fredag 14 september 2007

1966 Frank Sinatra

Jag är inte bara frankofil, utan även svår Sinatrafil. De inspelningar han gjorde för Capitol på femtiotalet är bland det bästa som någonsin spelats in. Åren på egna Reprise håller inte alls lika hög klass; det började ganska bra men förbyttes snart i flåshurtig grabbighet med de övriga i Rat Pack parat med alltmer tveksamt låtmaterial för att försöka intressera Beatles-generationen. Att Sinatra nog inte var helt i balans vittnar hans privatliv vid den här tiden om (giftermålet med Mia Farrow, någon?). Det finns en del sena undantag (till exempel "Watertown") men som helhet hade han vid den här tiden sina bästa år bakom sig. Och hans 70-, 80- och 90-tal glömmer jag gärna till största del, då han stundtals blev något av en parodi på sig själv med de vidriga avslutande "duett"albumen som åsnehatten på verket. Rösten var aldrig bättre än när han drygt 40 år gammal vid mitten av 50-talet skrev på för Capitol och fick sin musa, arrangören Nelson Riddle, som partner (även om Billy May och Gordon Jenkins håller rätt hög klass också). Tyvärr är det hans Repriseperiod som är mest känd - har ni bara en Sinatrasamling och "My Way" finns med är det sannolikt hans sämre nyinspelningar av sina egna klassiker ni har hört. Ta till exempel mästerverket "I've Got You Under My Skin". Från Repriseperioden är den så klart mer än lyssningsbar, men den är ändå bara en blek skugga av originalversionen från "Songs For Swingin' Lovers". Sinatra har aldrig sjungit bättre och det är bara där man hittar Milt Bernharts fantastiska trombonsolo. Nästan alla Capitolalbumen finns till lågpris så är man intresserad är det billigt att börja utforska den verklige Sinatra. Jag ämnar nu sätta tänderna i ännu en Sinatrabiografi så det är möjligt att jag får återkomma med en längre post vad det lider - men jag måste bara dela med mig av det här fantastiska klippet jag hittade på YouTube. Jag tror det är inspelat 1966, orkestern är Count Basies och arrangemanget låter som Nelson Riddles original. Låten är "You Make Me Feel So Young" - inledningspåret från hans kanske bästa album, ovan nämda "...Swingin' Lovers". Hans sätt att sjunga den har förändrats något under åren, men det här är ren magi. Sättet han leverar, verkligen "nails it" i den här liveupptagningen trots att Dean Martin m fl håller på och larvar sig är bara så läckert. Chairman of the Board, indeed.

Inga kommentarer: