Ikväll äter vi en hederlig gammaldags söndagmiddag: Wallenbergare, potatismos och gräddsås. Till detta en hederlig gammaldags Saint Estèphe. Vi har tidigare provat en del 2002:or; det samlade intrycket har varit att de varit tillgängliga ganska tidigt samtidigt som de visat upp årgångens karakteristika med måttligt koncentrerad frukt och lite gröna toner. De lite större kanonerna får dock ligga till sig ett tag till.
Korken är felfri, inget sediment att tala om. Färgen är ganska mörkt blåröd. Doften är lite knuten, men blir mer generös efter några timmars luftning. Det finns svarta vinbär, jord, aska, grön paprika, tobak, och en knivsudd vanilj. I munnen återfinns mer svarta vinbär, paprika och jord med ganska vattnigt mittparti och eftersmak utan så värst mycket frukt. Vinet är slankt och syrligt och har en del tanniner men inte väldigt uttalade (å andra sidan är jag ganska tanninresistent). Vi kan fortfarande nästan smaka urgoda och löjligt tillgängliga 2004 Château Lascombes och det här är i en helt annan, mycket sämre, klass. På det hela taget helt ok speciellt tillsammans med maten, men inget vidare charmigt, och knappt värt priset. Jag tycker både Chasse Spleen och Angludet var bättre i denna årgång. Frågan är vad som händer med ytterligare lagring? Vinerna från Saint Estèphe har ju ett rykte om att vara de kärvaste och mest långsamt mognande i Bordeaux. Vi har fler flaskor så framtiden får utvisa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar