fredag 30 mars 2007

2002 Marimar Torres Pinot Noir Don Miguel vineyard, 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo och konspirationsteorier...

Åtminstone någon gång per månad lagar vi kyckling helstekt i ugn med potatis, morötter, palsternacka, aubergine, squash eller vad man har hemma. Kycklingen fylls med citronklyftor och lagerblad, köttet gnids med vitlök, salt, peppar, olivolja och herbes de Provence och under bröstskinnet stoppar vi färsk basilika och herbes de Provence. Ikväll är vi dessutom på extra gott humör av någon vårrusig anledning och vi korkar upp en amerikansk Pinot Noir till det ljusa köttet. Doften är stor, varm och kryddig med inslag av mörka röda bär, cola, kanel, svamp. Även om Bourgogne förblir måttstocken gillar jag av och till sådan här vidöppen varm pinotfrukt om den inte är för syltig. I munnen är tyvärr vinet något av en besvikelse; smaken är ganska kort, avklippt och stum utan att inbefria de löften doften ingav. En helt okej flaska men 249 kronor känns något i överkant.

Vårt goda humör håller i sig och till ostarna när barnen somnat vill vi fortsätta prata varför vi korkar upp en flaska av 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo. Det här är ungefär den 15:e flaskan vi öppnar av detta underbara vin som sedan lanseringen våren 2006 har varit vår stora budgetfavorit. De senaste 6-7 flaskorna, varav två tillsammans med K:s familj i Åre förra veckan, har dock bjudit på mindre vinupplevelser än tidigare och vi har frågat oss om inte denna fruktstinna 2003:a börjat krokna. Kvällens flaska visar emellertid gammal god form med mängder av generös, barrique-präglad Nebbiolofrukt med kryddiga violer, tjära, vanilj och syra. Hmm, man kan inte låta bli att undra...

Enligt uppgifter från såväl Göteborgspostens Thomaz Grehn och tidningen Livets Goda nr 23 hade Pio Cesare hällt ned en försvarlig del nedklassade Barolo- och Barbarescodruvor i detta vin som sedan fått lite extra tid med ekkontakt innan det kvalificerade sig och lanserades i Systemets ordinarie sortiment för en spottstyver till alla svenska vinälskares glädje (utom Anders Röttorps som delade ut 14 i kvalitetsbetyg och 2,6 av 5 i köpvärdhet). Vi blev helt knäsvaga och köpte genast på oss ett lager som vi sedan fyllt på allt eftersom. Systemets första beställning på drygt 40000 flaskor som beräknades räcka ett år krävde dock påfyllning. De flaskor jag har tyckt varit trötta senaste månaderna har enligt principen "sist in i källaren först ut" kommit från denna andra sändning. Kvällens flaska däremot, nu när vi börjar närma oss slutet av våra 2 lådor, är från första ladddningen. Vore man konspirationsteoretiker skulle det vara svårt att inte misstänka att Pio Cesare, glad över att framgångsrikt kvalat in i ordinarie sortiment men bekymrad över att vinet i fråga kanske varit väl bra med tanke på priset, har fyllt på med mindre högoktanig druvjuice. Hmm, å andra sidan finns det inga bra viner, bara bra flaskor. Och ikväll var denna Nebbiolo tilllbaka i högform. Men det vore intressant att veta om andra noterat liknande kvalitetsskillnader.

måndag 26 mars 2007

2003 Le Tense Sasella

Efter en ovanligt jobbig läggning med barn fortfarande inställda på vintertid öppnar vi denna flaska till några ostbitar. Det är lätt att glömma bort systemets ordinarie sortiment i all stress kring tillfälliga nyheter i små partier. Denna trotjänare har funnits tillgänglig i flera år till ett bra pris. Den är en Valtellina Superiore, görs av 100% Chiavennasca, dvs Nebbiolo, vuxen i branta sluttningar i denna alpdal. Färgen är vackert mörkt tegelröd, vinet är klart med ljuvlig Nebbiolodoft: körsbär, violer, hallon, nagellack, lite tobak och kryddig tjärighet med ett uns av vanilj. Växer i glaset. Smaken tassar med lätta medelfylliga steg, frisk med fina syror, läskande men med intensitet och viss syraburen längd. Jag har inte gjort min hemläxa och har ingen aning om Valtellina drabbades av värmebölja 2003 som övriga Europa men denna årgång är lika fräsch som tidigare. En kandidat till systemets bästa Nebbiolo under 200 kr just nu, speciellt som min stora favorit, 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo sedan årsskiftet har uppvisat en klart nedåtgående formkurva och börjar tröttna en aning. Vinet hittar ni här.

