måndag 29 oktober 2007

Blindstyre?

Diskussionen kring blindprovning eller inte slutar aldrig att fascinera mig. Man kan bara konstatera att både etikettdrickande och täckta flaskor har sina fördelar. Något som däremot verkar stå ganska klart är att vinerna på monopolets journalistprovningar sällan bedöms blint, åtminstone om man skall tro Hans Artberg som säger sig vara så gott som ensam om att smaka med bindel på. Det vore roligt att få vara med någon gång och se hur det går till. Blint eller inte så tycker jag vinskribenterna skall ha respekt för att de överhuvudtaget lyckas få ur sig omdömen om så många viner som provas på så kort tid; det är ju mycket lättare att bara ha ett eller två viner att fokusera på och dessutom ha möjlighet att följa dem under en hel kväll till mat. Men ändå - hur mycket kan man lita på journalisternas omdömen? Hur mycket tid och uppmärksamhet får egentligen varje vin?

Vad som fått mig att fundera denna gång är vad som kunde ha varit ett av novembersläppets största brakfynd: 2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous. Producenten är en av södra rhônedalens klarast lysande nytända stjärnor och det här är ett av deras prestigeviner. Det har tidigare funnits i beställningssortimentet för 599 kr och gjorde till det priset Kronstam så lycklig att han delade ut högsta betyg och fyndmarkering i DN 23/9. Även Parker och IWC har delat ut betyg som indikerar världsklass. Pulsen steg alltså en aning när det i listor över novembersläppet inklusive bolagets egna nyhetsbrev angavs att vinet skulle säljas för 199 bagare. Innan ni bokar in ytterligare semester för släppet så kan jag meddela att detta nu är korrigerat på hemsidan och vinet kommer att kosta kanske mer rimliga 499 kr. Vad som däremot är intressant är att läsa alla omdömen kring vinet. På journalistprovningen angavs fortfarande det lägre priset, det är det som anges i alla recensioner. Och se - vinet beter sig anmärkningsvärt mycket som ett tämligen ordinärt 200-kronors vin. Röttorp är ganska ljummen i sin bedömning med prisvärde 3,6 liksom BKWine som ger 15 poäng. Livets Goda landar på 86 pinnar. GP och TTs Sune Liljewall har inte med vinet i sina artiklar så speciellt mycket intryck kan det inte ha gett. Hans Artberg går ännu längre och ger underkänt. Dina Viner har inte kommit ännu.

Det finns förstås en enkel förklaring till detta - att vinet helt enkelt inte är bättre, att IWC, Parker och Kronstam är helt ute och cyklar och att 499 spänn är rena rövarpriset. Kanske. Men jag kan inte låta bli att undra hur omdömena hade låtit om rätt pris hade angetts vid provningen. Hand upp alla som tror att kvalitetsbetygen hade legat högre? Viner har en märklig förmåga att erhålla betyg som motsvarar priset i Sverige, även om det ligger mycket högre eller lägre jämfört med internationellt. En annan fundering är varför ingen av skribenterna ens noterat det uppseendeväckande låga priset långt under marknadsvärdet. För visst känner de väl som proffs till denna producent?

PS. Någon prenumerant som kan berätta vad Kronstam tyckte i Allt om Vin nu när han bedömde detta vin för andra gången på kort tid? [Edit: betyget sänkt till 3,5.]

PS2. Efter lite snokande på nätet ser jag att även Röttorp bedömt vinet tidigare så sent som för en månad sedan, och då delat ut kvalitetsbetyget 19 jämfört med 17 nu. Men det är klart, då visste han att vinet kostade 599 kr.

lördag 27 oktober 2007

2006 d'Arenberg The Laughing Magpie


Sonen och jag är gräsänklingar och har en grabbkväll med bus och lära-gå-övningar framför premier league på TV:n. Han däckade dock ganska tidigt efter att ha svept en helpava av sitt favoritsuperfynd NV Château du Välling. Middag för mig själv således, med en rejäl köttbit och den här nyheten i ordinarie sortimentet. Gjort på sent skördade druvor - Shiraz och Viognier på Côte-Rôtie-manér.

