Mer kul än gott.


Vin nr 3.

Vi välkomnar istället en riktig kameleont i glasen, med brunröd färg. Första sniffen är mörk med körsbärsfrukt, örter och lite reduktiva drag. Jord, asfalt, lakrits och bastubänk leder tankarna åt ekad mourvèdre. Nähä, inte det. Vi låter vinet vila i glasen och fram träder ljusare aromer av röda vinbär tillsammans med tydigare örter och blod/rått kött. Efter en stund känns helheten rejält laktisk med både yoghurt och smör, bara för att någon kvart senare dra mer åt gräddkola. Frukten känns lite mer torkad, som tomatpuré, och så massor av lakrits. Vinet skiftar färg flera gånger om och föranleder huvudklianden hos de flesta runt bordet. Hjälp, vad är det här? Smaken är rejält slank med sval frukt och allmän surhet, och så lite rökiga, tjäriga aromer på det. Är det inte mourvèdre så borde det åtminstone vara mycket syrah? Jodå. Och även om jag inte får någon nordrhônsk känsla kan väl inte vinet vara annat än franskt? Nejdå. En sval nollfyra kanske? (89-90)
Facit: 1991 Chapoutier Hermitage Monier de la Sizeranne. Ojdå. Hyfsat ungdomlig känsla, men det här bör nog ändå drickas upp, det blir nog inte roligare. Andra runt bordet satte högre poäng.


Vin nr 4.
Mörkt rödblått, mycket tätare än tidigare viner ikväll. Massor av mörk sötfrukt där blåbär, björnbär och drottningsylt sticker upp tillsammans med en del spearmint och oregano. Doften är rejält parfymerad, schampoo tycker någon. Fyllig och rund smak, men med en snygg svans av både syror och mineraler. Flera gissar på amerikansk syrah, och det är inte så dumt. Fast jag vet ju vad det är (92).
Facit: 2005 Gérard Bertrand L'Hospitalitas. Kanske inte riktigt lika vass som senaste flaskan, men riktigt bra ändå.


Vin nr 5.
Oj, riktigt brunrött med en del fällning. Tegel med tegelkant helt enkelt. Näsan träffas först av stallighet och kloak, fast på ett bra sätt. Vidare jordgubbar hämtade direkt från bårhuset, och så ett stråk av komplex örtighet med både ceder, mynta och oregano. Stalligheten får snart drag av salmiak, och så klockrena danska chips gjorda på baconsvålar. I smaken finns en del fatmarkörer med vanilj och rostade toner, samtidigt som helheten är mjuk som sammet. Moget och läckert, men samtidigt vitalt. Eftersom det är Niklas som står för flaskan lär det väl vara något obskyrt portugisiskt? Jaså, ett världsbekant område? Det känns som om helheten lutar sig både mot Bordeaux och Rioja. Gammal tempranillo - Rioja från tidigt åttiotal? (92)
Facit: 1960 Casa Ferreirinha Reserva Especial Barca Velha. Hmm, det lär nog dröja innan jag tar världsbekanta Barca Velha blint, men jag uppskattar verkligen att du slösar sådana här rara gamlingar på oss plebejer. Kärlek! En av kvällens riktiga höjdare. Visst finns det Tempranillo (Tinta Roriz) med i blandningen. Och Fernando Nicolau de Almeida besökte Bordeaux innan han beslutade sig för att göra liknande vin i Portugal, så gissningen var inte helt uppåt väggarna. Görs bara i det bästa årgångarna, 1960 var visst en sådan.


Det här får vi göra om snart igen. Tack till alla!

söndag 14 juni 2009

2001 Domaine Chanson Beaune 1er Cru Clos des Marconnets


Det går i vågor det där, men den senaste tiden har jag allt oftare suktat efter pinot noir. Så lämpligt då att den här gåvan från vänner i Bryssel har legat och väntat med instruktioner om att drickas just idag. Chanson Père et Fils sägs vara på rejäl uppgång efter att champagnehuset Bollinger tog över 1999. Det satsas rejält på kvalitetsförbättring med bland annat handskörd och minskade skördeuttag. Man får väl hoppas att man också slutat blanda languedocvin i Bourgognen...

2001 Chanson Clos des Marconnets
får mungiporna att åka upp redan vid första sniffen. Man vill bara sträcka händerna i luften och skrika yes! så här skall det ju dofta! Körsbär och jordgubbar i långt framskriden förmultnelse blandas med svala inslag av lera och mynta som i sin tur leder över i både oregano och tobak för att slutligen landa i den där solbelysta nyregnade skogsgläntan. Sous-bois är härligt att hitta i vin. Och så fin krydda, blommiga övertoner och lite rostade kaffeskyar på det. Efter någon timme i kuporna tittar lite köttigare, blodstänkta toner fram. Helheten är parfymerad, elegant och väldigt härlig.

Smaken är slank, syrlig och livsfarligt drickbar. Vill man vara lite kritisk får man nog erkänna att årgången kanske inte var den bästa; mitten är lite gles och frukten känns möjligen aningen skör, men det finns bra lyft och fin längd i den läskande, mineraliska eftersmaken. Fortfarande en del pulvrig strävhet, men ändå fint avrundade syror och integrerade aromer. Kan säkert sparas ytterligare, men samtidigt riktigt bra att dricka nu.

Lysande gott både till ankbösten och époissen. Och så återkom den där frågan som egentligen bara pinot noir och nebbiolo kan väcka: behöver man verkligen några andra druvor? Bourgogne är på många sätt vingalenskapens slutspel; den plats där många vinälskare slutligen landar efter diverse irrfärder. Jag är inte där ännu - det finns alldeles för många underbara viner från andra regioner - men visst dricker man för lite bra pinot noir? (91)

PS. Det finns fortfarande nollfemmor från Domaine Chanson kvar på hyllorna. Med tanke på årgången och det fortlöpande kvalitetsarbetet är de nog riktigt bra köp. Clos du Roi väntar på provning, Finare Vinare har förstås redan smakat.

fredag 12 juni 2009

2006 Domaine du Pégau Cuvée Réservée


Vi behöver lite av söderns solsken i regnrusket och tullar på det nyinköpta lagret av Pégaus nollsexor. Visst är det läckert med producenter man känner igen direkt på doften? Det här är klassisk Pégau, med en rejäl dos brettanomyces bland vildhallonen och körsbären. Men det är ingen risk att gå vilse i svampskogen - vinet är på riktigt soligt och tillgängligt humör, och bjuder redan nu på en helt begriplig och givande upplevelse. Som vanligt sitter garriguen precis där den skall med både lavendel och de vanliga provençalska örterna. Blod, kött och apelsin står näst på tur i kön av doftintryck som avslutas med ett par skopor blandade orientaliska kryddor. Det är sensuellt, ursprungstypiskt och alldeles, alldeles underbart. Så fin!

Smaken bjuder på ett riktigt snyggt balansnummer. Vinet får nästan betecknas som medelfylligt, men här finns inga håligheter eller tomrum. Bara fantastisk hög intensitet i aromerna som hänger kvar så länge efter man svalt att man nästan börjar famla efter tidtagaruret. Syrorna har samma läskande effekt som att suga på en apelsinklyfta, och tanninerna ger en behaglig strävhet även om helheten präglas av charm och tillgänglighet. Alkoholen känns väl nedbäddad under frukttäcket ända ut i den långa eftersmaken där mineralerna är så täta att det nästan finns lite sälta.

Så. Jäkla. Bra. Pégau behåller sin plats i absoluta toppen på min lista över favoritproducenter. Vi ses snart igen - redan i sommar om jag får bestämma. (94)

torsdag 11 juni 2009

2008 Castello di Ama Rosato



"rosé på högsta nivå" (Röttorp)
"
ett av de bästa roséviner jag provat någonsin" (Kronstam)
"solklart årets rosé på bolaget" (BKWine)

Sällan har väl en rosé blivit så unisont hyllad av Sveriges vinskribenter? Castello di Ama är dessutom en producent jag brukar gilla. Det var med rätt höga förväntningar några flaskor åkte ner i nyhetskorgen i junisläppet.