fredag 16 mars 2007

2001 Château Clos L'Église

Första kvällen inför en veckas ledighet i Åre är vi sugna på Bordeaux till den grillade entrecôten med vinaigrette-stänkt sallad på kikärtor, rödlök, tomat och nyklippt persilja. Jag letar fram denna flaska som inhandlades i bourgognernas högsäte Beaune av alla platser sommaren 2005 för drygt 180 kr. För att undvika missförstånd är det vinet från Côtes de Castillon, inte den dyrare namnen från Pomerol. Vinet är ett samarbete mellan Gérard Perse (som äger Château Pavie) och Dr Alain Raynaud (som inte givit upphov till syndromet med blåa fingrar men som väl äger Château Quinault L'Enclos), det består av 70% merlot och 15% vardera av Cabernet Sauvignon respektive Cabernet Franc, och det har sett så mycket som möjligt av modernt vinmakande i form av grönskördande, lövtunning, ny ek och icke-filtrering.

Färgen är underbart mörkt karmosinröd med en klar kant, en del sediment i flaskan som omsorgsfullt avlägsnas vid dekanteringen. Doften är ljuvligt parfyrmerad; söta mörka bär, plommon, röda vinbär, cassislikör, lite tobak, jord och järn med stråk av rostad ek och vanilj. I munnen är vinet medelfylligt med mjuka tanniner och ganska hög syra. Saknar lite koncentration och längd för att vara riktigt stort men uppfriskande och väldigt gott till maten. Vinet är färdigt att drickas och borde ha en ganska begränsad uppsida vid fortsatt lagring (pourra se conserver quelques années enl baksideetiketten) så korka upp och njut.

Jag ber att få återkomma till systemets i mina ögon ganska begränsade och dyra Bordeauxsortiment; det är bara att konstatera att för mig är Bordeaux på många sätt referensramen utifrån vilken andra viner måste bedömas. Att korka upp en Bordeaux är som att komma hem! Det finns många kopior från andra regioner som får ganska höga betyg av recensenterna men oftast tycker jag något saknas. Vi drack till exempel en flaska 2001 Kanonkop Paul Sauer härom veckan och även om den kanske skulle få en högre poäng än denna flaska så är det sällan samma sak. Vilket förstås är katastrofalt för ekonomin med tanke på Systembolagets priser och utbud (mer om detta senare som sagt) i synnerhet men förstås även priserna på Bordeaux i allmänhet. Jag följde en primeur-kampanjen 2005 med skräckblandad förtjusning med tonvikt på skräck. Om några veckor startar 2006 års kampanj och det blir intressant att följa prissättningen. Jag inser att 1er Cru Classé redan är bortom min smärtgräns men vart skall det sluta? Det finns redan flera intressanta trådar på Parker's message board kring detta för den som är intresserad.

tisdag 13 mars 2007

Korkskruvsångest

Jag erkänner, jag lider av svår samlarmani. Lägga på hög, ordna in, katalogisera. Se bara på min skivsamling. Doris Duke efter Nick Drake? - aldrig. Indelad efter inte bara artist utan även genre och kronologisk ordning de olika albumen emellan (även om min dotter för traditionen/sjukdomen vidare och gärna sorterar om i sin egen ordning).
Självklart gäller detta också vinkällaren. Bordeaux för sig, Bourgogne för sig, Norra Rhône i ett hörn och så vidare så gott det går; sanningen är att det börjar bli ganska ont om plats så en del flaskor hamnar helt enkelt där jag kan pressa in dem. Och för extra överblick använder jag såklart en virtuell källare i form av cellartracker där man med några få klick snabbt kan se exakt hur många flaskor Gigondas som finns kvar, vad andra användare tyckt om vinet, länkar till vinskribenternas recensioner - och vad flaskorna kostat i inköp om man är sadistiskt lagd. Jag älskar att då och då möblera om i källaren, hålla flaskorna i handen och i vissa fall minnas var och när man köpt dem.