Färgen är mörkt blåröd. Näsan blir lätt bedövad redan av första sniffen när en vägg av syltig frukt, vanilj och alkohol slår emot en. Jag hittar björnbär, blåbär, lakrits, vanilj, aprikoser, svalkande menthol och anis (hostmedicin?), parfymerade blommiga toner och en hint av rotfrukter. Efter några timmar tillkommer även en del örter och såpa. Smaken är fyllig och bred med fullt ös ända ut i den gnuttans bittra syltiga eftersmaken. Jag brukar gilla sådana här viner av och till men känner mig ikväll märkligt kallsinnig inför just den här flaskan. Det är definitivt välgjort och balanserat med de femton procenten alkohol i schack, men ändå... är det här allt, liksom? Högljudd syltig frukt, men jag saknar lite personlighet, lite je ne sais quoi. Jag hoppas det är min egen dagsform som spökar för jag tycker Australien gör många häftiga och goda viner och vi har en del flaskor Shiraz som ligger till sig men just ikväll blev det här vinet stolpe ut. Älskar man aussieshiraz skall man dock inte tveka att prova.

fredag 26 oktober 2007

2004 Château Carbonnieux


Ännu en nollfyra från Bordeaux och den första från det "officiella" primörsläppet. 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet har luftats dryga timmen. I doften återfinns cassis, en hel del Gravesk jordighet, mint, lite blommighet och ektoner med kaffe och vanilj. Mitt i allting finns också tydliga skitigare toner med lite salta inslag av matjessill/ansjovisspad. Smaken är ganska primärt fruktig med mera svarta vinbär men även lite örter. Vinet är slankt med frisk syra och en ganska sträv ung eftersmak. I det sista glaset hade det tillkommit en hel del stall och ladugård. Gott och lite bonnigt även om det ter sig som ett under av modern fruktighet sida vid sida med Tour de By. Här behövs gärna ytterligare något år för avrundning även om det går att dricka nu. Jag är glad att vi köpte fler flaskor.

2004 La Tour de By


Vinet som får svenska vinälskare att citera och parafrasera Shakespeare! Det är bara att konstatera att vi druckit detta vin tre helger i rad och all eventuell tvekan och alla invändningar om fruktbrist känns som bortblåsta. Vänner från Bryssel uppväxta på Bordeaux gav tummen upp förra helgen och ikväll är det mina föräldrar som får smaka. Allt är väl egentligen redan sagt, möjligen hade den här flaskan lite mera frukt än föregående (även om det fortfarande är väldigt relativt) men annars var det det sedvanliga jordiga blodbadet med järnrör i hand. Lite mindre aska än sist. Eftersmaken aningen mera malörtsbitter men aj så gott och stimulerande. Härlig personlighet! Allt annat än publikfriande men Finare Vinare har redan sagt det bäst: "Många långt dyrare viner lämnar en betydligt mer oberörd. Och berörd är väl det man vill bli - bättre valuta för pengarna är svårt att tänka sig". Amen.

onsdag 24 oktober 2007

2003 E. Guigal Crozes-Hermitage


Vinet som vägrar byta årgång! Vi har haft lite blandade upplevelser av Guigals 2003 Crozes, från väl godkänt förra sommaren till tveksamhet och allsköns tunnelteorier i våras. Vi provar igen, flaskan är något kyld.

Ur glaset stiger en aningens syltig rödfruktig doft med inslag av väl mogna jordgubbar, vinbär och en gnutta björnbär tillsammans med vanilj, en knivsudd vitpeppar, väl ineldad bastu, lite jord, anis och många Rhôneviners signum: herbes de Provence och tallbarr/kåda som bara blir tydligare efter hand. Munkänslan är ganska svalt stram trots all söt frukt med riktigt skaplig syra årgången till trots och hyfsad koncentration som mynnar ut i en lite kort men angenäm och kryddig eftersmak med inslag av mineraler. Riktigt gott till kycklingen. Även om första intrycket förra sommaren var mer positivt, så överraskar vinet till det bättre precis som Finare Vinare redan noterat. Flaskvariation eller världshistoriens kortaste tunnel? Det det saknar i koncentration och intensitet tar det igen på personlighet och ursprungstypicitet. Det känns klart franskt och överraskande drickvänligt, nästan så man vågar ge sig på både Graillots och Robins nolltreor snart.

lördag 20 oktober 2007

2001 Château La Nerthe


Till kvällens lammkotletter är vi nyfikna på ännu en nolletta från Châteauneuf efter den positiva upplevelsen av Guigal. La Nerthe är faktiskt det enda riktiga slottet i regionen om man tänker sig Médocliknande imposanta byggnader. Alain Dugas och hans team brukar producera eleganta viner med försiktigt ekbehandling. 48% Grenache, 26% Syrah, 18% Mourvèdre, 6% Cinsault och resten sannolikt Muscardin och Counoise.

Färgen är brunröd. Vinet har en härligt varm och ursprungstypisk doft där aromerna skiftar en del under kvällen. Det finns mycket att hitta, initialt rikliga doser fullmogen frukt med körsbär och hallon parat med en gnutta gräddkola och lite anis, vitpeppar och garrigue. Plötsligt kommer en rejäl pust av rått kött och sedan lite söt piptobak. Efter hand utmejslas även tydliga dofter av kåda och barrskog. I smaken återkommer körsbären och kryddorna samt lite svart té, munkänslan är slank och riktigt elegant om än med en gnutta gleshet i mitten. Eftersmaken är lång, läskande, aningens syrlig och härligt intensiv. Helt befriad från alkoholhetta och bitterhet, men det finns en hel del tanniner kvar.

En riktigt god och samtidigt elegant châteauneuf som klart går att dricka nu men som borde hålla länge till, den kändes mycket mera primär än Guigal.

onsdag 17 oktober 2007

2004 Le Tense Sassella


Konstgjort exklusiva Bordeauxviner i all ära, men visst är det skönt med de där stående fynden som levererar årgång efter årgång, som alltid verkar finnas i sortimentet, och som man gör klokast i att alltid ha någon flaska av hemma när lusten faller på. Det här vinet är ett sådant. Vi går i mål efter en tids vedermödor hemma och på jobbet och korkar upp till lite ost och landskamp. Vi är också nyfikna på den nya årgången som sägs vara ovanligt lyckad.

Vinet är är läckert klart och ganska ljust tegelrött med genomskinliga kanter. Doften är initialt lite blyg men öppnar snällt upp sig efter hand. Doftspektrat drar åt rött med bigarråer, hallon, röda vinbär tillsammans med en gnutta rosor, lite ekprägel med vanilj och en flukt åt kryddhyllan. Smaken är sirligt elegant och knappt medelfyllig där eftersmaken svävar högt högt på termikvindarna från syrorna. Kvar på marken lämnas andra tyngre, rundare och mer jordnära Nebbioloviner i ungefär samma prisklass. Vilket man gillar bäst beror lika mycket på personlig smak som på humör och tillfälle, men det här vinet är riktigt gott och läskande fräscht. Det borde dessutom gå utmärkt att lagra några år om man så önskar. Precis som La Tour de By har det en personlighet och karaktär som är smått unik i monopolets sortiment. Inte minst borde alla Bourgogneälskare prova.

söndag 14 oktober 2007

Primörsläppet from hell

Att det är "primörsläpp" på bolaget imorgon har väl inte kunnat undgå någon. Monopolet underblåser hysterin och har till och med tryckt upp nya affischer där man listar vinerna såg jag på Regeringsgatan i veckan. När det nu äntligen släpps ett hyfsat brett urval Bordeaux är väl allt frid och fröjd? Då kan väl inte ens sura gamla frankofiler klaga, det här är ju vad många har efterlyst?