2008 Castello di Ama Rosato har en rödorange färg. Det första man slås av är den smått sensationella mineralitet som präglar doften, rena San Pellegrinon. Annars handlar det mest om ljusa, rödlätta aromer av jordgubbe, bigarråer och blodapelsin tillsammans med lite gräddkola. Men det här är faktiskt en rosé som vinner på luft; efter en stund tittar även lite köttigare aromer fram tillsammans med en rätt läcker violton - det känns som att sangiovesekaraktären har blött igenom en del. Det finns också ett grönt stråk, men den där riktiga örtigheten man så gärna vill ha lyser med sin frånvaro. Smaken är torr, slank och bärig med lite inslag av lingondricka. Visst är den aningen småsur, men hallå - det är ju en toskanare. Rätt bra längd för att vara en rosé, där den ursnygga mineraliteten får fritt spelrum igen. Det finns lite bitterhet, men inte så det stör, speciellt inte till maten.

En god och seriöst anlagd rosé. På pluskontot hamnar den fina mineraliteten och den vinösa känslan; det här är riktigt vin och ingen alkoläsk med fruktsmak. Samtidigt är det inte riktigt mitt i prick, men det är nog inte dig det är fel på vinet, utan mig. I min värld är rosévin per definition ett vin som tillverkas i södra Frankrike av provençalska druvor, basta. Är man befriad från liknande låsningar är det här vinet väl värt att prova. (86)

fredag 5 juni 2009

2005 Château Puygueraud


Duns! Hörde ni smällen? Det var tunneldörren som slog igen bakom nollfemmorna från Bordeaux. Tyvärr är det nog så att de bästa vinerna har gått och lagt sig med väckarklockan inställd på åtminstone andra sidan 2012 men med önskemål om en betydligt längre sovmorgon. Och jag som knappt skapat mig en bild av årgången ännu. Som tur är brukar de enklare vinerna ha jouröppet när bjässarna sover. Som kvällens vin, från en satellitappellation och med en prislapp en bra bit under tvåhundringen. Fast enkelt och enkelt förresten, det räckte åtminstone till 92 poäng från både Andreas Larsson och Wine Spectator, och en trettioandraplats på den senares årslista förra året.

2005 Château Puygueraud ger redan vid karafferingen små rysningar, sånt här älskar jag. Åh, så läckert - jord och associationer till både stall och svinstia på en spegel av mörk frukt med plommon och svarta vinbär. Blint hade jag garanterat missat Côtes de francs, men att vi befinner oss i Bordeaux råder ingen tvekan om. Tobak förstås, men också gräsiga toner som skvallrar om att man nog hällt ner en ansenlig dos cabernet franc utöver all merlot. Fatvanljen och kaffebönorna känns redan väl infattade i helheten, och de blommiga inslagen av violer skickar upp mungiporna ytterligare. Smaken än sval där mörkfrukten känns ganska hårt tvinnad i ett rejält packat mittparti, och en utmärkt lång och balanserad eftersmak med choklad och mineral. Tanninerna är mogna men ettriga små rackare; som ett fint pulver klär de ut gom och tunga. Gott om charm redan nu, men vinet mår förstås bra av några års lugn och ro.

Härligt! Sitter som en smäck till tjocka skivor oxfilé med gräddig sås på frysens sista kantareller. Småslott som slår betydligt hårdare än sin matchvikt - det är förstås det som utmärker en stor årgång, inte hur många av första cruerna som får hundra poäng. När naturen är på det här humöret är det få regioner som kan leverera lika mycket i den här prisklassen. (89-90+)

PS. Dag 2 har den sparade skvätten tappat lite av frukten, och tanninerna blir tydligare. Fortfarande riktigt fin, men här behövs lagring snarare än lång luftning.

torsdag 4 juni 2009

Nya årgångar från Tablas Creek


En av de godaste och mest lustfyllda drickupplevelser vi har haft den här våren är 2005 Esprit de Beaucastel från familjen Perrins amerikaprojekt Tablas Creek. Nu har de nya årgångarna kommit till Sverige. Monopolet har ännu inte fattat beslut om de skall lanseras som tillfälliga nyheter, men vinerna finns tillgängliga för privatimport via importören Wine Trade. Det är på sin plats att påpeka att det här är varuprover, hela surven.


2007 Esprit de Beaucastel Blanc är halmgult. I näsan får man gulfrukt och citrusolja, tillsammans med vax och en anstrykning av örtighet och lakrits. Doften är lite sluten och det är i munnen det händer. Munkänslan är rund, rent av fet med rejäl tyngd och grepp. Syrorna finns där, och även om de som vanligt inte sitter i förarsätet i den här typen av viner är hantverket oklanderligt med bra fräschör. Eftersmaken är lång och lite bitter med antydningar av mineralitet och generösa doser av anis och pastis. Känslan är klart sydfransk. Det här är inte riktigt min typ av vin - vit châteauneuf står till exempel sällan på inköpslistan - men det är avgjort gott och riktigt snyggt. Det skriker efter en grillad fisk, och annat väder än sex grader och regn. 68% Rousanne, 22% Grenache Blanc, 10% Picpoul Blanc. (90)


2006 Syrah ser ungt ut, riktigt blårött. Det första man möts av är väl tilltagen gräddkola och fatrost, följt av en våg av massiv, ren frukt med björnbär, körsbär och hallonremmar. Efter hand tillkommer ännu mer lakrits och örtighet med drag av spearmint. Smaken är riktigt saftig där sötfrukten trycker ner gaspedalen rejält. Samtidigt finns här fin balans och bra syror. Eftersmaken har lite ungdomlig bitterhet som nog försvinner med tiden. Det är tilltalande, charmigt och proffsigt. Skall man komma med invändningar så får man ändå säga att vinet är lite monolitiskt, och inte jättekomplext. 90% Syrah och 10% Grenache. (91)


2006 Mourvèdre har en mörkare känsla i doften med mer av läder, asfalt och bränd jord. Lite mindre fjäsk helt enkelt, även om frukten även här är både massiv och klingande ren. Snyggt spel mellan mörkt och rött, och det var längesedan jag hittade så klockren hallonsylt i ett vin. Doften är kryddig och örtig, och bjuder även på lite animaliska toner med kött och blod. Smaken är saftig och fruktig, men saknar kanske en gnutta struktur. Munkänslan är ganska mjuk, och det känns som att vinet skulle behöva lite mer ryggrad att ta spjärn emot i eftersmaken. Fast lik förbaskat är det gott. 90% Mourvèdre och 10% Syrah. (89)


2006 Esprit de Beaucastel Rouge. Den här blandningen är huvudet högre än de andra röda. Fast visst känns det att det är samma producent - samma rena sötfrukt med ett snygt spel mellan mörkt och rött. Summan drar mest åt drottningsylt utan att nödvändigtvis fastna i syltburken. Stiligaste örtigheten ikväll, med tobak och så en snygg kryddighet på det. Några snurr på glasen lockar fram lite kött. Riktigt lustfylld munkänsla med finfina syror, bra struktur och härlig längd. Tillgängligt redan nu, men samtidigt väldigt primärfruktigt och ungt. Både mindre komplexitet och tydligare amerikansk accent än hos nollfemman, och följaktligen lite mindre intressant. Men väntar man händer det säkert bra grejor, och här kan det nog gå undan, kanske bara något eller några år. Det där med tunnlar och krav på att glömma bort vinet under sju, åtta år verkar de inte ha hört talas om i staterna. Gissa vilken flaska som tog slut först? Det här vill jag köpa. 45% Mourvèdre, 28% Grenache, 22% Syrah och 5% Counoise. (92+)

Sammanfattningsvis så är de här vinerna riktigt välgjorda och goda, även om åsikterna runt bordet gick lite isär beträffande hur goda de egentligen är. Tablas Creek anses av många göra bland de mest "franska" vinerna i hela Kalifornien, men det känns ändå inte som att man skulle placera de röda vinerna på den här sidan Atlanten om man fick det blint. Trots att både druvkloner och tillverkning är hämtade direkt från Rhône, och trots att man eftersökt den terroir som bäst motsvarar den franska hemmadomänen. Intressant det där.

PS. Angående poängen - fråga inte utan greppa bara saltkaret för den där nypan. Ni vet vad jag tycker, men det verkar sättas poäng i hela bloggosfären för närvarande. Och visst kan de tillföra en dimension ibland. Jag sätter ofta poäng för eget bruk, men den här gången fick de följa med in i bloggen. Vi får se om det blir fler gånger, och hur många gånger man får äta upp dem.