Nackdelen är att samlaren i mig stundtals krockar med vindrickaren - att öppna själva flaskorna och njuta dem i gott sällskap är ju liksom vad det går ut på. Jag drabbas helt enkelt av korkskruvsångest. För när skall man egentligen öppna den där stackars enda flaskan av 1998 Domaine du Pégaü Cuvée de Laurence inköpt på plats i Châteauneuf-du-Pape till exempel? Är den verkligen mogen redan? Och i vilket sammanhang skall vi dricka den?

Det finns såklart hur många argument som helst för att sätta screwpullen i korken: att det är den speciella flaskan som gör tillfället - en regnig måndag efter en vidrig dag på jobbet är så bra som något och att det alltid finns nya fantastiska flaskor som väntar på en därute - århundradets årgång väntar alltid runt hörnet. Det handlar ju bara om jäst druvsaft så slappna av.
Jag vet, jag vet, men jag kan inte rå för min tvekan. Och det är då min sambo är så bra att ha till hands för påputtning och övertalning. Vad det egentligen handlar om är såklart för få flaskor - har man en låda så är det ju bara att börja dricka. Hmm, det är nog det som är lösningen - köp mer vin.

lördag 3 mars 2007

2004 Graillot Crozes Hermitage

Efter en härlig jourfri lördag lagar vi klassisk rosastekt gigot marinerad i olivolja, vitlök, lite citron och Herbes de Provence. Till lammstek brukar jag få en i det närmaste Pavlovsk reaktion som kräver franskspråkig Syrah, och denna flaska har jag varit sugen på att prova sedan den släpptes för en månad sedan. Jag fullkomligt älskar Nord-Rhônsk Syrah och skulle gärna se ett större utbud på Systembolaget; väcker ni mig mitt i natten och frågar efter min röda favoritdruva så svarar jag säkert Syrah åtminstone 7 gånger av 10, även om Nebbiolo, Pinot Noir och Cabernet Sauvignon ständigt är med och slåss om förstaplatsen. Årgång 2003 av detta vin är dessutom en av de senaste årens mest uppseendeväckande ljuvligt underbara wow-upplevelser i min bok så det var med höga förväntningar jag dekanterade. Läser man vinskribenterna så gav Parker årgång 2003 91 poäng och denna årgång 84-86 poäng från fat. Per Bill å andra sidan drämde till med 92 poäng och superfynd till båda årgångarna. Ser man till växtbetingelser borde det skilja en del mellan dem. Kronstam var hyfsat återhållsam och gav vinet 3,5 i kvalitetsbetyg samt omdömet rekommenderas. Röttorp delade ut 17,5 i kvalitet och prisvärde 4,6 (av fem).

2004 var jämfört med 2003 en mera "klassisk" årgång vilket i engelskpråkig vinpress med Oxfordaccent brukar betyda mindre fyllighet och en del gröna toner med omogna tanniner. Å andra sidan var 2003 en once-in-a-liftetime årgång med med abnorm värme och låg avkastning och 2004 mer som det brukar vara. Vid dekanteringen är vinet djupt purpurfärgat med en typisk lila crema. Doften är urtypiskt kryddig med vitpeppar och svepande toner av röda bär, lakrits, oliver samt animaliska inslag av charkuterier och rått kött. Alla gummifetischister får som vanligt sitt lystmäte. I munnen är vinet medelfylligt, friskt med hög syra. Ganska kort eftersmak även om vinet utvecklar sig på längden och bredden efter någon timme i karaff. Jag gillar detta men tyvärr kan 2004:an inte alls jämföra sig med den fullkomligt underbara 2003:an som trots årgången enligt min mening är fullständigt ursprungstypisk fast uppvridet till 11 enligt den Spinal Tapska skalan. Där 2003:an för tillfället står som en kvast ur karaffen vid dekantering och sedan stannar kvar i eftersmaken länge, länge handlar 2004 mer om delikata nyanser utan påtaglig koncentration eller längd. Det känns dessutom några tior för dyrt åtminstone. Denna 2004 dricker jag med behag ganska ungt över de närmaste åren medan frukten är i behåll, mina 2003:or njuter jag över en betydligt längre period om jag kan hålla mig från att korka upp dem.