Visst är jag glad att svenska vinälskare äntligen erbjuds lite Bordeaux, men tyvärr orsakar hela cirkusen en svårartad bitter eftersmak hos mig. Till att börja med är det på sin plats att påpeka att det inte handlar om några primörer som släpps imorgon, utan årgång 2004 som sedan länge är buteljerade och klara. Nollsexorna som sedan i våras säljs i primörkampanjer ute i den fria världen dröjer det länge innan vi får möjlighet att köpa i Sverige. Men det är såklart en petitess i sammanhanget, även om rätt skall vara rätt. Den bittra eftersmaken härstammar istället från de lätt förutsägbara scener som kommer att utspela sig utanför till exempel flaggskeppsbutiken på Regeringsgatan imorgon bitti; bilder som kunde vara direkt hämtade från Nordkorea eller Sovjetunionen när det kommit in ett parti bröd eller nylonstrumpor. Systembolaget förutsäger även detta själv på sin hemsida, och man har därför kvoterat vinerna ganska hårt för att så många som möjligt skall få möjlighet att köpa några flaskor. Hela partiet beräknas sälja så gott som slut under första dagen, i vissa fall säkert under första timmen. Kvoteringsförfarandet i sig är det inte så mycket att säga om, men en liten verklighetskoll är kanske på sin plats. Det är nollfyrorna det rör sig om, right? En medelmåttig årgång som vinälskare i samtliga länder i den fria världen kunnat köpa i så gott som vilka kvantiteter man önskat sedan några år, antingen en primeur eller numera i flaska? Den årgång där diskussionen snarare har varit om man skall köpa något överhuvudtaget med tanke på kvaliteten, eller om man skall fylla på med äldre årgångar eller lägga pengarna på 2005? Sverige måste vara det enda land i världen där bara själva möjligheten att få köpa några flaskor Bordeaux från ett medelmåttigt år ses som den största vinhändelsen under hela året. Hur många har till exempel tagit semester imorgon för att ha en chans att vara med i lotteriet? Och även om man kan ta ledigt så skall man ändå ha en hel del tur om man skall få tag på en av de 60 (sextio!) flaskor 2004 Château Latour som storebror har bestämt skall räcka till nio miljoner av "världens mest vinintresserade folk". När man berättar sådant här för bekanta i sydligare monopolfria delar av Europa så tror de inte sina öron. Jag hoppas Bryssel håller ett vakande öga över cirkusen imorgon, för tydligare exempel än så här på vårt monopols diskriminering och oförmåga att upprätthålla ett fullödigt sortiment kan man knappast hitta.

Ok, nog klagat. Lycka till imorgon, för har man möjlighet och är intresserad skall man såklart köa. Svenska vinälskare kommer att sluta upp manngrant när det äntligen ges möjlighet att handla Bordeaux. Som monopolets utbud ser ut i Sverige så är det nog tyvärr denna enda chans som bjuds om man vill ha Bordeaux årgång 2004. Bitter, moi?

lördag 13 oktober 2007

2003 Barone Ricasoli Casalferro


Till huvudrätt lagar vi hemgjorda ravioli med en fyllning av prosciutto, mozarella, basilika och parmesan. Dottern är vevansvarig vid pastamaskinen. Till dessa dricker vi 2003 Casalferro, som har dekanterats knappa två timmar. Sangiovese och Merlot. Doften är initialt lite återhållsam med öppnar upp sig efter hand. Det finns de förväntade körsbären parade med lite sötare plommonfrukt samt mörk choklad, vanilj och kryddpeppar. Man anar en antydan av djurriket i bakgrunden, som ett avlägset gnäggande gör sig stallet påmint. I munnen är vinet syrligt och medelfylligt med en chokladbitter sträv avslutning som innehåller en hel del tanniner. Det smakar mörka körsbär, bitter mörk choklad, järn och mineraler. Vinet känns fortfarande alldeles för ungt, men är trots det riktigt gott. Den här årgången borde vara ganska snabbmognande, men än är det lite för tidigt. På återseende redan om något år?

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba


Först ut ikväll till lite antipasti är den här trotjänaren. Kvällens flaska är precis lika bra som tidigare. Doften är stor och hustypisk med inslag av körsbär, hallon, lite marsipan, mörk choklad, gräddkola och lite vanilj. I munnen är vinet på en och samma gång tillgängligt och lättdrucket som körsbärskärnigt och lingonsyrligt, syrorna är mycket högre än i deras Langhe Nebbiolo. Härligt till bufffelmozzarella, liksom det mesta vi kan komma på i italiensk matväg. Rättframt och lätt att gilla utan att vara enkelt. Ett väldigt gott vin.

fredag 12 oktober 2007

2004 Alain Jaume Lirac Clos de Sixte


Kvällens andra rödvin blir ännu en flaska av Alain Jaumes Lirac som gjorts tillgänglig i Sverige via Christer Lingströms "Wanted"-serie. Färgen är blåröd. Doften är ganska stor med inslag av körsbär, björnbär, örter, någon gräddkola, lakrits och lite rök. I munnen är vinet runt och klart alkoholstarkare än Tour de By med rikligt med körsbärsfrukt som drar en gnutta åt russinhållet. Eftersmaken är ganska lång och säkert delvis alkoholburen, även om man inte förnimmer någon direkt hetta utan snarare lite bitterhet. Vinet är gott men ganska enkelt och i ärlighetens namn kanske några tjugor för dyrt. Vi kan inte låta bli att jämföra med Tour de By, och det blir jämnt skägg där båda vinerna har sina förespråkare bland gästerna. K har åtminstone sin åsikt klar: "Ge mig Bordeaux!".

2004 Château La Tour de By


Alla älskare av klassisk Claret - här har ni ett fynd! Det här är nämligen den mest bakåtsträvande Bordeaux jag har smakat på länge. Doften uppvisar så gott som helt avsaknad av associationer från fruktriket, det finns en gnutta vinbär men annars handlar det bara om järn, jord, blod, köttbuljong, den allra minsta knivsudden vanilj, saltlakrits och en rejäl pust från ett överfyllt askfat. Jag får associationer av när Arne Anka vaknar efter en fest. I munnen är vinet medelfylligt slankt med fortsatt vansinnigt nedtonad frukt men desto mer av jordiga järnbalkar, cigarettaska och snus. Eftersmaken har lite längd men är ändå ganska kort och lite salt. Det känns som om det senaste seklets vinutveckling aldrig har ägt rum; så här smakade det nog när Charles Ryder och Sebastian Flyte skålade i Oxford. Jag vill egentligen ha mer frukt även i min klassiska Bordeaux, men efter hand med luftning till maten kapitulerar jag. Vinet är härligt och unikt i systembolagets sortiment. Frågan är hur det klarar lagring med så lite frukt?

NV Lustau Dry Amontillado Los Arcos Solera Reserva


Nu är vi verkligen ute på tunn is - torr sherry har vi bara druckit någon gång. "Världens mest underskattade vin" tycker somliga förståsigpåare. Vi korkar upp till lite blandade tapas. Färgen är mörkt gyllene med orangea inslag. Doften präglas av nötter, jäst, lite apelsin, fudge, och oxiderade toner. Det finns också en frisk havsbris av sälta. I munnen har vinet en attack med en känsla av lite fruktsötma men avslutet är helt torrt och kraftigt salivframkallande med en gnutta alkoholeldighet som dock är förvånansvärt liten med tanke på etikettens 18,5%. Gott men annorlunda. Sherry är lite av en acquired taste, men vi fortsätter gärna att prova med jämna mellanrum. Det känns som en resa till södra Spanien någon gång är på sin plats för att stöta på vinet i sitt rätta sammanhang.

torsdag 11 oktober 2007

2003 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben


Schloss Gobelsburg tillhör helt klart eliten bland österrikiska vinproducenter, sedan man gått från klarhet till klarhet under Michael Moosbrugger som tog över för drygt tio år sedan. Det är på sin plats att sända en tanksamhetens tanke till Willi Bründlmayer som bistått med pengar och kunnande. Slottet har annars långa traditioner; munkar som skötte slottet tidigare har producerat vin från Heiligenstein sedan 1171, även om det här vinet har växt på grannkullen Gaisberg. 2003 var däremot en allt annan en traditionell årgång, med värmebölja precis som i stora delar av övriga Europa.

Vinet är halmgult med en dragning åt guld. Det finns en hel del vinkristaller under korken. Doften är tung och sötfruktig med inslag av marmelad på tropiska frukter, ananas, honung och citron kryddat med lite grönare aromatiska inslag som drar åt kryddhyllan eller blomlådan. I munnen är vinet rent av fylligt med trubbiga lite slibbiga syror, med en ytterst minimal spritskänsla på tungspetsen. Vinet känns ganska tungfotat innan allt mynnar ut i en lång, rejält mineralrik eftersmak som även innehåller lite sälta och bitterhet. Allt känns en bit too much. Absolut drickbart till krabban, även om den bisque på rökta räkor med en skvätt grädde som vi åt förra gången passade bättre som jag minns det. Lite tröttsamt att dricka, första glaset var bäst. För våra nollfemmor har jag betydligt högre förväntningar.

onsdag 10 oktober 2007

Höstinspiration


Sådana här soliga men svala, klarluftade höstdagar vi har haft på senaste tiden ger mig alltid en känsla av nystart, nytt papper i skolbänken och att kliva in i LundeQs skeva gamla lokaler nere vid ån för att köpa ny kurslitteratur bara för att komma ut med även en bunt skönlitteratur under armen. Så lämpligt då att det nyligen återigen var en diskussion på eRP där vinälskare rekommenderade sina favoritböcker. En del hade jag redan läst, somliga hade jag redan köpt men inte hunnit läsa, vissa verkade mindre intressanta men sammantaget mynnade det hela ut i nyfiken läslust och en beställning av lite gott och blandat. En av mina absoluta favoritskribenter är Andrew Jefford som alltid lyckas få till något läsvärt i sin spalt i Decanter. Hans personligt skrivna "The New France" har jag fingrat på tidigare och när den nu kommit i ny upplaga slog jag till. Jag kunde inte heller låta bli att beställa Matt Kramers "Making Sense of Wine" efter att ha provläst lite på nätet. I de få nummer av Wine Spectator jag har läst har Kramer stuckit ut med sin personliga initierade stil i ett annars ganska tråkigt livsstilsmagasin enligt min mening. En bok som fick många rekommendationer var "Adventures on the Wine Route" av den frankofile importören Kermit Lynch som även skrivit förordet till JLLs Rhônebibel. Den här klassikern som kom redan 1990 har jag läst om många gånger tidigare och jag blev glad att se att den fortfarande finns i tryck. Ned i inköpskorgen! Däri åkte även britten Lawrence Osbornes "The Accidental Connoisseur" av precis motsatta skäl - brist på rekommendationer. Boken väckte en del upprördhet och vrede när den kom och blev totalsågad av många på eRP. Den sägs komplettera filmen "Mondovino" på många sätt och filmens regissör Jonathan Nossiter tackas i boken. "Possibly the most entertaining book about wine ever written" tycker Jancis Robinson på omslaget. Självklart blir man nyfiken! Slutligen fastnade jag för Kladstrup & Kladstrups "Wine and War" som på ett perfekt sätt verkar kombinera mina intressen för vin och andra världskrigets historia. Jag har många gånger vid resor i Frankrike undrat hur just vinbönderna klarade ockupationen, och man har ju hört en del anekdoter om falska etiketter och inmurade viner. Den här boken fokuserar just på detta tidigare sparsamt belysta område.

Ser fram mot många härliga lässtunder i höst, och det börjar också bli hög tid att sätta tänderna i mästerbritten i stövlar Hugh Johnsons "A Life Uncorked" (som Magnus på Drucket har postat om här). Fler tips på bra och underhållande vinböcker tas tacksamt emot!

söndag 7 oktober 2007

2004 Château de Reignac


Det kan se ut som en tanke att vi dricker Reignacs andravin ikväll med tanke på gårdagen, men det är det inte. Satans påfund korkskada tvingade fram ett sista-minuten byte lagom när kycklingen var klar, men visst är det kul att jämföra när vi har förstavinet i så färskt minne. Vinet är blårött. Doften är rund och fruktig med inslag av plommon, röda vinbär, vanilj, jord och lite lakrits. I munnen är vinet medelfylligt med tobaksbitterhet och lite välgörande strävhet i den angenäma men lite korta eftersmaken. Merlotdominerat och modernt så det förslår, absolut enkelt och lite generiskt men samtidigt ganska gott, och ingenting att lagra. De olika årgångar vi har druckit av förstavinet Reignac har alla varit klart bättre, men om man sätter in det här vinet i dess rätta sammanhang: ett andravin som kostar runt 75 kr så är det mer än väl godkänt. Att sedan den svenska importören valt att prissätta Reignacs viner helt annorlunda är en annan sak. Prissänkningen från 145 till 116 kr i måndags känns rimlig, men tyvärr antar jag att det beror på att vinet är på väg bort från ordinarie sortimentet. Möjligen ett klassiskt exempel på att girigheten bedragit visheten?

PS. Resten av flaskan hälldes på liten flaska och ställdes i kylen. Dagen efter hade vinet fallit samman helt till en sötfruktig halvoxiderad soppa. På det hela taget efter att ha sovit på saken är vinet absolut inte dåligt men ganska trist, enkelt och väl generiskt. Resterande flaskor lämnades därför tillbaka på öppet köp - det finns ju så mycket annat att lägga pengar och utrymme på.