För er som missade detta vin (3800 flaskor sålde slut på någon dag) så tycker jag att man får minst lika mycket för pengarna i Guigals ovanligt bra 2003 Crozes Hermitage, liksom Gilles Robin 2005 Crozes Hermitage Le Papillon, båda dessa viner är dessutom billigare. Robins prestigecuvée Alberic Bouvet årgång 2005 finns i beställningssortimentet och jag har pecis fått hem en laddning men inte hunnit smaka; den är säkert utmärkt.

fredag 2 mars 2007

Sveriges bästa vinblogg

Sveriges bästa vinblogg då? Ja inte tusan är det den här samlingen av fria fantasier och lösa brottstycken. Sveriges i mitt tycke bästa vinblogg är Finare Vinare som skrivs av ett vinintresserat par i 40-års åldern i Stockholms innerstad med såväl barn som ett brinnande intresse för matlagning, vin och resor till olika vinregioner, gärna franskspråkiga (tror jag, deras profil lämnar inte ut speciellt mycket). Sedan jag upptäckte denna blogg före årsskiftet har det blivit en god vana att med jämna mellanrum göra ett besök och läsa vad de druckit på sistone. Funderingar kring hur senaste årgången av Graillot's underbara Crozes Hermitage smakar? - Finare Vinare "takes one for the team" redan samma kväll det släpps. Under februari har de provat sig igenom huvuddelen av nyheterna - hur mycket vin köper de egentligen? Jag har upptäckt att vi gör många gemensamma inköp, säkert har vi stått i samma kö på Regeringsgatan vid flera tillfällen, och dessutom verkar vi ofta ha samma smakpreferenser - något som fått mig att faktiskt tillmäta Finare Vinare större dignitet än många "professionella" svenska vinskribenter; jag börjar helt enkelt lita på deras omdöme och viner de skriver upp är jag iallafall beredd att ge en extra chans. Lägg då till fina fotografier på etiketter och små hintar om vilka kulinariska delikatesser som avnjutits till vinet och Sveriges bästa vinblogg är korad.

En annan bra blogg (för det måste man väl kalla den) är Oskarshamnsmunskänkens Gunnar Westlings Barolobrev. Huvudfokus ligger på Piemonte även om Westling gärna delar med sig av omdömen kring andra viner han dricker. Jag gillade egentligen hans sida mer förut, när han mer ägnade sig åt att kronologiskt återge och bedöma de viner han drack men Barolobrevet är ganska nytt och helt unikt i Sverige och väl värt att surfa in på. Dessutom finns tips på särskilt prisvärda viner, glömda skatter i Systembolagets sortiment, druv- och årgångsguider , köptips inför nyhetssläppen och mycket annat. Keep up the good work!

Sinne för vin
skrivs av Kristina Berggren som utöver sitt arbete på PRV extraknäcker i V&S sensoriska panel. Verkar finnas en hel del tasting notes och allmänna funderingar, tillräckligt för att jag skall lägga till hennes blogg i favoriter för bevakning.

Hedersomnämnandet går till Hans Artberg som egentligen är vinrecensent för Eskilstuna-Kuriren utöver lärare och kulturskribent, men hela hans sida andas så mycket blogg och innehåller så mycket mer än vinrecensioner att han förtjänar att nämnas här. En av Sveriges mest intresssanta och integritetsfulla vinskribenter!