lördag 6 oktober 2007

2001 Reignac


Sent hemkommen efter en dagjour korkar vi upp den här flaskan som har givit oss så många njutningstillfällen tidigare. 75% Merlot och 25% Cabernet Sauvignon. 2002:an finns tillgänglig i Sverige. Färgen är mörkt blåröd. Doften är stor och rund med cassis, plommon, jord, vanilj, läder, kaffe och sötlakrits. I munnen är vinet runt och fylligt med härlig koncentration och en känsla av riktigt mogen och mörk frukt med inslag av lite paprika, gräs och tobak. Vill man vara kritisk kan man dock invända att den ganska långa eftersmaken innehåller en del uttorkande tanniner som sannolikt härstammar från ek. Likaså var den här flaskan som bäst precis efter öppnandet, och efter några timmar var frukten betydligt mindre charmig. Dags att dricka upp med andra ord, men fortfarande härligt gott. Det här är definitivt inget för claretälskande merlotfobiker (vilka jag har största respekt för) som vill ha sin cabernetdominerade Bordeaux riktigt stram och klassisk. Men jag älskar såväl vänstra stranden som Saint-Emilion och Pomerol och det känns helt klart som att denna Nya Världen-inspirerade moderna Bordeaux på något sätt ändå bara kan komma därifrån den kommer. Jag har aldrig druckit en bordeauxblandning från Nya Världen som smakar så här. Priset, 112 kr när det begav sig, gjorde förstås inte direkt ont. Varför köpte vi inte en låda till?

fredag 5 oktober 2007

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose


Vi lagar gryta på älg och kantareller. Till detta en Cornas som blev veckans snackis i våra delar av vinbloggvärlden när det släpptes i augusti. Tidiga provare var ganska skeptiska av olika skäl och vi jämförde med proffsens recensioner som talade ett annat språk. Det blev som vanligt en rolig diskussion, även om vi inte hade smakat ännu. Sent ska syndaren vakna, men nu är det äntligen dags för oss att korka upp.

Första sniffen för att se om vinet är ok innehåller mest mörk frukt med dominans av björnbär och körsbär. Vinet åker i karaffen för ny påtitt till middagen några timmar senare. Doften har då utvecklats sig en hel del men rymmer fortfarande mörk frukt med björnbär, körsbär och några vildhallon. Annars känns det lite som inför en flygavgång; Syrahtypiciteten har nämligen trillat på plats till stor del! Vitpeppar - check, köttbuljong och lagerblad- check, svarta oliver - check. Det finns också lakrits, vanilj, lite asfalt och tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt slankt utan syltighet eller alkoholhetta, med fräscha syror och ett fint koncentrerat mittparti innan allt mynnar ut i en något vattnig eftersmak som drar ned betyget en aning. Absolut gott, men inte superduper.

Det här vinet tycker jag ändå uttrycker sitt ursprung, men det krävdes lite luftning. Visst är det mera vinöst och mörkfruktigt än somliga Crozes-Hermitage eller Saint Joseph man har druckit, men det tycker jag ofta Cornas är. Såväl Voge som Jaboulet (som vi har druckit senast) har uppvisat mera allmänt vinösa toner som skiljer sig en del från den mer distinkta Syrahtypicitet man hittar längre söderut. Men jag gissar att det finns fler åsikter ;-)

I högtalarna: Walter Jackson "My One Chance To Make It". Både hans knarriga, släpiga frasering av "I" efter 34 s i första versen och körens "ohhh" efter höjningen vid 2.06 framkallar fortfarande svårartad gåshud. Köp!

onsdag 3 oktober 2007

2005 Fontanafredda Langhe Nebbiolo


Kvällens Nettare e gioia-inspirerade ragù känns som ett lysande tillfälle att prova den återuppståndne storproducenten Fontanafreddas nysläppta Langhe Nebbiolo. Någon kanske minns hur imponerade vi var av deras 2001 Barolo Serralunga.

Färgen är purpur, vinet är helt klart. Doften är rund och lite parfymerad med körsbär, hallon, vanilj, gräddkola, mineraler och blommighet. Efter hand tillkommer lite kakao och örter. I munnen är vinet medelfylligt och slankt men ändå lite ekrunt och välkomnande direkt efter uppkorkandet. Smakprofilen präglas av hallon, körsbär, torkad frukt, mineraler och fatkrydda. Vinet är trots ekpräglingen ganska friskt med fräsch frukt och syra som klingar ut i en aningens gles, lite småsträv men god eftersmak. Riktigt gott! Tiotusenkronorsfrågan är såklart hur detta vin matchar ni-vet-vilket i samma prisklass. Ganska bra tycker jag, även om det inte når riktigt samma höjder. Men det här är ett härligt tillskott i ordinarie sortimentet som erbjuder välkommen variation i Piemonteutbudet runt hundralappen. Visst känns stilen igen från Serralungan?